1 dm längre?

Ikväll har jag nog växt 1 decimeter. På längden. 😉

Åkte till klubben för ett träningspass med K. Det började bra med att F och hans gamla pensionerade (men extremt tempererade) schäfer Ricky hjälpte oss med platsliggningen. Vi lade dom direkt nedanför stugan, bland en massa parkerade bilar med skällande hundar. Och Ricky är inte direkt den som kopplar av på platsen. Han piper, skäller och kryper. Jag bad F köra lite fjärrdirigering så Ricky stod, låg och satt om vartannat brevid K, som låg jättefint. Men när F kallade in var måttet rågat och K sprang också iväg. Jag fick snabbt stopp på honom och la om. Samma procedur upprepades och den här gången hann K bara 1 meter innan jag fick stopp på honom. Gång tre och fyra låg han kvar. Och detta resulterade naturligtvis i en matte som blev överlycklig och utdelade en riktig jackpot. Jag tror han fattade grejen. 🙂

Sen gick vi upp på plan för att träna vidare. På plan befann sig bland annat en av Sveriges (och världens?) mest meriterade hundförare, dvs husse till den legendariska Silverpilens Arko som t o m fått en plats i Guinness rekordbok med anledning av sina 120 cert i bruks. Nåväl, husse står där och miljötränar med sina nya påläggskalv, och jag funderar inte så mycket mer på det. Vi körde på med mestadels klass I-momentet men så får jag för mig att köra ett kryp. När vi är klara får jag tummen upp och en kommentar: ”tio!”

Det värmde! I synnerhet som jag inte bett om någon kommentar utan det kom helt spontant.

(Han hade inte hört mina dk:n kan ju tilläggas, men K:s krypteknik var uppenbarligen väl godkänd. 😉 )

Sen körde vi på med lite lägganden från språng marsch (som fungerade utmärkt) + lite annat. När jag sedan tog en paus så får jag, från samma person, frågan; -Är ni uppe i elit eller?

Snacka om att man sträcker på sig en del när man hör sån’t. 🙂 Även om det är långt dit så tyckte uppenbarligen denna människa att kapaciteten såg ut att finnas där. Vi får väl se hur långt vi kommer, men målsättningen är det åtminstone inget fel på. 🙂

På det stora hela var den lille terriern i sitt esse ikväll och skötte sig på det stora hela alldeles utmärkt, så i natt kan vi sova gott.

Ikväll har jag även tagit definitivt avsked av klubbtidningen. Hämtade den på tryckeriet och sedan etiketterade vid den med gemensamma krafter på stugans altan. Och i morgon körs den till posten utan min inblandning. Som sagt; det är lite blandade känslor men nu är det mest – jätteskönt.

Och eftersom det var mitt sista nummer tyckte jag att jag kunde unna mig att lägga världens bästa terrier på omslaget. 🙂 (Lite synd bara att just det här sommarnumret av tradition har svart-vitt omslag, när årets övriga har färg, men sån’t är livet.)

(Och mina misstankar i förra inlägget stämde; älgen låg fortfarande kvar när jag åkte till klubben, ca en timme efter det att bilderna togs, så jag hann visa den för husse när han kom hem.)