Jo jag veeet… att vi inte har startat lydnadsklass II officiellt ännu, och ännu mindre fått officiella uppflyttningspoäng, men nu börjar vi pilla lite med momenten i klass III. Vi måste ju ha nå’t att göra. 😉 Det som blir allra knepigast att få till tror jag blir stå-skiftena i fjärren. Det har vi testat lite och det var ingen succé, men vi har väl något år på oss – minst – innan det blir aktuellt att starta i den klassen. Vi ska ju som sagt lyckas prestera på minst en officiell II:a först…
Åkte till klubben ikväll, och efter att klubben för inbördes beundran, dvs några av oss som var med i sjuhäradslaget, beundrat varandra en stund på altanen blev det en rejäl dos träning. Det snackas ju om att man behöver debriefing efter jobbiga händelser, men behovet är inte helt obefintligt efter positiva händelser heller. Att få prata av sig en stund med de som var med var skönt och roligt. 🙂
Fick en ruta uppställd på plan, på helt ny plats, innan vi kom upp, och tro’t eller ej – det var klockrent på första skicket! Tänker verkligen på att rikta upp min överkropp nu, inte bara på min blick, och det verkar faktiskt som om det funkar. Peppar, peppar…
Sen testade vi sittande i grupp – utan grupp. Precis som jag misstänkte så var han väldigt tveksam första gången och la sig ner efter någon minut. Upp med honom i sittande igen, och ytterligare ett försök till läggande. Andra gången vi körde verkade det som om han faktiskt förstod att det var ”sitt” som gällde, men det var mycket beröm och förstärkning under tiden. Tar nog ett tag innan det känns stabilt.
Hopp-apport har vi inte kört på jättelänge, och egentligen inte särskilt mycket alls, men det gick kanonbra. När han inte ska springa så långt med apporten och dessutom hoppa så verkar det faktiskt som om tugget minskar.
Vi plockade lite med diverse andra moment också, bl a framåtsändandet, och avslutningsvis fick vi lite kommendering. Mest för att testa om min teori från i lördags, att det funkar bättre med lugnt och stilla beröm mellan momenten, stämmer. Och det funkade faktiskt bra idag också. Ingångarna på plan är också något vi måste jobba med, men där känns det som om vi är på rätt spår. Det gäller att hålla honom fokuserad och ge honom uppgifter ”på vägen”.
På det stora hela är jag oerhört nöjd med hans prestation ikväll, men det som trots allt imponerar mest är att han är så okänsligt för störning. T ex andra gången vi testade ”sitt i grupp” (utan grupp) kom det en schäfertik farande med en trasa i munnen, inte många meter ifrån honom, och han visade inte en tendens till att resa sig. Han bara sneglade på henne! Och när vi blev kommenderade i fjärren, och ”tl” stod ett par meter bakom Karlsson, tröttnade ”tl:s” hund och gick fram till sin husse – och Karlsson vred inte ens på huvudet! När man har en Iza att jämföra med så är detta något helt fantastiskt!
Om nu någon har missat det, så gillar jag min lilla hund. Oerhört mycket! 🙂
vallterrier.com 