Kategori: Uncategorized

Jag har bytt klubb!

Eller bytt och bytt? Jag har ju varit medlem i Kind (också) i 10 år eller så, men har nu beslutat mig för att tävla för Kind och lägga mina eventuella idéella krafter där.

Beslutet har tagit ungefär 3,5 år på sig att mogna så man kan nog kalla det noga övervägt, eller…? Trots det känns det lite märkligt. Efter 19 år, i runda slängar, med (och på) Borås BK, och efter att större delen av den tiden varit djupt involverad i klubbverksamheten så har jag liksom gjort slut.

Lång och varaktig söndring skulle man kanske kunna kalla det? Eller droppen som fick bägaren att rinna över? Eller många bäckar små… (i en negativ mening)?

Utan att dra hela historien så började det 2008 med att styrelsen gjorde en del märkliga saker mot mig. Det sved, och jag tog illa vid mig. Lusten till engagemang stendog och efter det har jag bara gjort punktinsatser som att vara testledare på MH eller hjälpt till på någon tävling här och där. Kurser har jag inte haft sedan 2007. Det har inte varit något medvetet ”beslut” utan motivationen bara försvann där och då.

Nu har jag inte satt en fot på Borås BK sedan spårtävlingen i september. Jag har väl inte satt så många fötter på Kinds BK heller, men trots allt fler än inga. På SM hade jag husvagnsplats tillsammans med dem. Lägret är ju ett stående inslag varje sommar, och tja… mitt hjärta finns nog i Kind när jag känner efter? Dessutom; i den mån jag tränar tillsammans med andra så är det kompisar från Kind.

I somras/höstas fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara med i lägerkommittén och tackade ja. För ett par veckor sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att sätta ihop klubbtidningen, och tackade ja. (Det är ju förvisso en stor skillnad på 16 sidor/år (Kind) och uppåt 108 sidor/år som det var när jag gjorde tidningen i Borås.

Så… här om dagen, när jag skulle registrera mig och Karlsson i SBK:s nya tävlingssystem så var jag tvungen att fylla i vilken klubb jag tävlar för. Efter några sekunders betänketid klickade jag i ”Kind”, och där är vi nu. Det känns bra! Och tittar man på vilka reaktionerna blev på FB när jag skrev om det där så fick jag betydligt fler ”välkommen” från Kind än jag fick beklaganden från Borås… Det känns alltså som om rätt beslut är fattat.

Det negativa är ju att det är fyra mil (på relativt små vägar) till Kind, mot en dryg mil motorväg till Boråsklubben. Jag lär alltså inte direkt slita ut appellplanen, åtminstone inte på vinterhalvåret eftersom jag inte tycker om att köra bil i mörker. Jag kommer dock fortsätta betala lokala avgiften till Borås så att jag kan åka dit med gott samvete om jag får lust. Sen finns ju även Elfsborg, där jag också är medlem, på nära håll. Det blir nog bra det här. 🙂

En som bekymrar sig föga om det här med klubbyten och annat tjafs är dock Karlsson. Får han bara ha, om än så lite, kontakt med den randiga kudden så är han nöjd. Att han nästan ramlar ur soffan eftersom husse satt sig på hans plats är av mindre betydelse. Förr eller senare går hussen och lägger sig och då gäller det att vara beredd. 🙂

Det är något med snö, is och ljuset från den uppgående solen som gör att det kliar i fingrarna på mig. Att leka med ljuset genom att vinkla kameran några grader hit eller dit, uppåt eller nedåt…? För att inte tala om hur ljuset växlar minut för minut. Mycket experimenterande, och många bilder, blir det. Att det blåste lite svagt och att jag fotade på frihand gjorde det inte helt enkelt.

 

Det finns även nackdelar med dagsljus och solsken… Man kan inte tro att jag i höjd med första advent hängde i krokig arm ut genom fönstren på andra våningen och tvättade dem. Några stormar senare ser det ut så här på södersidan… 😦

 

Eftersom jag igår, på väg hem från jobbet, inte kunde behärska mig längre åkte det med en bukett tulpaner hem. Eftersom vi alla har våra principer, och en av mina är julgran ut – tulpaner in, så innebar det att gårdagskvällen fick ägnas åt att städa ut både jul och advent i en faslig fart. Det var nog någon sorts personligt rekord. Julgranen brukar åka i trettonhelgen men adventspyntet brukar få vara kvar till tjugondag knut. Så blev det inte i år och det känns helt OK. Tyvärr kom husse hem sent och åkte tidigt. Eftersom vi behöver vara två för att avhysa granen står den fortfarande kvar i hörnet. Lite fusk är det alltså, men tulpanerna är inte mindre ljuvliga för det, om jag bara undviker att titta in i vardagsrummet… 😉

Höll ju på att glömma att bloggen firar fölsekalas idag! Hela sex år fyller den. Eller … just den här bloggen har inte funnits i sex år, men det är sex år sedan mitt första blogginlägg. På den bloggen plitade jag ihop 612 inlägg och i den här har det blivit 1952, hittills. Jösses… att jag bara orkar?

I slutet av min första bloggmånad gjorde Karlsson entré i vår familj så hela hans tid finns väl dokumenterad. 🙂 I ärlighetens namn var det nog den kommande valpen som drog igång hela bloggprojektet, tror jag, även om inte ens rasen var slutgiltigt bestämd. Det blev den dock på My Dog några dagar senare. 🙂

Som jag skrev i förra inlägget började dagen med underkylt regn. Säga vad man vill om underkylt regn (%€#Z§, typ) men det är rätt vackert när naturen blir glaserad.

Då skriver vi 2012 (det gäller att träna) och som jag skrev igår så hoppas jag att detta år blir bättre än det förra. Det är dock tveksamt hur bra det börjar? Efter två små smuttar bubbel igår (jag körde) så är det ingen fara på det området, men ute är det minusgrader och regn – ingen jättebra kombo… Lägger man till det iskalla vindar så…?

Vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll hos bästaste f d grannarna, familjen J. Eftersom det skjuts väldigt sparsamt, om ens alls, hos våra nuvarande grannar (jag hade kollat med de närmaste) fick hundarna vara hemma och köra disco på egen tass. Stereon på hög volym och allmän kvällströtthet gjorde nog att de sov sig över tolvslaget och in i 2012. De hörde inte ens när vi rullade in på gården trots den högljudda grus/iskombon som täcker infarten?!

Som en liten nyårspresent från WordPress (bloggverktygsleverantören) låg det ett mail med en statistisk sammanfattning av 2011 i mailboxen. Förr i tiden kollade jag ju bloggens statistik ganska ofta men intresset har lagt sig med tiden. Det enda jag ser numera är det som ”trycks” upp i nyllet på mig varje gång jag loggar in. Men några intressanta saker (och jämförelser!) fanns det i mailet. 😉

Nåja, sex utsålda konserterer i Sydneys operahus? Märklig jämförelse?

Som jag alltid har sagt, eller åtminstone någon gång tidigare; detta är ingen hundblogg, det är uppenbarligen en älgloppeblogg… 😉

Tack för att ni finns! Och tack även till er som inte kvalat in på de fem topplaceringarna. Att blogga utan respons blir tråkigt och kommentarerna är liksom det som får bloggen att ”gå runt”. Kommentarerna blir dock mer och mer sällsynta, och det är väl ett av skälen (tillsammans med ”skitåret”) till att bloggen uppdateras mer och mer sällan. Den onda cirkeln, you know? Men det värmer gott när någon ”orkat” lägga fingrarna på tangentbordet och komma med några ”feedbackande” ord. 🙂

Och btw,ingen av dessa kommentatorer var inblandade i det mest kommenterade inlägget såvitt jag kan minnas.

Eh… jag avstår med glädje från WP:s rekommendation att ta upp de mest populära (gamla) ämnena igen. ”Staying power” – my ass! Älgloppor och norsk karaoke? Nej tack, om bloggmatten själv får välja. 😉

Jaha ja… nyårsafton och som brukligt ska man väl då sammanfatta året? Det går att göra rätt kort och koncist om man vill…

2011 var ett riktigt skitår och många tårar har runnit!

Ska man vara lite mer detaljerad så var det så här:

Året började med en vargavinter från helvetet – igen.

Under våren och sommaren gick all kraft åt att pendla 50 mil fram och tillbaks till Rättvik för att flytta mamma till äldreboende samt tömma och sälja lägenheten. Själva flytten gick över förväntan och hon fann sig väl tillrätta men sen vände det snabbt och otippat. Under sommaren mådde hon riktigt dåligt, främst psykiskt, och när det efter många om och men verkade vända framåt hösten, även om de positiva tecknen var knappt skönjbara – så gick hon bort… Det var ju inte meningen? Det skulle ju bli så bra det där?

Mitt i allt detta har vi lyckats klämma in ett antal tävlingar i högre klass spår som samtliga gått åt h…vete även om några få ljuspunkter har funnits i mörkret och två av tävlingarna åtminstone gav resultat ”godkänd”. Under våren behandlades Karlsson för noskvalster och i höstas var det tonsillit. Frågan är hur mycket av misslyckandena som berott på detta? Och hur mycket som berott på bristande fokus från min sida på grund av det som står i förra stycket. Några starter i lydnadsklass III har vi också hunnit med utan särskilt imponerande resultat.

Visst har det väl funnits positiva och roliga händelser mitt i allt detta (Årets Border, Kindslägret, SM…), men de poppar liksom inte upp överst på listan?

Den nyligen påbörjade sökträningen känns dock rolig, så avslutningen på året kanske är en vändning, trots allt…?

Nu håller jag tummarna för att 2012 blir ett betydligt bättre år, på alla plan.

Så nu vill jag önska både mig själv och er ett riktigt

 

Kom just från stan, en mil bort. Där finns det inte en snöflinga. På ”fjället” ser det ut så här…?

Det jag skrev igår, om att snön förmodligen tinat bort, var en lögn. När jag gick ut strax efter visade det sig att den vräkte ner igen…

Anledningen till besöket i stan var att jag bestämde mig för att lyxa till det med proffsstädning av gammelbilen inför försäljningen. Att stå ute, med halvtaskiga ”verktyg” just nu kändes inte så lockande och eftersom jag har en bekant som driver bilvårdsfirma så…. Kostade bara några få hundralappar och bilen blev som ny, eller .. typ, nästan ny. 😉 Hade aldrig kunnat åstadkomma det resultatet själv och då körde de ändå bara en light-rekond, på min begäran. Äkta mellandagslyx kallar vi det. 🙂

I avdelningen (nästan) sovande hundar har vi två nya bidrag:

En sur terrier som prompt ska sova på sin randiga kudde även om husse sitter i vägen och det är (nästan) omöjligt. Men finns det hjärterum så…?

Sen kan man undra om Iza låtsas att hon är en vildhund som sover under en gran i skogen? Som sagt; det är lite tight. 🙂

Avslutningsvis så har nog amaryllisen inte läst rasbeskrivningen tillräckligt väl. NU blommar den? Åtta ståtliga klockor, och en till stängel på gång. Jag trodde det var jul vi kommit överens om – inte nyår?

Idag är det sista semesterdagen för den här gången. Detta innebär troligen att jag kommer uträtta stordåd, eller hur?

Här ligger de på tork, en del av våra träningskamrater.

De tvåbenta fick åka hem var och en till sig och torka av egen kraft, efter väl förrättat värv.

Förra gången kunde vi ju inte delta så det här som borde ha varit femte passet blev ju det fjärde istället. Två och en halv vecka sedan sist. Hur mycket skulle sitta kvar i den lilla terrierhjärnan? Naturligtvis var det utfärdat klass 2-varning för vindarna och det regnade mest hela tiden. Det börjar kännas som normaltillstånd för sökträning?

Till att börja med skulle vi köra vindmarkeringar på lite större avstånd men vindarna var milt uttryckt nyckfulla och det var inte helt enkelt att få till. Vid ett par tillfällen kändes det verkligen som om vinden kastade runt innan han riktigt hunnit förstå vad han hade i näsan? Ett par av dem kändes dock bra.

Andra passet var det markeringsövningar och där blev det stundtals lite tilt i terrierhuvudet. Han hittade lösrullarna utan större problem men vid den andra markeringen stannade han kvar hos figgen och bara tuggade på den, i trans, med fullständigt igentäppta öron?! Efter en stund lossnade dock vaxpropparna och vi kunde fortsätta. De känns inte som om han riktigt har förstått att vägen till pipleksakerna går via att komma in till mig med lösrullen? Det blir liksom lite för många steg? Å andra sidan var det ju bara andra gången vi körde markeringar så det kanske inte är så konstigt? Vad vet jag? Det största problemet är trots allt fortfarande för träningskamraterna att få mig att agera som jag ska. Men de kämpar på och talar tydligt med höga röster så det kanske ska gå till sist? 🙂

På vägen hem öste regnet ner och övergick gradvis i snö. Här hemma på fjället fastnade skiten på backen och det blev rejält vitt men nu tror jag det mesta försvunnit igen.

En semesterdag kvar, sen är det ju liksom bara vanlig helg igen, även om just den helgen råkar tituleras ”nyår”. Vi får se hur jag ska disponera morgondagen? Kunde ju vara mysigt att sova längre än till 06.00, till att börja med. Tror jag vaknat senast klockan 06 varenda dag på ”jullovet” och det är ärligt talat inte jättekul…

Förutom hundarnas julklappsöppning har det ju inte varit särskilt mycket jul(bilder) i bloggen. I morse, när husse sov och det fortfarande var mörkt som i en säck utomhus, roade jag mig med att fota lite med dvärgkameran, på frihand. Ljuset bestod i stort sett av ljusslingan i granen.

OBS! Hyacinten hänger inte i granen men fick vara med ändå.

I övrigt har dagen bl a ägnats åt beslutsångestframkallande vandringar på och mellan några olika elektronikbutiker samt avbetande av en och annan idéell surdeg.

Men i morgon – då ska vi träna sök! 🙂

 

När man (läs: jag) är lite sådär planlöst ledig, som t ex när man (läs: jag) har jullov, drabbas man (läs: jag) lätt av mañana-syndromet; alltså – det kan jag göra i morgon.

För att undvika det i viss mån klarade jag av tre av de större projekten, åtminstone av de som ska utföras utanför hemmet, redan idag.

1. Besökte tre olika möbelaffärer och provsatt ungefär 28 fåtöljer utan att hitta den optimala. Medan jag provsatt den minst o-optimala fåtöljen bestämde jag mig för att köpa en ny Tempur-kudde istället. Räknas det som fåtölj…?

2. Besökte en golvfirma och valde mellan ungefär 72 sorters ekgolv. Plank, tvåstav, trestav, mycket kvistar, lite kvistar, lack, mattlack, dyrt, billigt? Fick med mig provplanka hem – 3-stav, mattlack, ganska lite kvistar men mycket bättre pris än det som var lite snyggare. Karlsson har gått på plankan (!) och jag tror den fick godkänt.

3. Besökte färgaffären och valde mellan ungefär 56 nyanser av grå väggfärg. Fick med mig två provburkar hem. En ljusgrå och en ljusgrå. Här är vi minsann wild & crazy!

***

Igår flög, btw, fan i mig och jag bestämde mig för att lägga ett spår till Karlsson. Det var ungefär 1,5 månad sedan sist så det var väl på tiden. Han löste det faktiskt riktigt snyggt och plockade samtliga apporter utan några tveksamheter. Han hade lite problem på ett ställe där jag gått snäva serpentiner men när han fått jobba på det en stund kom vi vidare. Vi avslutade det hela med ett rejält pipleksakmedsvans-race vilket var mycket uppskattat och sen sov han gott på kvällen. Och om någon har lyckats missa min nya favoritbild som publicerades i förrgår så kommer här en mer ”koncentrerad” variant.

Jag bara älskar bilden! Jag har den numera som skärmbakgrund i telefonen, på datorns skrivbord och på kylskåpet. Kommer på mig med att, med jämna mellanrum, trycka igång skärmen på telefonen bara för att få se den. 🙂 Rent tekniskt finns det väl mer att önska av bilden, men koncentrationen och uttrycket i hans ansikte värmer ett mattehjärta alldeles ofantligt! 🙂

Igår jobbade vi alltså ikapp det här med julafton och det tyckte i synnerhet hundarna var på tiden. Som vanligt gick de i tokspinn när paketen kom fram. Det här med paket under granen kan vi bara glömma sedan Karlsson gjorde entré i huset. Han är helt övertygad om att alla paket är till honom och döljer fantastiska leksaker. Vi kan väl uttrycka det som så att … det blir lite rörigt. När det så äntligen är dags att frigöra påsarna med paket ur förråden där de varit instängda blir det riktigt livat. Iza är ju inte den som är den så hon är nästan lika engagerad som lillebror. I alla paket, utan någon som helst hänsyn tagen till vad det står på etiketterna…

Men de får ju naturligtvis egna paket också. 🙂

Skynda, skynda…

Yes! Där lossnade den ur pappret!

En kort stund senare. Åsnan börjar se lätt sliten ut.
Observera själva pipen (vid pilen) som  redan är urmonterad.

En ännu mer sliten åsna, tillfälligt i storasysters vård.

Dagen efter, strax innan begravningen…

Jag antar att det får betraktas som en lyckad (försenad) julafton?

Det är ju inte utan att jag ibland undrar hur det vore att leva med en terrier som kan ha den här typen av leksaker i flera timmar utan att slakta dem? Eller dagar? Eller t o m år?! Det förekommer. Har jag hört… 😉

 

…sådär runt lunch på juldagen är det rätt skönt att ha en egen appellplan som lyser grön och snöfri. 🙂 Då kan  man få sig ett rejält lydnadspass med liten terrier medan husse tar schäfertanten på långpromenad.

Dagen började dock tidigt (går man och lägger sig tidigt, fullständigt uttråkad, vaknar man tidigt – enkel matematik) med traditionsenligt slappande. Jag tittade på film och hundarna slappade under granen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått husses placering av bia-bädden men inte heller orkat göra något åt den…

Men lite senare blev det mer action. Vi började dock med porträttfotografering vilket terriern tyckte var ungefär lika mycket pest och pina som vanligt.

Men han blev på lite bättre humör.

Därefter körde vi ett rejält lydnadspass som innefattade bl a inkallningar…

…och sändande till ruta.

Hopp i livräddningsstil, i första försöket.

Sen gick det betydligt bättre.

Freestylekryp. Det ÄR lite svårt att krypa när matte är framför istället för bredvid, men det går. I alla fall en liten bit.

Tungapport hann vi också med…

…liksom metallapportering både på slät mark…

…och över hinder.

Vi avslutade med en fin vittringsapportering men då hade jag lagt ifrån mig kameran, precis som under större delen av träningspasset.

Gröna gräsmattor och hundträning kan få även en tjurig matte på betydligt bättre humör! 🙂

Om ett par timmar kommer svärföräldrarna och svägerskan hit för försenad julmiddag samt julklappsutdelning. Om man låtsas att man är i England eller USA så är det ju faktiskt helt normalt med sådana arrangemang den 25:e december…

* Märkligt uttryck, ”när andan faller på”, någon som vet var det kommer ifrån?

 

Vissa i familjen tar det här med julstök och förberedelser med ro och en lätt attityd av laissez-faire. Vissa tar det på lite större allvar. Därför känns det extra tungt när husse, precis när vi börjde tro att vägarna faktiskt var tillräckligt salta, blev utringd på dagens andra runda. Klockan lär vara närmare midnatt när han är hemma och julafton är härmed inställd, eller åtminstone uppskjuten till i morgon. Igår var det en massa plusgrader. I morgon ska det bli en massa plusgrader. Varför inte idag också, va? VA?

Juldagen brukar vara helig för mig, av precis motsatta orsaker mot julafton.  På juldagen har man inga åtaganden. Huset är städat, mat finns och man kan ägna dagen åt att göra ingenting. Bortsett från en och annan hundpromenad naturligtvis. Nu blir det inte så.

Husse hann åtminstone hem till doppet i grytan hos svärmor. Eller, vi sköt fram det lite så att han skulle hinna hem, så halva dagen avlöpte enligt traditionen. Vad jag har att se fram emot nu är en kväll framför TV:n tillsammans med hundarna. Jag som ALDRIG brukar se på TV på julafton, om man inte räknar med Kalle Anka & Co då?!

Eller… man kanske skulle passa på att betala räkningarna? Det lär ju inte vara någon kö på internetbanken i alla fall.

Inte ens den förb… amaryllisen vill samarbeta. Den hade en uppgift – att slå ut till julafton, men inte ens det klarade den…

Ja, jag är rätt grinig och besviken och ledsen. Märks det?

I nuläget är det tveksamt hur god julen blir? Husse gav sig just iväg på dagens första sextimmarspass i saltbilen. Enligt ”chefen” skulle det troligen bli ett till… Kul i jul, typ. Det faktum att man aldrig vet när han ska jobba är nog det som sliter mest. Jag har ju själv jobbat skift med både jul-, nyårs- och midsommaraftnar i många år men det visste man liksom om flera månader (år?) innan och både man själv och omgivningen kunde ställa in sig på det.

Hade jag kunnat ringa och prata med mamma eller pappa hade det kanske känts lite bättre? Husses jobb i kombination med avståndet har ju gjort att vi inte firat jul med varken den ena eller andra på många år, men de har ändå bara varit ett telefonsamtal bort. Nu är det inte så längre…

Ja, jag vet att det finns de som har de mycket, mycket värre! Jag har trots allt ett varmt hus, mat på bordet (eller åtminstone i kylskåpet), två härliga hundar och husses lilla familj att tillbringa dagen (och kvällen) med om jag vill så egentligen är det inte alls synd om mig men ibland är man ändå sig själv närmast. Just nu vill jag mest att det ska vara en vanlig j…a lördag, vilken som helst, och inte julafton.

För övrigt så har det från vissa håll ifrågasatts varför Iza aldrig är med på julkorten numera. Jag vet exakt varför! Första året Karlsson fanns i familjen (2006) producerades detta julkort. Då hade jag tillgång till fotostudio, proffsfotograf med proffskamera och … fotoassistent. Samtliga inblandade, utom möjligen hundarna, höll på att avgå med akut magsår innan vi kom fram till det här slutresultatet, även om vi fick oss rätt många goa skratt på vägen. 🙂

En del av ”vägen” kan man se här, om man inte sett det förr (jag brukar visst länka varje jul…) och jag rekommenderar varmt ett klick på länken om man vill dra på smilbanden. Sen behöver man nog inte heller ifrågasätta valet av aktörer på de framtida julkorten. 😉

Så … nu hoppas vi att alla får en fin jul! Även jag ska nog skärpa till mig och reda ut det här. Som sagt; det kunde varit mycket, mycket värre men ibland är det lite svårt att bara bita ihop.

Det är ju mycket snack om av- och påknapp på hundar. Påknappen på Karlsson har jag definitivt hittat men avknappen är det lite värre med… Däremot funkar den alldeles utmärkt när katt… eh, förlåt, hunden själv får välja. Och då blir han verkligen jätte-av! Han kan gå från full (självvald) aktivitet inomhus till att lägga sig för sig själv och sova i ett hörn i flera timmar, oavsett vad som händer i huset. Ibland börjar man undra om han har flyttat för det är sannerligen en stor kontrast till Iza som alltid är inom synhåll.

En vanlig dag när jag jobbar hemma är det  OK att gå in i (fd)pannrummet/tvättstugan där kängor och hundkläder bor fram till klockan 11 ungefär. Men efter 11 höjs beredskapen avsevärt eftersom lunchprommisen brukar äga rum vid 12- snåret.

Igår gick jag in där vid 11.30 för att stoppa i tvätt i i den för ändamålet avsedda maskinen och då gick larmet! Båda hundarna gick igång för fulla muggar, övertygade om att det var promenaddags. När jag sedan riktade min uppmärksamhet mot tvättmaskinen istället för att börja byta kläder tog det ungefär 18 sekunder innan det såg ut så här… 🙂

För övrigt är det bara julgranen som fattas för att det ska bli jul i år också. Husse har varit lite upptagen med vädret den här veckan och i helgen var ju inte jag riktigt på banan. Men kanske, kanske kan det bli inköp idag? Ja, jo… vi bor i skogen men att gå ut och stjäla en gran ligger inte för mig. Dessutom är det ont om ädelgranar här… I värsta fall får jag väl sopa av gammelbilen och åka och handla själv. I den nya går det inte in någon gran för alla hundburar.

…bidde fiasko. Det bidde inte alls vid närmare eftertanke, åtminstone inte för oss.

Efter två praktiskt taget sömnlösa nätter med, som det populärt brukar kallas ”bröstsmärtor” som gjort det omöjligt att ligga ner, bar det tidigt i morse iväg till akuten. Jag trodde väl egentligen inte att det var något med hjärtat, även om det onda satt väldigt strategiskt placerat, men kände att det var dags att i så fall utesluta det och gå för diagnosen muskelinflammation som jag själv trodde mest på. Efter EKG, diverse blodprover, några timmars väntan och rätt många sidor i boken jag var förutseende nog att ta med mig kom läkaren fram till samma diagnos eftersom alla prover var helt OK. Rekommendation; ipren/alvedon eller liknande samt att röra på mig. Den första rekommendationen följde jag stenhårt och direkt vilket ledde till att jag faktiskt fick fyra timmars sömn, som utan problem kunde ha blivit fyra till, när jag kom hem.

Under de omständigheterna kändes det inte som någon god idé att ge sig ut i sökskogen. Rent fysiskt hade det nog fungerat, om jag inte somnat vid ratten på vägen dit, men jag hade troligen inte varit någon succé varken som hundtränare eller figurant. Vi får ta nya tag nästa helg, eller när det nu kan tänkas bli. Jag och Karlsson är iaf disponibla fr o m juldagen. 🙂

Karlsson var förresten hur charmig som helst i natt, när jag försökte hitta något sätt att ligga på som inte gjorde ont. Han, som normalt sover som en gris i sin lilla säng vid våra fötter, knallade resolut upp och la sig vid mitt huvud där han ägnade sig åt att ge mig en tröstande slick på näsan ungefär var fjärde sekund. Jag kan ju inte påstå att det hade någon direkt sövande effekt, men jag blev åtminstone lite mindre ledsen. 🙂

När jag vaknat till följde jag rekommendation nr två och rörde på mig genom att utföra en lätt medioker julstädning, rörelse som rörelse liksom?

Sedan drabbades jag av insikten att jag har 40-45 pelargoner i lagården som inte fått minsta gnutta vatten på 5-6 veckor så det blev nästa projekt. Man kan ju konstatera att alla inte tar det där med vintervila på så stort allvar.

Den högra är en Mårbacka. En rosa! Jag har över huvud taget ingen vit mårbacka, åtminstone inte på sommaren. Antagligen är det väl bristen på vatten, ljus och värme som fått den att konvertera. Vi får väl se om det bara är tillfälligt? Den vänstra, Carmel, ser ju inte jättepigg ut, men för någon vecka sedan var det säkert en riktigt fin blomma. För övrigt ser det mesta rätt risigt och … vintervilande ut, precis som det ska vara.