Månad: oktober 2007

Vad var det jag sa? Eller snarare – skrev. Förkylningens kulmen skulle komma till helgen…

I morse kände jag mig bara lite halvrisig, ungefär som igår. Framåt lunch började det täppa till ordentligt i näsa och luftrör. Nu känns det som om bröstkorgen och luftrören fyllts med kutterspån. Och näsan ska vi inte prata om. Har varit på apoteket och bunkrat lite ”godis” inför helgen. *suck*

Första helgen på länge när jag inte hade något speciellt bokat utan skulle göra allt jag inte hunnit med innan, och naturligtvis träna hund. Det lär inte bli så mycket med nå’t.

Men YES, arbetsgivaren drabbas ju inte! Nu håller jag bara tummarna för att husse håller sig ”fit for fight” med tanke på hundarna…

Igår kväll fick jag ett tråkigt telefonsamtal. En av mina absoluta favorit-schäfrar, Fabbe (egentligen Fabian), kommer idag att göra sin sista resa till veterinären. 😦

Det är Fabbes ”fel” att jag blev med Iza. De kommer från samma uppfödare och är 3/4-syskon (ungefär), om man nu kan vara det? De har samma pappa och deras mormödrar är kullsyskon. När det var dags för ny schäfer så insåg jag att det var en Fabbe jag ville ha! En superhärlig hund som nog kunnat gå hur långt som helst om inte husse tappat sugen. Ett tag funderade jag, med husses goda minne, på att köra lägre klass spår med honom. Det hade säkert funkat utmärkt, för det var inte bara jag som gillade Fabbe. Fabbe gillade även mig. Skarpt! Dom planerna gick dock i stöpet eftersom vi aldrig fick till tid och möjligheter att träna tillsammans.

På ett KM där husse och Fabbe deltog så var hundstackarn alldeles förvirrad inför platsliggningen. Ingen förstod varför? Utom husse. Efter platsen kom de uppfarande i skogsbacken där vi satt så att Fabbe fick hälsa på mig (igen). Han hade letat efter mig, som han träffat strax innan platsen, och kunde inte sluta fundera på vart jag tagit vägen. Gullhunden! När han väl visste var jag var så gick allt som på räls.

Jag och Fabbe har även firat jul ihop. 🙂 Jag var hundvakt åt honom över julhelgen när jag var hundlös, för åtta år sedan. Det var under den helgen jag definitivt bestämde mig för att ta en valp ur den kull som då var på gång, och det blev Iza.

Nu har jag inte träffat honom på ett par år men enligt husse så är han fortfarande samma goa, glada och GALNA hund. 🙂 Tyvärr har han drabbats av något väldigt svårutrett problem med mage/tarm som man inte lyckats åtgärda och nu lider han för mycket så husse var tvungen att fatta det oerhört svåra beslutet.

Jag lider med hans husse och kommer sakna Fabbe i den här världen, även om jag inte träffat honom så ofta på senare tid. Han var verkligen ett praktexemplar av schäfer, såväl mentalt som arbets- och temperamentsmässigt.

Tänker på er!

Ge K en latex-pip och lag lovar … han skulle kunna roa sig i timmar. Alldeles på egen hand. Jag tog två pipar i fickan och gick ut i ”närskogen”. Där gav jag honom den ena. Och han sprang, och han sprang, och han sprang… Hela tiden inom en viss radie från mig (20-30 meter) men till synes utom kontroll. Han har dock järnkoll och håller sig på samma maxavstånd hela tiden. När han rasat ur sig det värsta började öronen fungera och då kom han förbi och hämtade en godbit och bytte pip med jämna mellanrum.

För de som trodde att jag överdrev när jag i somras beklagade mig över att skogsmaskinerna kört sönder min fina spårskog, här kommer bildbeviset. Och vi snackar inte om ETT sån’t här dike, hela skogen är genomkorsad av dom… (Känner ni igen er; Agnetha och Mysla?)

(By the way, ska nog putsa objektivet i mobilkameran. Riktigt så dimmigt som det ser ut här var det inte i verkligheten.)

Karlsson tycker oftast det är rätt OK med dikena och använder dom som dubbelvattengravar. Flyger över som värsta tävlingshästen. Det är bara det att inom hästhoppning förekommer inte dubbelvattengravar… Idag fann han dock något inte ens han fixade. Att han hann uppfatta situationen och faktiskt stanna fyller mig med beundran. Hade han misslyckats hade jag haft en mycket blöt, mycket lerig och mycket nysimmad terrier nu.

Lite svårt att uppskatta storleken på de olika delarna i bilden kanske, men grästuvan är uppskattningsvis 40×20 cm.

När vi kom hem började jag träna ingångar med uppletandeföremål. Vore väl f*n om jag inte kunde få till det lika snyggt som med apporten. Slängde ut ett 10-tal saker på garageinfarten och så fick han hämta. Det kanske blir ordning på det också. Om några år… 🙂

Nu sover han faktiskt ganska sött. Iza fick en promenad med husse trots att han också är krasslig. Normalt brukar vi planera in (hm?) så att vi är sjuka en i taget men nu har vi tydligen blivit smittade samtidigt. Dålig timing!

När mattes energi tryter kan hon ju alltid roa terriern med några halva mini-frolic i en lövhög. 🙂

Idag fyller han dessutom 22 månader, min lilla pyssling.

Hur kommer det  sig att påfallande många av de människor som verkar gilla statistik (och använder sig av det  i mer eller mindre säkerställda former och i olika, mer eller mindre vederhäftiga sammanhang) inte kan stava till ordet?

Det heter STATISTIK! Inte statestik…

Klockan 10.55 startade fyrfotingarna en smärre revolution för att upplysa mig om att det faktiskt är hög tid för lunchpromenaden. Har inte berättat för dom att det inte blir någon… När jag blir helt slut av att gå till brevlådan (15 meter) känns det som ett svårartat projekt med hundpromenad. Med endast Iza hade detta inte varit något som helst problem. Hon klarar några vilodagar utan att klättra på väggarna, men terriern…? Jag säger bara … terriern. Eller snarare, kombinationen av de två?! Hoppas husse kan promenera ikväll.

Som jag konstaterade i en kommentar igår så infann sig förnekelsefasen. ”Jag är inte sjuk, jag har inte feber, det gör inte ont i halsen, jag är inte snuvig.”

Följdaktligen packade jag in pysslingen i bilen och åkte till klubben iaf. Storasyster fick husse ta hand om, hon kändes som lite ”too much”.

Tanken var att träna passivitet, och det gjorde vi. Men jag kunde självklart inte hålla mig ifrån att träna lite annat också. Han skötte sig jättefint. Fick även till en budföring med den roliga mottagaren från i lördags. Jobbar nu stenhårt på att han inte ska tjuvstarta från mig. Vi får se om det fastnar?

Konstaterade även att olika människor har lite olika krav på sig själva (och sina hundar). Han som vann KM i bruks i lördags tillhör kategorin med mycket höga krav. Det var debut för hunden och de fick ihop 308,5 poäng i appellklass! Av 320 möjliga! Och han var inte riktigt nöjd för på ett par moment hade han bara haft 9/9,5…. Det är självklart upp till var och en men någon sådan perfektionist kommer jag nog (tyvärr?) aldrig att bli. Tycker det är rätt skönt att kunna glädja mig även åt mer blygsamma poängsummor. Å andra sidan är det väl därför vi aldrig lär hamna på SM.

…bli sjuk nu! Det är alldeles, alldeles underbart höstväder ute, det är allmän träning på klubben ikväll och jag mår – inte bra! Började känna mig konstig i halsen igår kväll och nu har jag lite feber (men bara lite), känner mig tung i huvudet och allmänt risig. Har inte varit förkyld på evigheter (förra hösten eller i vintras kanske?) så jag kunde väl ha fått klara mig ett tag till. Känner jag mig själv rätt så blir väl kulmen till helgen. Tur för arbetsgivar’n… *suck*

Eller så har jag lite tur och lyckas vända eländet? Hoppas… Det lär dock inte ske till ikväll. 😦

En så’n här vill jag ha!

Om någon har problem att se vad det står så kommer det här i ”klartext”:

Våt kotte                 Regn
Torr kotte                Regnar ej
Skugga på mark      Solsken
Vit på toppen          Snöfall
Kan ej se kotte        Dimma
Pendlande kotte       Blåsigt
Kotte hoppar           Jordbävning
Kotte borta              Tromb

Nu behöver jag inte bekymra mig om djävulsrundan längre. En bit in ser det nämligen ut såhär:

Husse och Iza har försökt ta sig över och det gick … inte bra. Man ska nog vara  en passionerad gyttjebrottare (vilket ingen av dom är såvitt jag vet) om man ger sig på det projektet. Ett pass under trädgårdsslangen blev det för båda två vid hemkomsten. Kanske går det att trassla sig runt, men jag tänker INTE testa med två vildhundar i koppel och ankelhöga kängor. Det får bli en expedition UTAN hundar och MED stövlar.

Något som fascinerar mig är att markägaren inte har någon skyldighet att återställa sån’t här? Det är trots allt en skogsväg som används ganska frekvent av såväl bönder som andra boende i området, och även är en del av en uppmärkt vandringsled.

Nu undrar jag bara – var ska vi ta vägen? Det som återstår är antingen två-tretimmarsrundor, trettiominutersrundor eller den asfalterade f d riksvägen. Inget av alternativen är speciellt lockande. Dom långa rundorna kan ju funka på helgerna men knappast på lunchen eller efter jobbet, åtminstone inte den här årstiden… *suck*

En gång i tiden var jag ganska ambitiös med att referera till Borås Tidning från klubbens tävlingar. Intresset har avtagit med åren… Lägger så mycket tid på idéellt arbete ändå så något fick stryka på foten. Tyvärr har ingen annan tagit över så jag tog mig i kragen i samband med klubbmästerskapet och skickade in en text och två bilder. Förr i tiden kunde det ta någon vecka innan det kom in. Ofta blev det söndagen helgen efter, när de hade nyhetstorka. Kändes ju halvkul eftersom det då var ”gamla” nyheter. Numera har vi dock en av tidningens journalister som medlem i klubben. Jag skickade in materialet via henne och vips – idag var det med!!! Och dom fick det alltså igår. En hyfsat lång text samt två bilder. 🙂 Om inte annat så  är det ju PR för klubben så nå’n nytta gör det väl. Självklart finns det INTE med på tidningens hemsida och texten har jag i hemdatorn som inte är tillgänglig just nu så jag kan inte lägga ut den här. Kanske kommer senare, vem vet?

…tyckte Karlsson att delar av gårdagens träningspass var. Han var nämligen tvungen att ligga still!!! Den hemska, elaka, oförstående och fullständigt gräsliga matten stod och pratade med en kompis och där skulle han bara ligga. Till ingen nytta?!

Matten kallar det för passivitetsträning. 🙂 En mycket eftersatt del i pysslingens utbildning. Skyller fortfarande på vintern för två år sedan. För de som inte vet så hämtade jag honom i slutet av januari, den värsta vintern i mannaminne… Utomhus kunde han inte vara stilla i mer än 10 sekunder innan han frös så han skakade. Och när det äntligen blev vår så hade jag liksom glömt bort den här viktiga biten. Det får vi ta igen nu. Körde tre pass där han bara fick ligga – ensam. Alltså ingen regelrätt platsliggning. Fortsätter vi bara med detta så är vi nog en bra bit på väg mot en regelrätt platsliggning också.

Dessutom körde vi lite anti-budföringsträning, eller snarare anti-tjuvstartsträning och anti-apportering. 🙂 Han tyckte nog det var ett gräsligt konstigt träningspass men det gör säkert nytta längre fram. Ställande under marsch körde vi också och så lite vanliga ”roliga” saker.

Med Iza körde jag vidare på den inslagna vägen; inkallning med ställande medelst handtecken. Än så länge är vi bara på 10 meters håll men hon ser mycket gladare ut på det här viset. Hon är ju fortfarande inte säker på vad jag vill även om hon stannar efter viss tvekan, men när jag inte ryter ”STANNA” verkar jag åtminstone inte arg i hennes värld. 🙂

Lite skall kryp och kommendering i linförighet hann vi också med. Och vi var glada HELA TIDEN!
Så hade den måndagskvällen gått och huset ser fortfarande ut som om 30-åriga kriget dragit förbi/igenom. För att inte tala om trädgården…