Ibland undrar jag onekligen hur den lilla terrierhjärnan är konstruerad. Det som man trott skulle vara jättesvårt att lära in har varit plättlätt, och … tvärt om.
T ex:
Framförgående – plättlätt
Kryp – plättlätt
Skall – plättlätt
(Med plättlätt menar jag inte att vi alltid får 10 poäng på tävling, men han har lärt sig väldigt snabbt!)
Så kommer vi till det oerhört komplicerade momentet ”lyftapåtassennärmantrasslatinsigikopplet”.
Det tog tre år.
Tre år!
Och då har vi ändå bara kommit till att han, på kommando ”tassen”, lyfter på höger framtass. Om kopplet ligger bakom vänster tass, och jag drar lite i kopplet för att hjälpa till, så lyfter han ändå på höger, och tittar på mig med en min som endast anstår den som varit riktigt, riktigt duktig.
Vad som (inte) händer när det handlar om baktassarna tänker jag inte ens berätta… 😉 (Mer än att jag får böja på ryggen.)
Vad av ovanstående som beror på konsturktionen av terrierhjärnan respektive mattes pedagogiska förmåga ska jag låta vara osagt.
För övrigt känns vädret lite skumt; stekhett i kombination med vindar som gränsar till kulingstyrka?!
vallterrier.com 