Pudelspår och nedförsbackar!

Idag på eftermiddagen bar det iväg ut till V igen för ”slut-trim” av K inför nästa helgs vänstervarvande, men vi var ju inte dummare än att vi passade på att träna lite spår först. 😉

Jag la ett 150-200 meter långt spår åt lille Vincent. Spåret gick på ”skrå” och över några trädstammar. Detta vållade inga större problem för den lilla brukspudeln. Dessutom fick han för första gången regelrätta apporter i spåret. Matte har ägnat veckan åt att bygga upp intresset för dem på hemmaplan vilket har gått jättebra. Han såg lite förvånad ut när de helt utan förvarning låg i skogen, men han tog snällt upp dem. Som slut låg favoritleksaken men han hade inte riktigt tid att bry sig om den eftersom han hade ett jobb att utföra! En härlig liten hund är det, och att han stakat ut sin framtid som brukspudel är det ingen tvekan om. 😉

V hade lagt ett rejält spår åt Karlsson. Längdmässigt var det kanske 800 meter, men terrängen var … hm … kuperad. Det började med ett spårupptag i uppförsbacke på ett hygge. I och för sig en ganska snäll variant på hygge, men ändå. Det är ju inget vi tränar på en gång i veckan precis. Först försökte han sig på att ta en enklare väg än rakt fram men när matte inte gick på det så gick han rakt fram och tog spåret åt rätt håll. Sen bar det iväg uppför och nedför och bitvis i rätt risig skog. Med tanke på terrierns höjd över havet var det ju inget som störde honom, men jag borde nog ha haft långärmat… Nåja, han plockade pinnar på löpande band och hade oftast ovanligt bråttom att fortsätta efter stoppen vid apporterna. Det kanske finns hopp? På det stora hela är jag nöjd med spårarbetet, men 10 meter från slutapporten körde det ihop sig. På grund av en oplanerad fors i kombination med ett vattenfall hade V blivit tvungen att lägga avslutningen i en rejält brant nedförsbacke med stenig och svår terräng. Detta ledde till att jag fick stoppa den lilla jycken några gånger för att jag skulle kunna ta mig ned helskinnad. Det störde honom nog lite för, som sagt, strax innan slutet fick han ett rejält tappt och vi snurrade en stund, men med lite hjälp från V hamnade vi rätt. Hade det varit tävling hade vi dock varit lost…

Karlsson hade nog kul hela vägen i alla fall, och allra sist hittade han sin älskade pip. Han gillar ju när det är kuperat och blir bara mer taggad. Själv är jag oerhört tacksam att det inte var Iza jag hade i snöret i den sista långa nedförsbacken för då hade jag troligen inte suttit här och knattrat på datorn utan legat på lasarettet i en eller annan form… I uppförsbackarna hade det dock inte skadat med lite draghjälp. 😉

Nåväl, efter detta äventyr fick jyckarna, inklusive storebror Simson, rasa av sig i rasthagen, och det gjorde de rejält. Vincent var mycket mer ”framåt” nu än förra helgen. Nu var det verkligen lek med Karlsson. I 180 knyck! Detta hade den positiva effekten att Karlsson var, milt uttryckt, tam när vi ställde honom på trimbordet. 🙂

Några bilder på pudelterrierracen blev det tyvärr inte eftersom det spöregnade när jag åkte hemifrån och därför lämnade kameran hemma. Sen kom det inte en droppe, men det hjälpte ju inte…

I övrigt har helgen ägnats åt slöande, lite snickeriarbeten och andra föga upphetsande hushållsgöromål så som avfrostning av frys. I morgon är det måndag och bara nio arbetsdagar kvar till semestern. Dessutom blir det två veckor med mycket hemmajobb eftersom dagmatte/svärmor beviljats semester och flytt till andra sidan sundet, dvs Danmark.