Into the wild…

I morse mötte husse en grävling när han hämtade tidningen. Brevlådan står mitt emot huset så det var … pretty close. Trots att vi bott här i 20 år har jag aldrig sett en livs levande grävling. I ärlighetens namn har jag inte saknat det så mycket. Jag är dessutom evigt tacksam att grävlingen inte tog sin morgonpromenad (alt. gick hem och la sig?) när jag och hundarna kom ut 20 minuter senare. Karlsson är ju, tja… en grythund. Även om han inte ens sett en grävling på bild så antar jag att generna säger sitt vid närkontakt av tredje graden? Iza är ju ingen grythund men hade utan tvekan glatt ställt upp och gett honom sitt fulla stöd, alternativt tagit över föreställningen? Och jag är väl inte direkt superstabil på första morgonkissen; nyvaken och i ”pissetofflor”…

Med morgonens potentiella konfrontation i tanken utspelade sig följande ”konversation” i mitt huvud, under loppet av ca 3,5 sekunder, på lunchpromenaden när jag hörde ett ovant ljud, rakt inifrån skogen (tyckte jag då):

– VAD är det som låter?

– Är det en grävling som låter?

– Låter grävlingar?

– Det låter inte som en uggla?

– Puh… det är en tupp!

(På andra sidan gamla riksvägen, som vid närmare eftertanke inte är så långt ifrån där vi gick, ligger det faktiskt hus. Och där har man uppenbarligen en hes tupp, och kanske även några höns…)