Singing in the rain!

Nä, ”singing” var kanske en överdrift. Men tränat har vi gjort. Och stundtals låter nog mina kommandon som hämtade ur en sämre amatöropera…

090610EEftersom jag hade K:s (från halvstryp till fast klickmodell) ombyggda självlysande gröna halsband att hämta på klubben bestämde jag mig för att ta mig i kragen och faktiskt träna också, trots regnet.

På med regnkläderna och iväg alltså! Och när vi kom fram till klubben hade det slutat! Jag blev nästan besviken, men vi hann inte mycket mer än upp på plan så började det igen. Det är inte ofta man blir glad för att det regnar, men eftersom det var planen för kvällen; träna i regn, så blev jag faktiskt det.

Fokus idag låg på platsliggning (i ovårdat blött gräs) och sittande i grupp (utan grupp) i regnet. Tror faktiskt inte jag behöver oroa mig så länge det normalregnar. Skyfall däremot, det vete f*n…? Idag både låg och satt han utan problem. Krypet strulade inte heller särskilt. På det stora hela är han nog mer påverkad av värme än av regn när det gäller träning, och förhoppningsvis även tävling.

Första försöket på dagens ruta var lite tveksamt, men han tog sig fram och in i rutan även om det gick lite sakta. Resterande försök var helt OK. Nu verkar det också som om han medvetet söker sig in mellan konerna. Ett par gånger kom han iväg lite snett men rätade upp sig och sprang in på rätt sida. Vågar jag tro att poletten ramlat ner?

Metallen körde vi också, för första gången på länge. Jag har jättesvårt att hitta något som en domare skulle kunna dra för, för det är riktigt snyggt och prydligt. Bra fart ut, snyggt och prydligt gripande och bra fart in. I första ingången (av två) hamnade han lite långt fram, men det var nog bara otur. Ska försöka ge tusan i att köra den apporteringen alltför ofta, bara stämma av någon gång innan tävling (när/om vi väl når de klasserna, lydn III och bruks elit) för tjatar jag för mycket kan jag nog förstöra det.

Och på tal om apportering; är det inte lite konstigt att det inte ingår något hoppapporteringsmoment i brukset? Att hoppa med något i munnen borde ju verkligen vara en bruksegenskap?

I övrigt körde vi lite av det mesta. En dumruta provade vi också på. Sättandet under marsch var väl inte klockrent, där krävs det en halvhalt, men annars sköter han sig fint där också. Över huvud taget har han lite problem att sortera orden ibland, så ordförståelse måste ”vi” bli bättre på.

Ligg-stå-skiftena i fjärren, och troligen sitt-stå, kommer vi få jobba jättemycket med, och så borde vi nog ta tag i vittringsapporteringen… Men det får vänta tills vi får till en date med vår pt nästa gång.

I morgon ska vi nog ta en träningspaus. Kanske. 😉

Förresten; med det halsbandet ska han väl i alla fall inte behöva riskera att bli ”överkörd” när han ligger eller sitter på appellplan? 😉

Dagvill och årstidsvill!

Normalt sett jobbar jag på jobbet på måndagar och sitter hemma på tisdagar. Den här veckan jobbade jag hemma på måndagen och var på jobbet igår, så i min värld är det liksom bara tisdag idag…

Dessutom är jag i full färd med att slutföra jobbet med julkatalogen. Det jobbet har pågått ett bra tag och på något sätt känns det som om sommaren redan är över. Det ÄR en skruvad bransch man jobbar i… Dagens väder, gråttgråttgrått och regn ändrar inte direkt på den känslan.

Igår kväll blev det ett pass på Elfsborgs BK igen. Kvällens roligaste var onekligen att rutan funkade IGEN. På första försöket! Nu använder jag ju kommando ”framåt” och det funkar ju upp till klass III men jag måste redan nu föra över det till ”rutan” med tanke på elitklass. ”Framåt” använder jag ju även på framåtsändandet och även om situationen då är en annan så vill jag gärna ha olika kommandon. Det skulle kännas tryggare.

Han skötte sig riktigt bra i övrigt också, utom när han nöp mig i näsan… 🙂 När vi uppehöll oss i kanten av plan fick han syn på några ovårdade grässtrån och drabbades helt plötsligt av ett oemotståndligt behov av att meddela omvärlden att; ”Karlsson was here”. Eftersom matte inte insåg nödvändigheten av detta tog hon ett tag i nackskinnet/halsbandet och påminde muntligen om att sådana beteenden inte uppskattas. Terrierns svar på detta var att; nypa matte i näsan! Vis av erfarenheten borde jag naturligtvis ha hållit ett större säkerhetsavstånd. Skadan blev dock ganska obetydlig. Ett litet tandskrap utan blodvite var vad som blev, och det behövs en god portion fantasi för att se det om man inte vet att det finns, men det kändes. 🙂

Efter en sådan kontrovers reagerar han med att ta ett litet varv i 100 knyck, för att ”ruska” av sig, och sen är allt frid och fröjd och full fokus igen. Härligt!

Kvällens minst positiva upplevelse var att Iza fortfarande visar tecken på att vara skottberörd?! Tog ut henne när det var dags för platsliggning med skott och när första skottet smällde av gick vi över plan, och hon ryckte till. Sen la jag henne i utkanten, långt ifrån de andra hundarna. Skotten var väl maskerade av diverse snickeriarbeten och tung trafik men hon tyckte ändå att det var obehagligt. Får nog boka en tid hos veterinären för öronkoll. Dock tycker jag att om det berodde på öronproblem borde jag ha märkt något annat/mer sedan förra tillfället för 1,5 månad sedan? Om Iza blivit skottberörd så är det ju i sig inget jätteproblem eftersom hon är färdigtävlad, men det som bekymrar mig är om det någon gång kommer oväntade skott när man är ute med båda hundarna och hon lyckas föra över det på Karlsson. Eftersom han är helt skottfast borde ju inte risken vara så stor, men tanken finns där. Nåja, vi får väl börja med ett veterinärbesök…