Att göra två flugor på smällen

I söndags åkte  jag till Trollhättan. Det är något man inte gör oftare än nödvändigt med tanke på den tråkiga väg som erbjuds mellan Borås och ovan nämnda stad. 10 mil som känns som … 20. Men när man kommer fram blir det trevligt, och kan man dessutom kombinera två trevliga händelser är det definitivt värt resan. 🙂

Jag började med en fika hos Agnetha och sen förflyttade vi oss snabbt till stadens brukshundklubb där vi tränade först aussie och sedan terrier. Jag började med att lägga ut ett spårupptag samt ett spår av kortare modell. Sen blev det lydnadsträning. Jag fotade Bucks med min kamera som tyvärr krånglade en del (err/off?!), och Agnetha fotade Karlsson med sin kamera. Själva träningen gick väl … sådär, för vår del. Det går snabbt att bli ringrostig, eller snarare för ivrig, åtminstone om man ska se det ur terrierperspektiv. Laddad var han i alla fall, och då är det svårt att låta bli att le, även om inte allt blir exakt som det var tänkt. Sen kan jag väl erkänna att jag kanske inte var superfokuserad heller?

Tyvärr hade jag lite otur när jag tänkte så kamerainställningarna blev inte optimala. Detta gjorde att Bucks blev lite mer luddig i kanten än normalt… Men… om man ser på valet av nästa hund ur rent fototekniskt perspektiv så borde det naturligtvis bli en aussie i någon spektakulär färg. Nu finns det ju några andra faktorer att ta hänsyn till när man väljer ras, men läckra bilder blir det. Och ännu läckrare om man ställer in kameran korrekt…  🙄

Tänk om kamerans fokus varit lika bra som Bucks fokus på bollen?!

Den med lite mer skärpa…

Visst är han vacker?

Liten terrier hade mycket spring i benen… 🙂

Framåtsändande!

Här snor jag helt enkelt Agnethas bildtext:
”Boll? Pip? Godis? Vadsomhelst!!!”

Sen var det dags för spårupptaget, som gick åt … skogen (!). Svårt att ta sig ut på djupet och bakspår, men när han hittade en av Bucks bollar i slutet, när han väl kommit iväg åt rätt håll, var det desto roligare. Sen ny plats och ett något längre spår, om än inte långt. Totalt tre apporter la jag ut, och njae… det där med att leka med dem tillsammans med mig verkar han vara måttligt road av. Jag fick igång viss lek och dragkamp, men så himla roligt tyckte han inte att det var. Jag märker inte heller någon direkt skillnad i motivation och tempo mellan apporterna, mer än att det möjligen har blivit lägre (?!) tempo. Just nu känns det väldigt frestande att återgå till köttbullarna… Jag tror definitivt på tänket som instruktören på lägret presenterade, men om det passar Karlsson efter alla dessa köttbullsår är jag mer tveksam till? Men jag är sugen på att prova konkurrensspår där hundarna får turas om att gå först och hitta pinnar. Det tror/vet jag han skulle tagga på. I synnerhet om det är världens bästa Bosse som är konkurrenten. 🙂 (Det där med ”världens bästa” är min åsikt. Jag tror inte Karlsson är riktigt överens med mig på den punkten… 😉 )

Eftermiddagen gick onödigt fort och helt plötsligt var jag sent ute till min date i Sjuntorp, på Trollborders kennel. Men bättre sent än aldrig och till sist var jag framme hos de elva bordervalparna. Två kullar (fem resp. sex veckor) med totalt 11 individer. Naturligtvis var de jättemysiga, och charmiga, och sociala, och orädda och…  alldeles, alldeles underbara. Det var i synnerhet en liten filur som fångade mig; Pelle Pepparkaka! Mycket för att han var rätt lik en viss Karlsson som liten. 🙂 (iPhone-bilder…)

Mmm… tassarna…

…och magen!

Enligt hörsägen är han dock inte riktigt så här lugn hela tiden. 😉 Som tur var så är han redan såld, eller åtminstone tingad. När jag kom hem så insåg jag hur korkad jag är som ens funderar på en hund till så länge Iza är kvar. Det vore inte juste mot henne som får alldeles för lite tid redan nu och är en ständig källa till dåligt samvete… Nej, det får vänta. Men titta, lukta och pussa på valpar kan man väl få göra ändå? Och här följer, mycket otippat, lite random valpbilder… 🙂

Kaxiga rumpor!

Filosoferar…

Det är tufft när man inte kommer ända fram till vattenskålen innan man somnar. 🙂

Nyvaken Pelle Pepparkaka…

 

I övrigt har helgen mest ägnats åt försenat firande av husses födelsedag. I hyfsad stillhet, endast med den närmaste familjen i och för sig, men det krävdes ju ändå en del pyssel och förberedelser. Bl a blev han med en flaska portvin. Från 1961!!! Jag får ångest bara vid tanken på att inmundiga detta… Hur visar man tillbörlig vördnad och respekt för något sådant? Och kan mina smaklökar uppskatta det till sitt fulla värde? Nej, knappast… I synnerhet som jag inte tror att jag någonsin druckit portvin, och därför har mycket, mycket snäva referensramar. Men det är ju husses flaska så egentligen är det ju inte mitt problem. 😉

Puh… detta måste vara en stark konkurrent i klassen ”långa blogginlägg”, åtminstone i centimeter räknat. Men det var ju många bilder… 😉

13 reaktioner på ”Att göra två flugor på smällen

  1. Jag ska göra vad jag kan för att vägen ska bli bättre, så att du kommer oftare. För det var jättetrevligt! Både att träffa dig och att pussa på Karlsson. Och tack för tyget! Jag utlovar bildbevis – så småningom. 😉

    Men det var väl fina bilder på min ”Basse”!

    Tycker absolut att du ska sats på aussie härnäst; jag kan hjälpa dig att hitta världens bäst…. nej, det kan jag ju inte, för honom har ju jag redan, men världen NÄST bästa! 😉 Och då kan du ju fira med portvinet. 🙂

    • Ha ha… ja du får väl börja skriva debattartiklar i TTELA och BT och kräva att rv 42 byggs ut till motorväg. 🙂

      Visst blev bilderna fina, men de kunde varit ännu finare (och fler) med rätt inställd kamera. Det finns ett gäng som bara är ludd… och de är inte publicerade här. 😉

      Skulle det bli aktuellt med aussie så lovar jag att höra av mig. 🙂

  2. Konstaterande: Om du inte tror på det kommer det aldrig att fungera!

    Fråga: Hur mycket har ni tränat pinnlek utanför spåret?

    • Ang konstaterandet; det stämmer nog tyvärr. Men jag tror på det, i princip. Dock tror jag det blir svårt, och oerhört tidskrävande, för mig att bygga om den här hunden efter fem år, och frågan är hur många år det tar innan han tycker att pinnlek i spåret är lika värdefullt som köttbulle eller pipleksak?

      Ang frågan; alldeles för lite, uppenbarligen…

  3. Vilka härliga bilder, på både valpar, Karlsson och Buck. Jag är redan kär i den sistnämnde, jag när liksom en hemlig beundran för Aussies 😉
    En otålig Karlsson kan man nog inte hålla sig för skratt inför, har en Rut av samma kaliber. Det händer så mkt som man inte tänkt, men just att det liksom händer något hela tiden gör att man ler överseende och får en klump av glädje i hjärtat ❤
    En gång för längesedan Lotta, gav du mig ett tips ang spårapporterna. Att strössla en gång med pinnarna på båda sidorna och ha mega belöning när de hittade dem. Det fungerade alldeles lysande och kanske om du backar med Karlsson och gör så igen med honom, att du kan få upp intensiteten för att hitta dem? Bara en tanke, och du har säkert redan gjort el avfärdat tanken själv, men OM du glömt så……. 😉
    Vad gäller kategorin långa blogginlägg : det gör inget, varje rad och varje bild gör ändå att inläggen dina känns alltför korta. Du skriver så bra!

    • Idén med apportstig är jättebra, men eftersom syftet med pinnkampandet just nu är att få upp farten och fokuset mellan apporterna, inte att hitta/markera dem för det gör han oftast rätt bra, känns det som fel väg att gå i nuläget. Han är ju inte överdrivet förtjust i att kampa med mig (med andra går det bra) utan vill byta mot godis så att kräva kampande varannan meter känns… jag vet inte… sådär. 😉

      Tack för berömmet. 🙂

  4. HUR lite?

    Typ, inte alls?

    Jag filmar gärna när du ”torrsimmar” pinnlek! Kan ställa upp även om Lennart är med om du gör ditt bästa för att efterlikna Rune.

    • Typ… inte alls. Åtminstone inte utan att det varit godis inblandat i något skede…

      Och tack för erbjudandet, men jag tror faktiskt vi står över. 😉

    • Jag har börjat idag med att slänga mig på rygg på gräsmattan, vara (förhållandevis) jättefånig och kampa med pipleksaken. Lite mjukstart liksom. 😉 Kunde man få pinnarna att pipa vore det ju kanon! 🙂

  5. Din sista kommentar får mig att spontant tänka: Men bind/limma fast en pinne på en liten pip då? Jag hör ju hur knäppt det låter, men varför inte prova?

    Jag har, med tanke på den ras jag mest har tränat de senaste åren, varit något skeptisk till kamplekar. Ända tills vi var på kurs för Jan G för ett par år sedan. Då fick jag tänka om… men Otto är nog inte så hjärntvättad på godis som det låter på dig som att Karlsson är? Dock har jag märkt att i tävlingssituationen (mycket andra hundar runtomkring m.m.) så kampar han inte gärna med mig, då förväntar han sig ätbara belöningar. Dock snor han gärna andras leksaker om tillfälle bjuds…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s