…är att gå på promenad med schäfertanten, på tu man hand.
Har precis kommit hem efter en rejäl runda, bara hon och jag. Ingen stress, ingen konkurrens, lugnt och fint. (Utom de första 50 metrarna från huset eftersom hon fick syn på grannens katt när hon klev ut genom dörren…) Men i övrigt – mycket harmoniskt. Dessutom blir det promenad på ett helt annat sätt, för av någon outgrundlig anledning blir det inte 50% så många stopp för nosande som när lillebror är med, utan snarare 10-20%?
Att regnet inte kom förrän 10 minuter efter hemkomsten tackar vi också för, i synnerhet som jag inte var regnklädd. Ibland ska man ha turen på sin sida. 🙂
För övrigt skulle det inte förvåna mig om veterinären hittar en växande maskros i Izas öra i morgon, med tanke på hur mycket maskrosfrön det far omkring och vilken idiotisk konstruktion det är på schäferöron. Konstruktionen är förvisso idealisk för att höra bra (utom när matte pratar) men ur skräpsamlarsynpunkt är den inte lika lyckad…
vallterrier.com 