Författare: vallterrier

Han förser sig – den lille! Och när han tappade den ena så att syrran snodde den satte han sig i mitt knä och försökte se ointresserad ut (läs: surade) ända tills hon tappade taget. Då blev det ett panterhopp för att fånga den. 🙂

Gårdagskvällen tillbringades på Kinds BK med klubbtidningsfix och lägermöte. 50% av lägerkommittén kom, vilket innebar att vi var två personer… Känns ju spännande det här? En mycket rutinerad och en mycket orutinerad (jag).

Lite hundträning hann jag med också, och kom till insikt om att det kanske är dags att rosta av lydnadsklass III-momenten eftersom jag ska tävla i den klassen om en dryg månad på Årets Border, om inte förr. Men förr hinns nog inte med inser jag när jag tittar i kalendern och hittar en (som i 1) obokad helg innan semestern, och det är nästa helg… Suck! Det mesta är självvalt och roligt så jag ska väl egentligen inte klaga men det känns ändå lite övermäktigt eftersom allt innebär resor på mellan 12 och 45 mil, på ett ungefär. Allt är inte spikat än, men reservationerna är ändå gjorda i kalendern.

 

Att döma av ett par kommentarer till förra inlägget behövs det visst ett litet förtydligande.

Det är inte så att hundarna kräver att gå upp klockan 06.00 varje dag i veckan. Åtminstone inte numera, och åtminstone inte den lilla hunden som säkert skulle sova till både 08 och 09 om han ”fick”. Vid 7-tiden börjar det dock sprattla i schäfertanten, och även i människotanten (nåja), och en vanlig helg blir det då att vi går upp eftersom schäfertanten har svårt att sluta sprattla och människotanten tycker att ”det är väl lika bra att gå upp och få något gjort” – typ.

Men … eftersom behovet av en hyfsad sovmorgon var synnerligen akut igår så fick husse och djur gå upp innan den kritiska tidpunkten (07.00 pip) inföll och jag hade sprattlat (nåja…) upp, dvs redan kl 06.

Så har vi det i vår familj. 🙂

Och btw… detta är tydligen inlägg 2000 (som i tvåtusen!) i den här bloggen. Gamla bloggen oräknad… Fira – någon? Eller bara tjatigt? Nåja, det är ju frivilligt att läsa och vem vet – jag kanske håller på ett tag till? 😉

En gammal pelargonbild får väl illustrera ”firandet”. 🙂

Idag har det varit lite ”dagen efter”. Inte mycket vettigt har blivit gjort… Det började redan runt midnatt när jag blev väckt av en försiktig schäferslick på handen. Så försiktig att jag trodde det var en liten terrier. Slicken ackompanjerades av några försynta pipanden. När jag väl slog upp ögonen insåg jag att det åskade?! Ganska långt bort men tydligen tillräckligt nära för att göra schäfertanten orolig? Det kan ju också vara som så att det varit närmare men att jag och husse sovit över spektaklet. Inte kul om hon ska börja oroa sig för åska också nu, på ålderns höst. Dock var det inte värre än att hon lämnade över ansvaret till mig och gick och la sig igen. 🙂

Idag hade jag ansökt om sovmorgon, och fått min ansökan beviljad. Det innebar att husse gick upp strax före 06 och släpade med sig hundarna ner och ut samt utfodrade dem. Sen slaggade alla vidare i vardagsrummet, bakom stängd dörr. Om inte dörren är stängd ligger det två djur och piper utanför sovrumsdörren och då blir det inte mycket sovet. Själv sussade jag rätt gott ända till 08.30! Vet inte när det inträffade senast men skönt var det, och sannolikt välbehövligt.

Igår påbörjade vi inflyttning i husvagnen och invigde den högtidligen med varsitt glas rosé. Sommaren 2012 förklaras härmed invigd, eller nå’t. 🙂 Vagnen är ju nästan identisk med den gamla vad det gäller planlösning. Det känns tryggt. Då kan man stoppa in alla saker där de alltid har varit liksom. 😉 Dock rensar jag rätt rejält bland prylarna. Allt för att få ner vikten på packningen.

På eftermiddagen idag har jag roat mig (?) med att trimma terrier. Än en gång tackar jag ödmjukast för att jag fått en bt med så ”bra” päls = inte alltför snabbväxande. Sist jag gjorde något åt pälsen var inför monteruppdraget på My Dog, i början av januari, och man ser ju faktiskt fortfarande att det är en bt på före-bilden här nedanför. 🙂 Det är INTE allt bt-ägare förunnat. Många ser ut som rugg-ugglor efter 3,5 månad. Efterbilden bjuder inte på någon utställningsfrisyr men en väl fungerande sportfrissa. Utställningsvarianten får vi väl ta tag i om någon månad, inför Årets Border, och då ev. med proffshjälp. Tassar och ben är ju som vanligt väldigt krångliga att komma åt så de är lurvigare än vad som gör sig i en utställningsring men man kommer liksom aldrig riktigt i mål med husse som assistent.

I en kommentar till gårdagens inlägg föreslog Hanna att jag skulle ”göra en Marjasin”, dvs klippa och klistra ihop våra bästa resultat för att stärka självförtroendet lite. Jag ville minnas att jag gjort det, och lyckades hitta inlägget. Faktiskt så sent som i september förra året. De  siffrorna har vi inte putsat sedan dess, men de tål att upprepas.

Fritt följ: 8,75
Inkallning med ställande: 10
Framåtsändande: 9
Kryp: 9
Skall: 9,5
Tungapport: 10
Hopp: 10
Plats: 10
Spårupptag: 10
Spår: 10
Uppletande: 9,5

Imaginär slutsumma: 583 av 600… Det kanske inte var så dumt att anmäla till några tävlingar till, trots allt?

Här kommer före- och efterbilderna för den som är road av sådant. Posen är väl inte den vackraste men det är lagom lätt att vara både handler och fotograf. 🙂

I morse när klockan ringde var jag så trött att jag nästan grät. Annandag påsk var senaste gången klockan inte ringt 05.30, eller tidigare. Efter en synnerligen hektisk jobbvecka med en både fysiskt och mentalt ovanligt ansträngande arbetsdag igår, som dessutom blev 10,5 timme lång, så kändes det minst sagt motigt att tävla idag igen. Tack och lov var det nära till dagens tävlingsplats – Elfsborgs BK. 15 minuters körtid är ju rätt OK.

I motsats till förra helgen, när vi gottade oss åt spårkaramellen, så får vi den här helgen gotta oss åt lydnadskaramellen, men vi tar det från början.

+0,5° visade biltermometern när vi åkte men sen bröt solen igenom och till alla lycka lyste den lite under platsliggningen vilket gjorde att (Alfons) Karlsson både låg still och … höll käft. 🙂 Full pott där alltså. Dock blir man ju lite skeptisk när man precis landat bakom planket där vi skulle gömma oss och den som har startnumret vid sidan av min lilla terrier säger ”min hund brukar resa sig och han är inte skottfast”. Men varför i alla glödheta #€%?§# lägger man sin hund över huvud taget då?! Sånt irriterar mig, på riktigt! Det är ju inte schysst mot varken hund eller medtävlare. Mycket riktigt sprang den upp och iväg vid första skottet. En annan hund reste sig också, och stod kvar. Övriga låg som sagt…

Själva lydnaden var för vår del ett rejält lyft om man jämför med förra helgen, dock nollade vi framåtsändandet den här gången också. Några intressanta dofter drog i kanten av plan och på första sträckan ramlade (Alfons) Karlsson iväg åt höger, om än genom gruppen. Det fanns en mikroskopisk chans att han hade rätat upp sig av sig själv men jag bedömde den som så pass mikroskopisk att jag valde några extra kommandon istället. Han ska banne mig inte tro att det är något fritt valt arbete bara för att det är tävling! Andra sträckan var väl snudd på 10-mässig däremot men då var det liksom för sent.

Även idag kröp det lilla djuret men istället för förra helgens konstanta gnäll under momentet körde vi idag med startskall. På krypet?! Han upphör inte att förvåna mig den där lilla. 🙂 Jag sa ”kryp” och han sa ”voff”, likadant  både i starten och när vi gick igång igen efter halten. Dessutom kröp han väldigt sakta mot vad han gör normalt (=på träning).

Lydnadspoängen blev som följer med domarkommentarer inom parentes:

Fritt följ: 7/7,5 (vp, luft i svängar, avslut sättande) Kändes mycket bättre än förra helgen men det avspeglas inte direkt i poängen.

Inkallning med ställande: 8,5/8 (avmätt tempo första sträckan, steg) I mina ögon också bättre än förra helgen, och definitivt snabbare stopp, men syns inte heller på poängen. Tror dock att dagens domare var mer rätt ute med poängsättningen.

Framåtsändande: 0/0 (se ovan förklaring)

Kryp: 7/7 (hög/skall)

Skall: 9,5/9 (litet avbrott)

Tungapport: 9/8 (ej helt tyst, fin apportering, ngt tugg)

Hopp över hinder: 9/10 (ej helt tyst) Ena domaren hörde uppenbarligen inte startpipet.

Platsliggning m skott: 10/10

Summa: 202,5 och alltså uppflyttningspoäng på den delen. ”Bara” resten kvar…

Betydligt mindre startljud nu än i söndags. Idag höll han sig till diskreta startpip i motsats till starttjuten han bjöd på i söndags. Nu har vi tränat lydnad måndag, tisdag samt i torsdags lite på hemmaplan. Då fick han hoppa en massa gånger över hindret och det kanske tog bort den värsta laddningen? Eller så var det en slump?

Sen bar det iväg ut till spåren. Jag ägnade väntetiden vid rutan åt att gå fram och tillbaks på vägen i sakta mak för att försöka ”nollställa” den lilla terrierhjärnan. Han kan ju ha en tendens att fortsätta åt samma håll som man gått (eller kört) fram till rutan annars. Jag vet inte om det var den taktiken som gjorde det men han kom iväg åt rätt håll ganska snyggt och prydligt. Betyg 9,5 (åtminstone av ena domaren) och beröm i efterhand för ett av dagens snyggaste upptag. Tre pinnar hittade vi och sen var det mest safari tror jag. Det var åtminstone väldigt ont om pinnar och rätt mycket ”ska bara kolla här” och ”ska bara kolla där”. Lite onödigt mycket Alfons Åberg-inspirerat kändes det. Det verkar som om han har full koll på spåret men tror att han har tid/råd att kolla andra roliga dofter vid sidan av spåret. När jag för länge sedan gett upp om att hitta fler pinnar och mest hoppades på att vi snart skulle vara ute vid vägen så … dök det upp en pinne! Och efter ytterligare en liten bit … en slutapport! Klockan stod dock på 32 minuter så det var rätt kört, milt uttryckt. 30 minuter är ju maxtiden.

Någon uppflyttning hade det inte blivit ändå, om vi inte fått typ 12 poäng på uppletandet, vilket ju inte är särskilt troligt mtp att maxpoängen är 10…

VARFÖR ska det vara så jäkla svårt att få till allt på samma dag? 😦 En klen tröst är ju att det bara var en av sex hundar i högre som kom runt spåret. (En bröt iofs redan efter lydnaden.) En annan klen tröst är att vi faktiskt, trots nollan på framåtsändandet, rodde ihop dagens näst högsta lydnadspoäng i klassen, och att jag fick flera positiva kommentarer från publik, medtävlare och funktionärer efter lydnaden. Det värmer trots allt mattehjärtat lite. 🙂

Plan nu då?
1. Köpa en egen klocka till Lennart Alfons Å(berg) Karlsson
2. Lära honom hur långt den lilla visaren får gå innan det har gått 30 minuter
3. Sluta läsa Alfons Åberg som godnattsaga och istället råplugga regelboken tillsammas…

…eller nå’t. Först ska vi dock andas ut i någon vecka, innan vi åker på sökläger i Blekinge nästa helg.

En kul grej med dagen var att jag idag fick träffa en människa som jag bara hört talas om. En kvinna från någon klubb i Bohuslän som tävlat elitsök med en borderterrier, och även kört upp samma hund till lydnadschampion. Idag har hon en … malle. Vet inte vilka slutsatser man ska dra av det 😉 men det var hur som helst roligt och trevligt att pratas vid.

Lennart Alfons Å(berg)-Karlsson tränar framåtsändande i Trollhättan
förra sommaren. Foto: Agnetha Andersson.

Idag var det alltså dags igen och i morse åkte vi mot Ulricehamn med förhoppningar om en något ”längre” dag än igår. Där brukar man börja med lydnaden och så även den här gången så redan där hade ju dagen blivit längre.

Först av allt: platsliggning. Solen sken men hade inte riktigt lyckats bränna bort frosten i gräset så jag var väl lite skeptisk. Från där vi stod gömda kunde man se vissa hundar genom planket och efter ett par skott fick jag meddelande om att Karlsson hade satt sig upp, och sen lagt sig igen. Trodde att vi då nollat men vi fick faktiskt betyg?! Kollade regelboken och skrivningen där är inte helt glasklar så det är väl lika bra att låta domarna sköta sitt jobb och döma. 😉

Sen rasslade vi på med själva lydnaden och tja… vi kan ju kontatera att strategin att inte träna så mycket innan tävling verkar funka ungefär lika dåligt som strategin att träna mycket…? Otränad (= taggad) hund gör ungefär det han ska, men låter. Ibland låter det till och med väldigt mycket. Vältränad (=tränat ofta) hund låter troligen lite mindre men är å andra sidan inte lika engagerad. Hur gör vi nu då? Ja det får vi nog fundera på en stund… Det hela slutade med att det fattades 15,25 p till uppflyttningsgränsen…

Sen bar det iväg ut till spåren. Ganska tidigt fick jag klart för mig att vi fått samma spår som förra året. Ganska märkligt? Den gången hittade vi inte ens första pinnen innan vi började improvisera så jag kände mig väl inte överdrivet positiv.

Det började bra med utgång åt rätt håll ur rutan och sen bar det ganska snabbt iväg nerför en rejält brant, och ganska lång, backe där han hittade första apporten. Eftersom jag glömde att dopa min onda höft i morse var det lite tufft. Sen kom vi ner i riktigt fin skog och han plockade pinne efter pinne. Femte pinnen låg precis nedanför åsen som vi tidigare gått nerför och jodå, vi skulle upp där igen, via en risig skogsväg med stora stenbumlingar och en hel del gammalt ris. Där var det väl inte så mycket höften som ställde till problem utan snarare lungkapaciteten och den allmänna konditionen. Det är i de lägena man frågar sig själv varför man inte tävlar i Skåne? När vi var nästan uppe stannade Karlsson , vände sig om och tycktes fråga: ”Hur mår du matte? Egentligen? Orkar du en stund till för det fattas två korta pinnar och en lång?” Han såg faktiskt orolig ut, på riktigt, den lilla pälstofflingen. 🙂 Sen skenade vi vidare i lite bättre fart och bärgade de pinnar som saknades! Fullt på spåret, för andra gången i historien! Ett rejält uppsving från gårdagen alltså. 🙂 Dessutom visade det sig att vi hade 10 även på upptaget. En betydligt mer välförtjänt 10:a än igår. Och tiden vi gjort åt var 23 minuter, inte 21 som jag skrev på FB, men med god marginal inom maxtiden. Full pott på spåret alltså, och det var första gången i värdshistorien. Enda gången vi haft med oss alla pinnar i mål tidigare hade vi noll på upptaget.

Härlig känsla och skön syn!

Sen återstod det ett uppletande. Vi har tränat en del i den rutan, för ett par år sedan och den är inte lätt. Jag var alltså inte överdrivet förhoppningsfull. Å andra sidan var ju uppflyttningen ändå körd, så… Men att vi skulle nolla uppletandet var ändå lite överraskande? Ett föremål hittade han ganska snabbt men sen är det något oklart vad han pysslade med för jag såg inte så mycket av honom. Sprang gjorde han i alla fall, och förhoppningsvis letade han också, men utan resultat.

Nåja, vad är väl en bal på slottet? Jag njuter av full pott i spåret.

Lydnadspoängen blev så här (med mina kommentarer inom parentes):
Fritt följ: 6,5/7 (riktigt flummigt…)
Inkallning med ställande: 10/9 (Tackar och tar emot men han kan faktiskt stanna mycket snabbare.)
Framåtsändande: 0/0 (Struligt med mycket intresse mot den intilliggande skogen vilket i sin tur föranledde massor av extra kommandon.)
Kryp: 7,5/8 (Han kröp! Tyvärr var han tvungen att meddela både mig och omgivningen att det var rätt tråkigt, genom att gnälla. Men han kröp!)
Skall: 7/6,5 (Det pyste ut ett litet ”pip” innan det var dags att börja låta på riktigt, annars bra).
Tungapport: 7/6 (Startgnäll samt lite dåligt grepp och tugg.)
Hopp: 7,5/7 (Startgnäll + att domarna tydligen sett/hört ett islag som jag fullständigt missade?)
Plats med skott: 7,5/7,5

Och så dagens höjdpunkt: 🙂

Nu ska jag fundera ut någon form av träningsschema för den kommande veckan. På lördag är det nämligen dags igen…

Efter två dagar med mycket tidig uppgång (tidigare än på vardagarna) är jag nu lagom mör men pälstofflingen verkar förvånansvärt pigg. Å andra sidan har ju han privatchaufför… När jag åkte hem tänkte jag att jag skulle påbörja inflyttningen i husvagnen men … nä. Husse har bytt till sommardäck på min bil, huvudsakligen utan min medverkan, men det var tillräckligt jobbigt. 😉

Idag stod det ”spårtävling, högre klass, Smålandsstenar” på schemat. Med facit i hand kunde det lika gärna ha kvittat, men vi tar det från början.

En natt med dålig sömn och koll av klockan flera gånger slutade med uppstigning 04.30. Tyckte mig ana en viss försovningsångest? Avfärden var planerad till 06.30 och den tiden höll vi, med god marginal. I samband med att jag packade bilen upptäckte jag att bakre sidorutan på förarsidan var öppen ca 1 cm. Skumt… Jag hittade ingen knapp för att ”veva” upp den jämte elhissreglagen för framrutorna, och inget i bakdörren heller, men lite halvstirrig som man är en tävlingsdag så brydde jag mig inte mer om det, och solen sken ju. Eller var åtminstone på väg att gå upp. Eftersom jag köpte bilen i december har ju behovet av öppna rutor varit minimalt, men jag svor en ramsa över måndagsexemplaret till bil jag köpt och gav mig iväg. Det kändes dock inte som någon hit med drag på den lilla tävlingshunden och efter någon mil stannade jag och tog fram instruktionsboken. Jodå, reglagen för de bakre sidorutorna skulle, enligt den, sitta på samma ställe som till framrutorna, dvs vid handtaget i dörren. Det gjorde de inte! Jag körde vidare söderut och blev mer och mer irriterad på den jäkla rutan. Kl 07.03 körde vi in i Tranemo och kl 07.04 gjorde jag entré på ICA (som öppnat 07.00) där jag kastade mig över en stackars intet ont anande grönsaksupplockerska. ”SILVERTEJP! Var har ni SILVERTEJP?” Hon pekade ut en trolig riktning för tokkärringen och var nog lättad när jag pös iväg. Efter sedvanlig betalning störtade jag ut, drog ett par varv silvertejp över glipan och körde vidare på kostigarna mot samlingsplatsen i Burseryd.

Vid lottningen drog jag startnummer tre, av tre, i högre klass och sen bar det iväg mot spårmarkerna. Karlsson verkade taggad medan vi väntade på domarna och stod och sniffade ut mot rutan. Ett gott tecken! Domarna kom på utsatt tid och jag släppte iväg det lilla djuret ut i upptagsrutan. Han vinklade direkt vänster efter ett par meter vilket gjorde mig fundersam. Upptag som ligger extremt nära har jag ju hört att man skojar till det med i elitklass ibland. I högre har jag dock varken hört talas om det eller varit med om det själv. Men det lilla djuret bytte riktning och fortsatte ut mot vänstra ytterhörnet där han efter en liten lov drog iväg ut ur rutan. Så småningom passerade även jag rutkanten utan att någon ropde ”tillbaka till rutan – bakspår” och sen tuffade vi på. En pinne, två pinnar, tre pinnar, fyra pinnar … i lagom takt. Efter fjärde pinnen gick han rakt emot en extremt tät ”häck” med granar av yngre modell, 2-3 meter höga. Att spåret skulle gå in där, när det fanns massor av öppen terräng runt om, kändes inte troligt så jag stramade upp linan lite för att förhoppningsvis få honom att analysera ordentligt och kanske till och med tänka efter? Efter en mycket lite utflykt in i granhäcken kom han ut igen och valde – vänster. Och sen improviserade han resten av den tillåtna tiden. Tyvärr ger ju improvisation inga som helst bonuspoäng i sådana här sammanhang. 😦 Om jag och spårläggaren förstod varandra rätt när vi debriefade efteråt så gick spåret åt höger vid granarna, men jag och den lilla hunden tillbringade alltså resten av tiden på ett helt annat ställe… Eller: flera andra ställen om vi ska vara korrekta. Faktiskt rätt många andra ställen om vi ska vara helt ärliga.

En timme efter samlingen hade vi alltså gjort vårt för dagen. När vi promenerade tillbaks till bilen kom domarna körande och jag fick veta att vi fått en 10:a på upptaget. Det var ju bara att tacka och ta emot men i mina ögon var det INTE 10-mässigt. Å andra sidan kanske de inte såg så mycket av det lilla djuret att de kunde hitta något att dra på? Min utsikt var ju betydligt bättre, 10 meter bakom i linan. Hade jag varit domare, och haft den utsikten, så hade jag nog inte satt mer än max åtta på det. Klockrent var inte det första ordet som poppade upp liksom. Men, men … man ska inte ifrågasätta och jag är ju som sagt inte domare. 😉

På vägen hem (jag valde nu den längre vägen som inte är så kostigsliknande) stannade jag och tröstshoppade krukor och jord för omplantering av en del pelargoner.

Innan jag drog igång det projektet skulle jag bara dra på ytterligare ett lager silvertejp på bilskrället, innan det började regna på riktigt. På väg ut till bilen tänkte jag till. Trots att bilen är av årsmodell -07 så saknas det en del ”finesser” som fanns på den gamla, av årsmodell -00. Så som t ex att starta på första försöket, men det är en annan historia. Det här är alltså ett riktigt basic-exemplar (förutom att det är ett måndagsexemplar!), och mycket riktigt … på insidan av bakdörren satt (och sitter) det en gammal hederlig ”vev” för att öppna och stänga rutan. EN VEV! I en Passat -07:a? Känns lite som … Trabant?! Och jag känner mig rätt blond…

Rutan är numera uppvevad och jag tillbringade en rätt lång stund med att, med hjälp av medicinsk bensin, avlägsna alla klisterrester… 😦

Men hörni, berätta inte den här blondinhistorien för någon… 😉

I morgon är det en ny dag, med en ny tävling på schemat. Betydligt närmare, men på en klubb där vi inte brukar ha särskilt mycket flyt (om man bortser från vår första start i lydnadsklass II) så vi får väl se hur det går. Fortsättning lär följa…

Den lilla improvisatören, på en bild från i höstas som inte har någonting
med spår att göra. För säkerhets skull…

Den här påskhelgen skulle bland annat ägnas åt att:

1. Flytta in i nya husvagnen som vi släpade hem i måndags.
2. Slutlig ”piff” i vardagsrummet = hänga upp tavlor och installera lite annat ”krafs”.
3. Ha kompisar på middag på påskaftons kväll.
4. 14-årskalas.
5. Spårtävling.

Vi kan väl säga att punkt 2, 3 och 4 gick som planerat medan punkt 1 och 5 sket sig å det grövsta.

1. Husvagnens värmepanna har inte varit på humör (läs: har varit död) och det blir garantiretur för lagning, förhoppningsvis under veckan. Att flytta in i en husvagn utan värme när utomhustemperaturen växlar mellan -6° och +6° har inte lockat nämnvärt. När den dessutom ska in på verkstad igen känns det ännu mindre lockande.

2. Tavlor mm kom på plats i fredags kväll.

3. Middagen, en trerätters med för mig nya rätter och en inte helt okomplicerad logistik, gick över förväntan. Alla var mätta, nöjda och glada, och sent blev det. 🙂 Ett litet husmorstips bara, sådär på köpet… TeriyakiSÅS och teriyakiMARINAD är inte riktigt samma sak. Husse fick göra en brandkårsutryckning till affären strax innan gästerna anlände.

4. 14-årskalaset igår gick exakt som planerat, typ. Det är onekligen lite enklare att vara gäst än värdinna. 🙂

5. Medan vi var på 14-årskalaset ringde telefonen och Falbygdens BK meddelade att dagens spårtävling var inställd pga snö i spårmarkerna. 😦 Lite trist eftersom jag var rätt laddad men det innebar ju å andra sidan att jag inte behövde bekymra mig om att lägga liten terrier plats i snöglopp. Och förutom den befintliga snön så har det snögloppat hela dagen och gör så fortfarande. Här på fjället har det till och med lagt sig ett nytt lager. 😦

En otippat ledig annandag öppnade ju nya möjligheter och eftersom sökgänget skulle träna idag så anslöt vi där. Tyvärr hade jag och Karlsson inte riktigt diskuterat igenom vad vi skulle träna på. Karlsson trodde tydligen att vi skulle träna på tomslag (vilket vi inte ens funderat på att börja med än men han har väl hört de stora grabbarna snacka?) och hade det varit fallet så … hade det varit riktigt bra. Ett par långa, fina slag ut på djupet och framåt i rutan. Att han passerade figurant på väg ut bortsåg han liksom ifrån. Jag hade ju en annan uppfattning – att vi skulle träna markeringar; dvs att komma in med lösrullen istället för att lägga sig hos figuranten och tugga på den, som han gjorde sist. Nåväl till sist hittade han figuranter och … tja, vi kan väl säga att det gick betydligt bättre än sist även om han fortfarande tar onödigt lång tid på sig innan han tar lösrullen. Det blir en del ”hångel” med figgarna först. På den sista figgen var det dock klockrent och han grep lösrullen direkt och kom in med den. Hoppas nu att det minnet stannar en stund i teflonhjärnan? Det lär ta minst två, troligen tre, veckor till nästa träningstillfälle. Om tre veckor ska vi å andra sidan på två dagars sökläger i Blekinge och lite mängdträning kanske gör susen?

Hade bara solen lyst nu så hade det förmodligen sett ut så här i vardagsrummet. Bilden är från veckan som gick och han är fortfarande väldigt duktig på att hitta solfläckarna det lilla djuret.

F ö så spritter det och sprattlar rätt duktigt i de flesta pelargonerna i lagården. Riktigt till det här stadiet har de inte kommit än men ge det ett par månader till så? Det ger åtminstone lite sommarkänsla när snön ligger vit på taken, igen…

 

Det här var ju inte riktigt vad man kalkylerade med när det var +20° för en dryg vecka sedan. Det där med tävling (inkl. platsliggning) om två dygn känns inte heller särskilt lockande. Påskaftnar med snö har vi upplevt förr men inte i form av ett så rejält bakslag… då har det mer varit att snön ännu inte hunnit försvinna. Jag är åtminstone glad att jag fortfarande har dubbdäck på bilen. Känns smart på något vis?

Nåja, något påskkort blir det inte, men ett par kvartsgamla bilder kan vi i alla fall bjuda på.

Jag håller alla tummar jag har för att det gamla talesättet ”Dåligt genrep – bra premiär” inte bara gäller kulturevenemang utan även är applicerbart på hundträning och -tävling. I så fall lär det gå attans bra i (säsongs)premiären som är tänkt att äga rum inom kort. 😉 Gårdagens genrep var nämligen ingen större succé…

Största orosmomentet var inkallning med ställande enligt högre klass – dvs på 50 meters avstånd. Ett moment där vi t o m åstadkommit 10 på tävling. Första gången la han sig, andra gången satte han sig, tredje gången … la han sig?! I fjärde försöket, på betydligt kortare avstånd och med mildare tonfall från matte funkade det och till sist funkade det även på 50 meter. Vet inte vad som hände i den lilla terrierhjärnan? Det momentet brukar vara klockrent, åtminstone i det avseendet att han stannar i rätt position, dvs stående, även om bromssträckan inte alltid är 10-mässigt. Nåja, vi får hoppas att det var ett tillfälligt hjärnsläpp. Framåtsändandet var heller ingen hit. Förvisso körde vi helt utan grupp eller andra markeringar men han brukar ändå hålla riktningen rätt bra. Jag vet inte om han var full för igår vinglade han iväg å det grövsta i sidled? Kryp och hopp var åtminstone alldeles lysande, typ.

Hade nu tänkt att han skulle få vila sig i form men jag får nog köra några inkallningar till för att friska upp det lilla minnet hos det lilla djuret. Tur att det snart är påsklov, med några extra lediga dagar…

I brist på aktuella bilder får det bli en bild på krypet (momentet alltså, inte djuret 😉 ) från förra våren när snön nästan försvunnit i trädgården.

 

Det är mycket nu, och det första som får stryka på foten verkar vara bloggen.

Dagbokssammanfattning av veckan som gått:
Tisdag: till Kind för lydnadsträning och förberedelser inför tävlingssekretaruppdrag.
Onsdag: kolla Claes Malmberg i ”Still alive”. Konstatera att karl’n inte är klok, men ganska rolig.
Torsdag: närminnet sviktar, men jag gjorde säkert något viktigt? 😉
Fredag: se torsdag + frisörbesök samt lydnadsträning hemma på mossmattan
Lördag: eftermiddag se Thomas Ledin på Rondo i Göteborg (bra, men inte riktigt så superduperfantastiskt som en del hävdat) och därefter god middag på restaurang Sjöbaren.
Söndag: tävlingssekreterare på sök- och rapporttävling i Kind från 06.50-17. Karlsson har assisterat och minglat. (Att ”avsluta” tävlingen var inte helt enkelt men det gick, till sist. Scroll är en bra uppfinning, typ…)

I morgon kväll ska vi hämta vår nya (begagnade) husvagn som det sedan ska flyttas in i. På tisdag är det medlemsmöte i Kind samt lydnadsträning. Sen är det nästan påsk och innan dess ska jag ha hunnit uppfinna en trerättersmeny för nio personer till påskafton. Och sen…?

Dessutom är det tämligen mycket på jobbet just nu.

Sa jag att det är svårt att hitta tid för bloggen?
(Tar inget som helst ansvar för stav- och syftningsfel i texten ovan. Hinner inte korrekturläsa…)

Idag skulle min pappa ha fyllt 80 år, om han hade fått leva. Nu fick han ju inte det, och jag saknar honom så oerhört mycket även om jag ”vant” mig. Man gör ju det, på något märkligt sätt. Men just idag känns det extra tungt.

När han fyllde 70 firade vi tillsammans i Prag. Ett svinkallt Prag som inte alls bjöd på den förväntade våren men vi hade roligt och trevligt ändå.

När han fyllde 75 var han och A i Rom. Vi hade tyvärr inte möjlighet att följa med men jag minns att pappa var oerhört mallig över att han varit tvungen att visa legitimation/pass för att få gå in för pensionärspris på någon av sevärdheterna. 🙂

Och nu…? Nu kan jag bara hoppas att blomsteraffären jag pratade med igår ordnat vad de lovade och levererat blommor till graven…

Igår var det planerat spår och uppletande på förmiddagen. Jag förberedde allt, stoppade in liten terrier i bilen och hade i princip bara kängpåtagning kvar när det kom ett SMS: ”Inställt”. Orsakerna går jag inte in närmare på här, men konstaterar att det var en mycket förvånad (och ganska nyvaken) liten hund som plockades ut ur bilen igen efter tio minuter. ”Va’? Har vi varit någonstans? Vad har jag missat?” sa han, typ. 🙂

Efter diverse turer blev det hela uppskjutet till eftermiddagen och jag hann då med diverse ärenden i stan på förmiddagen istället. Man kan konstatera att det hade varit billigare med spårträning…

Jag fick ett spår lagt åt mig, eller rättare sagt åt Karlsson. Instruktionerna var: upptag, ca 15 meter från påsläppspunkt samt ett ”tävlingsspår”. Dvs inga extra konstigheter utan ”normala” vinklar och ”normalt” med pinnar. Inte nödvändigtvis full tävlingslängd. Under tiden det, och de andra spåren, låg till sig slappade vi i solen en stund men skärpte sedan till oss och vallade en uppletanderuta, eller snarare ca 15 meter bred korridor, bland gamla torra fjolårslöv.

Eftersom vi endast kört uppletande en eller möjligen två gånger sedan sista tävlingen i september kändes det som om det vore bra att friska upp minnet på den lilla hunden. Dvs minnet av konkurrensövningarna. Cvick, som skulle laddas inför tävling idag, ställde upp ca 15 meter bakom baslinjen med sin matte medan jag förberedde Karlsson. Sen vände jag K mot Cvick och frågade: ”ser du mallen?”. ”Ja fy fan, jag ser mallen” sa Karlsson, tror jag. 🙂 (Att Cvick är en schäfer spelade ingen som helst roll. ALLA hundar som kan tänkas ta uppletandeföremål från Karlsson är mallar. Ganska praktiskt eftersom det alltid finns andra hundar i närheten av uppletandet på tävling, men ganska sällan äkta mallar. 🙂 ) Jag vände honom sen i färdriktningen och kommenderade ”leta”. Oj vilken fart det blev på de små terrierbenen! Uppenbarligen har han en glasklar minnesbild av vad som  händer om man inte sköter sig i uppletanderutan. Fyra föremål (av åtta) bärgades i snabb takt. En gång var han borta ganska länge och han kan ha ägnat sig åt att byta föremål (åtta föremål på 15×50 meter blir ju ganska … tätt) men han var utom synhåll så jag vet inte säkert.

Därefter fick Cvick hämta ett föremål när Karlsson, tämtligen upprörd, tittade på och sen var Cvicks matte nöjd. K fick därför chans att hämta in resten. Två föremål fick han ta in men sen fick det räcka. Vi kan konstatera att det inte är något större fel på minnet i alla fall, och inte på tempot varken ut eller in heller. 🙂

Förklädd malle enligt Karlsson (och matte). Här har Cvick dock lämnat uppletanderutan.

Sen var det spårdags. Jag ville inte ha spårläggaren (S) med utan ville att vi skulle lösa det på egen hand. Har man spårläggaren med är det så himla lätt att man börjar fråga om det strular.

Ett ganska förvirrat upptag med lite bakspår (jag visste inte ens vilket håll spåret gick åt) men han vände självmant och kom iväg åt rätt håll och sen … sen var han jätteduktig! 🙂 Bra tempo, korrigerade sig själv snabbt vi tappt och bärgade alla pinnarna (5 + slut). Och … vi lekte med pinnarna också! På slutet var han nog lite trött för då var inte kampandet så intressant, men det känns ändå som en bra grej att vi äntligen fått igång leken. Dock är det lite annat upplägg än det vi försökte med på lägret i somras. Nu får han först godis, som vanligt, och sen leker vi, och då gör han det glatt och intensivt.

På det hela taget blev det en mycket lyckad eftermiddag och jag hade en rätt nöjd hund resten av kvällen. Så nöjd att han tillbringade ett par timmar med att försöka välta mig ur sängen när vi gick och la oss. 🙂

Idag har det varit mest fokus på att köra det gamla vardagsrummet, och en massa andra sopor, till återvinningscentralen. It’s a dirty work… 😦 Skönt att det är gjort i alla fall även om jag kunde ha tänkt mig rätt många roligare sysselsättningar i det fina vädret.

Konstaterade igår att jag nog håller på att slå något slags rekord i att snabbt efter klubbyte bli insyltad i den idéella verksamheten? Det blev lite mycket på en gång, men det ska väl lugna ner sig en aning snart. Hur som helst  känns det kul att vara igång igen.

Tittar jag i almanackan så hittar jag någon (än så länge) obokad helg i maj men annars är det väl i höjd med semestern typ. Efter en lugn vinter när man varvat ner rejält känns det lite övermäktigt men det mesta är självförvållat så jag ska väl inte klaga. 🙂

Årets första pm sitter monterat på kylskåpet och jag har ytterligare några lotter i sbk-lotteriet som det inte har varit dragning på än så det kan bli någon mer ledig helg om vi drar nitlotter där. Eller om vi är riktigt duktiga i säsongspremiären?

I tisdags körde vi lydnad igen och det gick ok. Det bästa var att jag kom ihåg att köra antistartskalls-träning på apporteringar och hopp. Dvs kasta/lägga ut apport eller ställa upp framför hindret, gå därifrån och göra något helt annat en stund innan han fick apportera/hoppa. Där och då kändes det som om det hade effekt men vad som händer i förlängningen återstår att se. Skulle behöva köra det med tävlingsledare och under mer tävlingsmässiga former för att få någon riktig aning…

Våren ramlar på i en faslig fart och det är ju inte utan att jag undrar hur vi ska få betala för detta? Genom en blöt och kall sommar kanske? Nåja, bäst att ta vara på det fina vädret som är i den mån man hinner.

Inte så mycket ”vår” kanske, men vackert ändå.
Snart är det blommor och blad på syrénbusken – också.

För många år sedan planterade jag krokusar i någon rabatt.
Där växer det inga idag men däremot poppar de upp ur gräsmattan, i spridda skurar. 🙂

Vissa är riktigt duktiga på att hitta solfläckarna. 🙂

Söndagsblogg igen, modell … uppsamlingsblogg? Tycker inte om det, men har inte hunnit/orkat i veckan.

I tisdags blev det lydnad på Elfsborgs BK. Körde igenom högremomenten och … det gick i stort sett lysande?! Tar man med i beräkningen hur mycket (läs: litet) vi tränat i vinter så var jag faktiskt grymt imponerad. Inget som ens var i närheten av en nolla ens på första försöket. Helt OK fritt följ, skitsnyggt ställande på regelmässig inkallning (50 meter), prydliga framåtsändanden,  bra kryp, bra skall, snygg apportering (med startskall vilket iofs inte var önskvärt) och fint hopp. Skärpte ihop mig så pass att jag inte nötte på det han verkligen gjorde bra; dvs det mesta. Var det bra så fick det räcka med en gång. Framåtsändandet körde jag dock några gånger för att han skulle komma över den första ivern. Nu ska man dock ta med i beräkningen att vi var i stort sett ensamma på plan och det fanns inget som ens avlägset påminde om tävlingsfunktionärer eller kommendering… Platsliggning med skott hann vi också med. Dock gick jag inte och gömde mig eftersom det var första gången på säsongen. Vi körde även några lydnadsklass III-moment och där krävs det nog en hel del avrostning. Undrar om det funkar med 5-56?

I onsdags bestämde jag mig för att traska iväg på djävulsrundan i det vackra vädret. När vi trasslat oss över den svåra biten (där skogsmaskinerna kört sönder vägen) med benen i behåll var det en illvillig stenjä*el som gömde sig under fjolårsgräset och framkallade någon sorts saltomortal som slutade på mitt högra knä. Det kändes dock inte som om det hände något särskilt utan jag traskade de resterande tre kilometrarna hem utan några som helst problem. Men så på kvällen började det göra ont som f*n. Strålade från knävecket och både uppåt och nedåt i benet. 😦 På torsdagen kunde jag knappt gå. Trappor var inte att tänka på på jobbet, och jag kunde knappt åka hiss! Den lilla ”studsen” som blir när hissen stannar gjorde så ont att jag stod på ett ben och höll mig i väggen… Jag meddelade sökgänget att jag nog inte ens skulle tänka tanken på sök nu i helgen… Men så på kvällen började det ge med sig. Det utkristalliserade sig till vadmuskeln och muskelfästet i överkant, och gjorde fortfarande lite ont på fredagen men jag kunde gå utan att halta. Igår kändes nästan ingenting och idag har jag tränat sök?! Jag är ju inte direkt bortskämd med att skador som känns så allvarliga läker så fort men jag tänker inte ifrågasätta något utan gillar läget väldigt mycket istället.

Som sagt; idag stod det sökträning på schemat och så fick det alltså bli. Vi bestämde oss för att försöka bygga ihop hittaövningarna och markeringsövningarna. Figgar på fullt djup, men jag gick med en bit ut från stigen innan jag skickade. Karlsson hade inga problem att hitta figgarna (utom den sista) men ramlade tyvärr tillbaks i det skumma beteendet han haft någon gång förut – att lägga sig och tugga på lösrullen?! Han går in i någon form av trans och stänger öronen… 😦 Det blev alltså en del tjafs om det, men i övrigt skötte han sig rätt bra. Inga problem med de lösa påvisen, och hyfsat snygga skick (utom det sista som sagt). Efter påvisen hade han bra drag tillbaks mot stigen för att få springa ut på andra sidan. Han var oftast rätt snabb på att ta rullen och la inte så mycket energi på att hångla upp figuranterna och leta efter pipar som han gjort tidigare, men…? Nåja, vi har en plan inför nästa tillfälle men tyvärr lär det dröja länge tills dess. Nu är det tävlingar till höger och vänster för en del av (det lilla) gänget ett tag framöver så gud vet när vi får till någon träning nästa gång? Vi skulle ju behöva träna detta minst en gång i veckan ett tag framöver för att han inte ska hinna glömma för mycket… men det lär bli lite att börja om på noll nästa gång, tyvärr.

I övrigt har veckan ägnats åt traumatiskt skruvande i vardagsrumsväggar vilket medfört att vi nu t ex har gardinstänger som det hänger gardiner på. Idag kom det upp ett par hyllor på en vägg. Nu är det väl i princip bara tavlorna som ska upp och sen kan man nog betrakta det som ganska färdigt. Tror jag… Har dock viss tavelångest. Vad ska upp, och var? Misstänker att jag och husse inte kommer vara helt överens på någon av de två punkterna.

Fotograferande är inget vi lagt så mycket energi på i veckan så det får bli en nästansovandeterrier-bild igen. Han försöker förgäves hitta något bra sätt att sova på soffryggen men det går … sådär. 🙂

Eftersom det inte blev något sök den här helgen (pga träningskamrater med förhinder) så fick det bli spår. Än en gång konstaterade jag att spåret har sina fördelar… För söket krävs det en massa andra människor, eller åtminstone tre till, men spåra kan vi göra alldeles på egen hand när andan faller på. Och bor man som vi gör så kan man (än så länge) gå ut och lägga spåret och sen gå hem och halshugga några pelargoner eller göra något annat konstruktivt medan spåret ligger till sig. 🙂

Spåret, som man ser till höger, blev ungefär en kilometer enligt gps:en i telefonen. När jag la spåret och kom ut till vägen som syns i överkant på bilden mötte jag grannen som var ute och rastade sin vilda valp – lös. Och skulle passera genom hela området där första delen av spåret gick. Spännande! Eftersom grannen inte har en aning om vad spår är, och sannolikt inte hade något koppel så var det inte ens idé att försöka förklara och be honom koppla. Kunde ju ha varit lite skönt, åtminstone så här i början av säsongen, att veta ungefär var förledningarna var (=på stigen) men jag insåg att vi fick ta det som det blev.

Karlsson skötte sig i det stora hela kanonfint! En liten snurr på upptaget men sen rakt ut (ca 20 meter) och plockade spåret. Tyvärr åt fel håll, men man kan kalla det en lång analys om man är snäll. 😉 Efter liiite, liiite broms i linan insåg han att han analyserat klart och vände.

Förra gången var ju intresset för pinnarna ganska måttligt men den här gången högg han som en kobra. Den första pinnen hoppade han nästan upp i famnen på mig med! En pinne missade han, men det var när vi irrade runt lite för att reda ut vilket spår som tillhörde grannvalpen och vilket som var mattes, så det må vara honom förlåtet.

När vi kom ut på grusvägen, som spåret gick på en liten bit, inte över som det ser ut på kartan, så spårade han faktiskt, och vek ner klockrent i skogen där jag hade gått. Sen blev det lugnare med förledningarna och han spårade jättefint och koncentrerat men ändå med bra fart. Vid den sista apporten före slutet provade jag att kampa med honom eftersom han såg supertaggad ut och se på f*n… han kampade som en liten iller (eller stor iller?) och t o m morrade när jag försökte ta pinnen?! Ett mycket gott tecken efter sommaren fiaskoartade lekförsök. 🙂 Han tappade inte heller koncentrationen utan fortsatte utan minsta tvekan i spåret när vi lekt färdigt.

Sista biten fram till slutapporten gick ut på åkern med mycket kort (välavbetat) fjolårsgräs och det var kul att se hur han ändrade spårbeteende. Farten gick ner och koncentrationen ökade påtagligt men det var inga tveksamheter utan han spårade fram till slutapporten. Och lekten och kampade med matte igen?!

Nu är frågan … vad gör vi nu? ”Don’t fix it if it ain’t broken” var det någon som sa så vi kanske inte ska spåra mer nu innan det är dags att tävla? 😉 Nåja, någon gång till får vi kanske prova.

I övrigt gick gårdagen åt till att bl a nacka pelargoner. Förut har jag ju fegat med de som varit hyfsat fräscha, vilket resulterat i glesa, rangliga och skrangliga pellisar. Nu högg jag ner samtliga jäms med fotknölarna. Man ska vara hård mot de hårda har jag hört. 😉 Förra året gjorde jag så med ett par vrak, men inte förrän i juni. De blev klart finast av alla men kom tyvärr inte igång med blomningen förrän ungefär när det var dags att ställa in dem för vinterförvaring. Vi får väl se hur det går i år men jag har faktiskt gott hopp om de flesta.

Tävlingssekreterarmöte angående nya systemen för att hantera tävlingar blev det på eftermiddagen. Man kan väl uttrycka det som att … allt är inte glasklart. Men förhoppningsvis blir det det, så småningom… Det blir nog bra när det blir klart, hoppas jag. Det mest spännande är att jag är först ut att prova det skarpt på klubben i samband med tävling 1/4. Håll gärna en tumme eller två den dagen, samt före och efter.

Efter jobbet idag drog jag iväg till en elektronikfirma som har konkursutförsäljning. Tyvärr, för det är/var nästan det enda företaget där det fanns riktig kunskap och man kunde få hjälp om man behövde, men naturligtvis klarade de inte konkurrensen från de stora kedjorna. Hur som helst var jag på jakt efter en ny musikmaskin till vardagsrummet eftersom den gamla lösningen var just gammal, och dåligt fungerande. Och nu tror jag att jag är lite kär?

Den är liten. Den är söt. Den är snygg. Den låter bra. OCH DEN HAR BARA EN SLADD! En sladd! Ta in det om ni kan. Jag som hatar sladdar är grymt förtjust. 🙂 Radio och iPhonedocka fyller våra behov mer än väl med tanke på hur mycket (=lite) vi kommer använda den. Att det var 40% rabatt gjorde ju inte saken sämre direkt. Jag är sjukt nöjd! Placeringen i fönstret är dock högst provisorisk. 🙂

Nu fattas det bara gardiner (som är köpta) och tavlor sen kan man nog säga att det nya vardagsrummet är klart. Båda sakerna är dock ungefär lika ångestfyllda eftersom det krävs att man gör åverkan på de nya fina väggarna och då gäller det att vara säker på hur man vill ha det. Vi får väl se om jag blir säker någon gång?

Att dagen dessutom bjudit på fantastiskt vårväder var liksom bara pricken över i. Tyvärr har jag ju jobbat på jobbet idag men jag hoppas på en repris i morgon för då ska det bli lydnadsträning på kvällen. 🙂