Författare: vallterrier

Då har det gått en vecka igen. Det är fasligt så fort det går, trots (eller på grund av) att det är februari?! Vädret växlar mellan snö, minusgrader, regn och plusgrader. Inte direkt något klassiskt februariväder men jag är sååå nöjd när det är barmark. Kunde man kombinera detta med lite solsken också så…

Igår bar det iväg till Göteborg – igen. Det var ett fasligt flängande till den staden helt plötsligt. Fjärde gången på två veckor och sen kan det gå ett halvår utan att jag är där. Orsaken till gårdagens besök var … julklappspanik! När julklappsångesten satte in som värst i december damp det ner ett nyhetsbrev från Ticnet i mailboxen och det resulterade i att husse fick en biljett till genrepet av melodifestivalen?! Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Nåja, han tycker det är lite kul att se hur det funkar med TV-inspelningar så det var nog mest det jag tänkte på. Innan spektaklet (jo, det var ett spektakel) började hann vi med en italiensk brunch på Incontro. Den kan varmt rekommenderas. 🙂 Den åt vi klockan 12 och sen åt jag inget mer igår… 🙂 Och jo, vi överlevde mello-cirkusen också, men det utsätter jag mig nog inte för igen. Been there, done that. Och nej, det var inte bättre live än det var i TV på kvällen. Med andra ord … rätt uselt.

I tisdags var det årsmöte på klubben och hem därifrån åkte jag som … ordförande! Borde väl förvisso inte ha varit någon större överraskning för mig eftersom det var valberedningens förslag som röstades igenom men jag undrar ändå lite hur det gick till? Det var med stor tvekan jag ställde upp på valberedningens idé. Kanske inte för att jag inte tror att jag ska klara av det, för det borde jag väl göra om det inte händer något exeptionellt. Mina största tvivel bottnar i att jag har en tendens att ta i ”för mycket”. Jag har svårt att nöja mig med ”good enough”, oavsett vad det gäller och det går ju ofelbart ut över något annat; mitt allmänna välmående, hundträningen, hemmet, fritiden, mina övriga ideella uppdrag eller vad det nu är som får ta stryk först. Jag misstänker att hundträningen är det sista som får stryka på foten men övriga bitar ska ju helst också fungera. Som ansvarig för hemsida, nyhetsbrev och klubbtidning är det ju lite mer klubbsysslor som också ska löpa på. Nåja, jag får väl försöka hitta någon vettig balans i det hela.

Idag blev det ingen sökträning eftersom vi var för få som kunde vara med. Förutom en hundpromenad med extra aktivering har jag ägnat mig åt tidningsproduktion och så har jag startat upp årets pelargon-Robinson.

Nu får vi se vilka som tänker kämpa för en plats i finalen? Vissa har tagit vintern lite hårdare än andra, skulle man kunna säga. Den till höger och några till har nog haft dejter med lagårdsmössen och ser tämligen körda ut men de får några veckor på sig. Konstigare saker har väl hänt än att det har börjat spritta i de torra stammarna när de får lite vatten och värme.

Andra har jag gott hopp om även om de ser rätt klena ut just nu. Sen har vi den tredje sorten som verkar i stort sett helt oberörda av att ha tillbringat fem månader i ett svalt utrymme och fått miniportioner vatten ca fyra gånger under den tiden?!

Naturligtvis är det som vanligt de sorterna man är minst rädd om och som inte är särskilt svåra att få tag på som klarar sig bäst. Jag misstänker att den där Murphy är inblandad?

Idag skulle vi ha firat Izas 14:e födelsedag, om hon fortfarande varit kvar hos oss. Älskade stumpan, som jag saknar henne. 😦 Vi tänker iaf extra mycket på henne idag och hoppas att hon har det bra, var hon än är, och att det serveras prinsesstårta där också.

Det är drygt ett halvår sedan den tunga dagen och vi städade undan det mesta som hörde till henne ganska omgående. Något jag inte förmått mig att plocka undan är dock hennes koppel och halsband. De hänger fortfarande på sin krok innanför dörren. Där får de nog hänga åtminstone tills en ny hund gör entré i huset. Det känns rätt på något vis och jag tänker inte ens försöka förklara varför, eftersom jag inte vet själv.

Och nu rinner tårarna igen… 😦

Jag och den lilla terriern har ägnat dagen åt sökträning. Medvind i rutan hjälpte till och han gjorde fina, raka och djupa (för det mesta) framslag. Dessutom var han hyfsat lydig och gjorde ungefär som jag sa åt honom. 😉 Ganska många tomskick blev det också utan att farten mattades det minsta. Eftersom jag förra gången fick en känsla av att han inte riktigt satte på näsan förrän han var ute på djupet la vi idag en figge halvvägs ut på första skicket men det var inga som helst problem. Ingångsfigge funkade också kanon. Matte hade tydligen fel – igen. 😉

Nu tror jag att jag ska kolla hur det ser ut på SBK Tävling nu för tiden… 😉

Nu gäller det att skriva i kapp. Sista veckan har varit delvis hektisk och delvis tråkig. Något bloggande har det varken funnits tid eller lust till, åtminstone inte samtidigt.

Förra helgen var vi i Göteborg och firade lite. Bodde på hotell, åt gott, drack gott och … längtade hem till terriern som var utarrenderad till våra kompisar och hade det så bra så. Ingen som helst nöd hade gått på honom och i motsats till Iza, som alltid satte sig tryckt mot dörren för att man inte skulle glömma henne, så tog Karlsson det med ro när vi kom. Han tyckte det var kul att vi kom och åkte gärna med hem men hade han blivit kvar så hade han nog inte varit så ledsen för det. Känns skönt med en hund som är så oberörd av att lämnas bort och finner sig tillrätta överallt. 🙂

I måndags morse bar det iväg på tjänsteresa till Norge, den första av årets två. Same procedure as always, i princip minut för minut. Börjar kunna schemat så väl nu att jag till och med var på väg att hälsa på en av tullarna på tåget på vägen hem i torsdags, i tron att det var någon jag kände?! Jag vet inte om det tyder på att norska tullen är lite fantasilös och förutsägbar eller om det tyder på att jag åkt den tågsträckan lite för ofta?

Igår jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att ta en välbehövlig och efterlängtad hundpromenad och sen bar det iväg till Göteborg – igen – tillsammans med några klubbkompisar och lite annat folk. Den här gången var det Rock of Ages på Rondo som var huvudnumret men innan dess hann vi äta en god middag. Rock of Ages var en riktig höjdare. Många goa skratt och  mycket bra musik. Och faktiskt den enda föreställningen på mycket länge, förutom JCS, som jag känt att jag skulle vilja se en gång till. Nu blir det nog ingen JCS-repris, som jag ju såg tre gånger, utan det får räcka med en gång. Men den var helt klart sevärd och ett välbehövligt ljus i februarimörkret. Och det ÄR något visst med långhåriga män som kan sjunga, det är det… 😉 Nåja… 😛

Under veckan har mycket av snön försvunnit. Just nu är det mest slasksnö … och is. I skogen är det faktiskt bart på många ställen och jag konstaterar att jag mår sååå mycket bättre i själen av grön mossa än av mossa täckt med snö. Allt känns genast mycket lättare och roligare och underbarare och fantastiskare. 😉 Helt obegripligt egentligen att man, efter knappt fyra veckors snötäckt mark, kan bli så varm i själen av lite mossa och en endaste liten futtig plusgrad?

Att det råkar vara en terrier på bilden är faktiskt mest en slump. Det var den snöfria
marken och mossan som var huvudanledningen till att Fånen åkte fram. 🙂

På dagens promenad drabbades jag än en gång av insikten hur smidigt det är att ha en Karlsson. Helt plötsligt kom det någon gående på vägen. Vi kom från skogen och innan jag såg vem det var kopplade jag upp Karlsson. När vi kom ut på vägen en bit framför dem, och jag var på det klara med att det var grannen och hennes lilla DSG-hane, kunde jag lugnt koppla loss och bara säga ”framåt” åt Karlsson. Han gick bara på och struntade fullständigt i att det var en annan hund 20 meter bakom. Hade jag haft Iza i snöret så hade hon inte gått att rubba en meter förrän de hunnit ifatt oss…

För ett par veckor sedan vågade jag mig förresten ner i skogen ”bakom” vårt hus för första gången efter att de kalhögg det mesta förra våren. Till min stora överraskning var det mer skog kvar än jag trott. Inga större arealer men det är fullt möjligt att åtminstone få till en uppletanderuta och något kortare spår, typ valpspår, på det som är kvar.

Och på tal om valpspår hade jag ett hoppingivande och trevligt telefonsamtal i förmiddags… 🙂

Och då syftar jag inte på Mando Diaos Fröding-tolkningar. Jag föredrar för övrigt Mando Diao i rocktappning om nu någon undrade.

Nej, jag syftade på hur jag känner mig.

Jag kan inte begripa att det tills för 2,5 vecka sedan var barmark och plusgrader? Det känns som om det varit vinter och iskallt i fyra månader, minst.

Jag kan inte begripa vad jag ska sätta på mig om det blir kallt på riktigt? Nu ligger det ju hyfsat stabilt på 5-7 minus med lite variationer upp och ned. Jag kränger på mig rejält med kläder när vi ska ut och gå och ändå fryser jag? Jag brukar ju hålla värmen nästan oavsett bara jag rör på mig men det verkar vara ett minne blott. Dessutom fryser jag inne trots en temperatur på 22-23°?! Som jag nog nämnt tidigare; jag är evigt tacksam för att vi har djupborrad brunn och bergvärme för mycket, riktigt hett, varmvatten går det åt när jag duschar.

Jag kan inte begripa hur jag ska överleva (mentalt) om det blir kallare och mer snö? Snömängden här är av någon mirakulös anledning fortfarande tämligen diskret. Även om vi fick några centimeter till i natt så är det inte särskilt mycket totalt men det känns verkligen som om det är mer än nog. 😦

Om man utgår ifrån att det här är någon sorts genomsnittligt snödjup (det har ju blåst och drivit en del) så … är det inte särskilt mycket. Terriern mäter ju liksom 38 cm över manken…

Jag känner mig ärligt talat lite fånig när jag gnäller på den här, objektivt sett, hittills ganska snälla vintern men jag trivs inte. Alls!

Och dessutom; snö och kallt – ska det inte åtminstone vara solsken då har jag för mig? Men nej då, grått, grått, grått på himlen.

En liten ljuspunkt var i alla fall att jag nyss snubblade över en träningstävling i rallylydnad, med möjlighet att köra två klasser. Bara en dryg mil härifrån! Inomhus! Om två veckor! Men nu mörknade det igen när jag insåg att jag är uppbokad på ett helt annat håll, med något väldigt ohundigt, den dagen. Attans också. 😦

Inte blev jag särskilt mycket gladare när jag tittade till (och vattnade) mina pelargoner heller. Om ett par veckor är det dags att börja väcka dem men just nu ser det ut som om åtminstone hälften har gått till den eviga vilan. 😦

Tur man har hund för annars hade jag nog inte stuckigt näsan utanför dörren…

…och nu snöar det igen. 😦

På My Dog, för tre veckor sedan, fick jag prov på Vom og Hundemat, ett färskfoder som jag funderat på att prova ett tag. Karlsson var skeptisk i starten.

– Ska JAG äta DET DÄR?

Efter lite betänketid kom han igång med ätandet och för varje dag som gått har han blivit mer och mer övertygad om att mattes idé kanske inte var så galen, trots allt. Eftersom jag precis innan My Dog beställt en säck torrfoder från Animail så blandar jag än så länge, ca 50/50, och det lär jag väl hålla på med ett tag eftersom hans portioner inte direkt kvalar in i gigantklassen.

Vid ett par tillfällen har han, en stund efter maten, ”hostat” upp en del av portionen. Han har ju lite trångt och ”sladdrigt” svalg vilket säkert kan vara en bidragande orsak men främst tror jag det beror på att han liksom glömmer att andas mellan tuggorna. Med lättsvalt färskfoder tycker han kanske inte att det behövs? Han äter inte särskilt fort numera, sedan Iza försvann, utan tar god tid på sig men glömmer man att andas blir det ju nästan ännu krångligare om det tar lång tid?

Jag tänkte till en smula och kom på att om jag sprider ut maten i en större skål så kanske det underlättar andningen en smula. Större skål = Izas skål. Den har varit undanstoppad i ett förråd sedan i augusti men jag plockade fram den igen och det kändes en smula surrealistiskt.

Vid första tillfället, i förrgår, kom han som vanligt tassande när han hörde att jag började pyssla med maten. När han fick syn på vilken skål som stod på bänken vände han och gick?!

Nåja, han kom tillbaks efter en liten stund. Jag ställde ner skålen på golvet och sa ”varsågod”. Han tittade på mig, han tittade på skålen, tittade på mig och sa: -Nej du, det där går jag inte på. Den skålen får jag inte äta ur!

Efter två tre upprepningar av v-ordet tog han mod till sig och slurpade i sig maten.

Samma sak upprepades igår, vid både frukost och kvällsmat.

För åtta år sedan, så när som på någon vecka, när han var en pytteliten border på ca ett kilo, försökte han vid ett (1) tillfälle gå fram och kolla vad Iza hade i sin skål och det borde han inte ha gjort. Det var i princip bara tre saker Iza tyckte det var lönt att försvara här i livet; sin mat, sin matte och – senare i livet – sin lillebror. Just den dagen, typ dagen efter att han flyttat hit, hade han ännu inte inlemmats bland försvarsobjekten.

Hon sa till honom rejält, och uppenbarligen mycket pedagogiskt. –MIN mat ger du FAN i, var väl på ett ungefär det enkla budskapet. Inte ett pälsstrå kröktes på den lilla valphjässan men innebörden i tillsägelsen var ändå glasklar och han upprepade aldrig fadäsen. Den lärdomen sitter tydligen i än idag – åtta år senare, trots att Iza varit borta i nästan ett halvår! (Regeln gällde uppenbarligen även åt andra hållet; Iza brydde sig aldrig om hans matskål så länge det fanns mat i den men när de ätit upp sina respektive portioner var det helt ok att slicka i sig ångorna från varandras skålar.) Det ska tilläggas att matskålarna bytts under åren men regeln har alltid varit densamma.

Tänk om vi människor kunde vara lika tydliga i vår kommunikation med hundarna?! Så mycket enklare det skulle vara för både dem och oss. EN tillsägelse, och sen håller det i sig resten av livet… Det är tyvärr inte många som klarar av det och jag är definitivt inte en utav dem…

I morse, vid fjärde målet, i den stoora skålen, verkade dock minnet av tillsägelsen för åtta år sedan ha bleknat för då räckte det med endast ett ”varsågod”. Och min plan verkar fungera; syretillförseln är förbättrad och maten stannar i magen.

Förmiddagen idag har ägnats åt träningstävling på klubben. -8 och iskall, kraftig nordanvind i morse gjorde att det kändes som en måttligt god idé men när vi väl var på plats blev det ändå ok. Precis som förra gången gjorde jag mitt bästa för att nolla det mesta genom att chocka det lilla djuret med bollar och godis under och mellan momenten. Klapp på axeln till matte alltså som än en gång lyckades TRÄNINGStävla. 🙂

Man skulle nästan kunna tro att Karlsson varit på party i natt? I förmiddags låg han och höll i soffan så att den inte skulle välta. 🙂

Strax efter kl 11 började han dock röra på sig. Följande utspelade sig då på FB:

Maria: ”Det har en mat- och sovklocka. Det har känt av matklockan, det vill ha mat!”

Lotta: ”Det är en uppgraderad version med mat-, sov- och gå ut-klocka. Där och då var det gå ut-klockan som larmat.”

Ikväll insåg jag att den uppgraderade versionen faktiskt även inkluderar en träningsklocka men mer om det senare. 😉

På lunchpromenaden blev det lite nosgympa. Leta godis tar mer på krafterna än man spontant vill tro och är ungefär vad vi orkar med i snö och kyla. (Han var inte särskilt färgmatchad idag heller som synes.)

Som sagt; träningsklockan var det ja. Den ringde vid 17.30. Då bestämde matte att vi skulle träna på att backa sakta vid höger sida. Små myrsteg, ett i taget. Det var jetesvårt.

Det gav tid för eftertanke och tänkte gjorde han verkligen. Det är så roligt när man ser att han verkligen börjar fundera på vad han gör, och varför. Han medfödda sätt att hantera saker han tror att han kan är ju att bara göra – i 180 knyck, men den taktiken fungerade dåligt när matten hade bestämt sig. Efter tre sådana pass är han nu färdig för att lägga sig och stötta upp soffan igen. 🙂

Och förresten; idag hittade jag den där bollen som jag hängde upp i en gran i december. Den hänger snyggt och prydligt exakt där jag hängde den. Jag har tydligen letat i fel gran tidigare… 😛

Ikväll trappade vi upp frestelserna. Leksaker över hela halva köksgolvet, varav en del ”flång” nya, och det var jetesvårt! Hade det varit tävling så hade vi väl varit diskade med god marginal eftersom han hade svårt att låta bli att nosa, framför allt första vändan, men det tog sig efterhand. De gånger vi kom ut på den del av köksgolvet som var befriad från leksaker pustade han ut, påtagligt. Nu ser det ju tack och lov inte ut så här på tävling men överträning har ju aldrig skadat, har jag hört. 😉

Det gick åt en del små godbitar och belöningar med annan leksak men när han själv råkade trampa på en av pipleksakerna, utan att tappa fokus på mig, kändes det som om vi var på rätt väg. 🙂 Efter ytterligare några rallyövningar däckade han platt på golvet. Det frestar på att vara rallyhund. 🙂

För övrigt vill jag tacka SMHI, yr.no eller vem som nu ska ta åt sig äran över att vi fortfarande har ett ytterst diskret snödjup. Tyvärr är det blankis under en rätt stor del av den snötäckta ytan och idag blev det glasklart att Icebug inte är optimalt för mina höfter. De (höfterna) har mått fantastiskt bra länge nu men ska det här väglaget hålla i sig, eller bli värre, vet jag inte hur det ska gå. Salomonskorna gör sig inte på is, så mycket är helt klart. 😦 Jag blir också mer och mer övertygad om att den dagen jag blir statsanställd (igen) och arbetsbefriad kommer jag inte tillbringa januari och februari så här nära nordpolen. Kanske inte heller mars? November och december kan egentligen också kvitta när jag tänker efter, men det är ju rätt många år kvar tills dess.

Mer snö än så här har vi alltså inte, men en bitande kall nordanvind förtog effekten av solskenet på en stor del av lunchpromenaden idag.

Inte var han särskilt färgmatchad idag heller, det lilla djuret. Rött täcke, reflexgult halsband och … rosa boll? Hur tänkte matten där kan man undra…? Vi får nog ta en röd boll i morgon om det är täcke på.

I rallylydnaden finns det ett moment som heter ”åttans frestelser”. Så mycket har jag förstått. Jag har dock inte gått in på detaljerna eftersom jag trodde att det var något som dök upp i avancerad eller mästarklass. Vi blandar ju hej vilt mellan klasserna med alla andra moment men detta har vi inte gett oss på – förrän ikväll. Nu visade det sig dessutom att det dyker upp redan i fortsättningsklassen… Hej och hå! 🙂

Visst har vi tränat med leksaker som störning på marken ibland, när vi tränat vanlig lydnad. Godis har nog också förekommit, men det var lääänge sedan.

Eftersom köket trots allt har en begränsad yta var det inte läge att ställa upp några koner (utan att fälla ihop köksbordet) men en godisskål (eller två) och en leksak (eller två) skulle vi nog kunna få dit och ändå kunna gå runt. Och varför fega när äntligen tog tag i momentet? Vi (eller åtminstone jag) gick all in och la ut både godisskål och leksak – av bästa sorten. Och efter att ha gått i en nolla runt ett uppsättning på bilden utökade vi till två, och gick i en åtta runt dem. Inte regelmässigt alls, där går man i en åtta runt konerna med frestelserna på ”utsidan”, men en viss form av överträning, redan från början.

”Det här var skitjobbigt” sa terriern!

Han förstod snabbt vad det gick ut på; att INTE ta varken pip eller godis. Men hans taktik för att kunna hålla sig i skinnet var alldeles fantastisk. 🙂

För det första ville han gärna ha ett säkerhetsavstånd med matte som ”sköld” för att inte komma för nära och frestas för mycket. 🙂 Detta ledde bl a till ett antal spontana sidbyten, framför allt från den inte helt befästa positionen på min högra sida till den trygga platsen på min vänstra.

Vid ett tillfälle när han hamnade lite för nära flög han helt plötsligt upp på en utdragen köksstol för att bibehålla säkerhetsavståndet. Helt obetalbart! 😀

När jag skulle knäppa kort på hela spektaklet var det så jobbigt att helt plötsligt ha eget ansvar för situationen att han nästan glömde hur man gör när man sitter och höll på att välta. Det är inte lätt när det är svårt. 😉

Det känns dock som att vi har ett tag kvar att träna innan vi har uppnått detta, men å andra sidan har vi något att sträva emot. När han fixar han detta så blir det ju plättlätt på tävling. 😉

Det finns inte så himla mycket att skriva om efter den här helgen, åtminstone inte vad det gäller hundaktiviteter. Gårdagen ägnades, i sin helhet, åt styrelsemöte – i Alvesta. Sisådär 31 mil tur och retur och 10 timmar på rymmen, inkl. själva mötet då. Så kan de gå när kassören emigrerat… 🙂

Idag har jag fortsatt med ideell verksamhet, framför datorn, nästan hela dagen… Ute blåste det isvindar och det hjälpte föga att solen faktiskt sken som omväxling. Promenad med lite extra aktivitet har det iaf blivit men Karlsson har för övrigt verkat rätt nöjd med att ligga i soffan och sola magen. Ikväll har vi ägnat oss åt en skvätt ordförståelse. ”Fot” vs. ”höger”. Dvs att han verkligen ska lyssna och gå till vänster resp. höger sida beroende på vilket ord som hoppar ur min mun. Det går sisådär, men det krävs iaf mindre och mindre handtecken för att få honom till högersidan. Och jo, jag vet att man får visa hunden med hantecken i rallylydnaden men en bra ordförståelse kan ju inte göra det hela sämre och mer osäkert iaf. 😉

Dagens riktiga humörhöjare har varit den här, som dök upp på Facebook i morse. Jag fnissar hejdlöst när jag ser den lilla tuffingen på filmen och vill jag kunna se den igen så vad är bättre än att lägga upp länken här, så att jag hittar den när jag behöver den. Har ni inte sett den på Facebook så lova att ni tittar! Det är inte utan att man kommer att tänka på det gamla bevingade (nåja) hundordspråket: Kalla in! Kalla in när du vill! 🙂

Så var vi där igen! Så fort man skriver något surt på FB om att det snöar kommer det glada tillrop om att det är så vackert, det blir så ljust och jag borde lära mig att tycka om snön.

För ett år sedan skrev jag det här inlägget och det är fortfarande lika relevant. Jag står för varje punkt på listan även i år.

För de som inte tycker som jag vill jag berätta att jag faktiskt, en gång i tiden, har gillat snö. Det var innan jag blev med hund, hus och bil och fortfarande ägnade mig åt skidåkning – i utförsbackar – och tyckte det var det roligaste som fanns. Jag har sett så jäkla mycket snö i mitt liv så det har förmodligen blivit overload. Uppväxt i Dalarna med rejäla vintrar och mycket skidåkning. Senare; från 20 och några år framåt, var det inte alls ovanligt med en vecka i alperna, en vecka i Sälenfjällen och en vecka i Lappland (Kittelfjäll) – varje vinter. Jag har åkt slalom i -30. Jag har åkt slalom i snöstormar. Jag har varit instängd på ett hotell utanför Val d’Isère pga lavinvarning efter en hel veckas snöande. Jag har varit på skidorter med snödjup på flera meter…

Numera bor jag i hus (med 40-50 meter garageinfart), har hund och bil. Och veckobrevlåda där vredet fryser varje natt…

I måndags såg mina billyktor ut så här när jag skulle åka till jobbet. Och det gick inte att få bort! Resten av bilen var naturligtvis täckt i ett liknande islager och torkarbladen hade frusit fast/sönder vilket resulterade i stopp för att skrapa rutor efter några kilometers färd.

Min ständiga följeslagare till brevlådan, två gånger om dagen, har varit den här.

En plastpåse med hett vatten för att värma upp det frusna vredet och över huvud taget komma åt morgontidningen och dagens post!

Dessutom mår jag inte bra av att inte kunna gå i mina älskade Salomon-skor. Mina ständiga följeslagare resten av året numera, skor som jag mår bra av. Icebug i all ära. De är suveräna för att hålla sig på benen och sköna att ha på fötterna men inte optimala för min kropp och efter en längre promenad får jag ont. Nej, ge mig barmark så att jag kan ha mina Salomon på fötterna.

Om det nu inte kan vara vår/sommar/fin höst året om så föredrar jag definitivt att det är snöfritt. Vi är än så länge märkligt förskonade, hittills, den här vintern. Vi brukar ju ligga i täten av snöligan för våra trakter men märkligt nog har vi bara några centimeter trots att det kommit avsevärt mycket mer i alla möjliga väderstreck och inom bara några få mil. Jag låter mig dock inte invaggas i någon falsk förhoppning att det ska förbli så. Det kommer säkert mer, jag inbillar mig inget annat. Men jag kommer inte tycka om det och det spelar ingen roll hur mycket snökramarna tjatar. Jag börjar dessutom komma till slutsatsen att de flesta av dem bor i lägenhet? 😉

Ska det nu nödvändigtvis vara vinter så duger detta bra för mig; någon minusgrad och lite frost, som i november förra året.

Så; kalla mig negativ gnällkärring men jag tycker helt enkelt inte om snön numera och kommer inte konvertera till snökramare oavsett hur mycket folk tjatar på mig!

Kvällens tänkta projekt, leta fram två försvunna underställströjor (det är ju den årstiden nu) ur ”hundgarderoben”, utmynnade i en ut-, in-, upp- och nedvändning av sagda garderob.

Än en gång konstaterade jag att jag äger orimligt många fleecetröjor (varav några turkosa). Hur många? Jag vågade inte räkna, och jag funderar fortfarande på vem som har lagt dit dem?

Jag är även ägare till orimligt många svarta T-tröjor (och några turkosa).

Jag misstänker nästan att de parar sig i garderoben, både fleecetröjorna och T-tröjorna? Eventuellt även med varandra eftersom det även finns ett antal mycket tunna fleecetröjor…? 😉

När garderoben var genomgången och det jag egentligen letade efter var återfunnet hade jag ångan uppe så då fortsatte jag med resten av ”pannrummet” och gick igenom allt utom husses saker (he he…)

Strumpförrådet är också orimligt stort märkte jag. Jag kan väl inte tänka mig att JAG har köpt alla dessa strumpor? (Till min heder ska sägas att de som inte får bo kvar faktiskt åkte i sopsäcken och INTE i påsen med ”uppletandestrumpor”.)

Slutligen kan man fråga sig hur många gamla, slitna, trasiga badlakan man behöver som hundhanddukar? Till en terrier på knappt nio kilo? 50% av dem har inte använts på många år, ens när Iza levde, och bor numera i en sopsäck. När jag ändå var igång åkte ytterligare 25% i sopsäcken.

Känner mig rätt nöjd med mitt kvällsverke. En sopsäck är fylld, korgarna i garderoben går att dra ut och mer hyllutrymme i pannrummet har uppstått. Det som blev kvar är snyggt organiserat i förvaringslådor. Vad vore livet utan sådana här? Jag har snart utvecklat ett fullständigt beroende. Med lock, utan lock, utan hål i sidorna, med hål i sidorna. Möjligheterna är oändliga! 🙂

Det enda som återstår nu, förutom husses ”andel”, är Karlssons leksaksförråd men det får bli en annan kväll.

Jag ska bespara mina läsare bilder på gamla strumpor och högar med fleecetröjor. Det får bli en bild från dagens promenad istället, när solen faktiskt tittade fram litegrann. Såpass mycket sol blev det att t o m vår utelampa med skymningsrelä slocknade en stund mitt på dagen!

Idag har jag jobbat hemma. På förmiddagen var jag ruskigt frusen, ända in i märgen, fast jag var inomhus i normal rumstemperatur. Ett hett bad och en whisky hade suttit fint. Whisky fanns men badkar var det värre med. Istället fick det bli den traditionella lunchpromenaden. Jag klädde på mig som om det gällde en bättre polarexpedition. Det var ju -1° ute gubevars. Dessutom drabbades jag av freeze by proxy och klädde på terriern också?! Han brukar faktiskt inte ha kläder på sig vid så pass blygsamma temperaturer, åtminstone inte om han ska vara i rörelse, men eftersom jag frös så…? 😛

Efter 10 minuters pulsande i halvfrusen mossa var jag inte frusen längre. Inte ett dugg faktiskt.

Terriern frös nog inte heller nämnvärt, påklädd och i rörelse…

Den gör iaf så gott den kan, den lilla Fånen. Inga lätta förhållanden alls faktiskt, men det blir ändå något på bilderna. Ibland. Mer eller mindre suddigt. 🙂 Det är onekligen lite fascinerande att den fixar serietagningar i ungefär samma hastighet som min förra systemkamera! Kvaliten är inte jämförbar, men farten. På kameran alltså. Farten på terriern är nog ungefär densamma nu som då. 😉

Idag blev det ingen sökträning. Två ekipage är lite … tunt. Jag hade därför tänkt mig att äntligen köra lite rallybana och började göra i ordning mina ”skylthållare” i morse. På grund av blandad spösnö blev det inget med det. 😦 Mina skyltar är ju inte riktigt vattentäta, för att uttrycka det försiktigt. Det är i de lägena man börjar googla på ”lamineringsmaskin” men sen sansar man sig en smula och slutar googla på ”lamineringsmaskin”.

Istället har dagen bestått av lite ditt och lite datt. Dagens promenad slog inte direkt några längdrekord. Jag skyller på iskall nordanvind och att jag för ovanlighetens skull satt på mig för lite kläder, men vi tränade iaf lite saktagående mot leksak.

Tycker ändå det är rätt ok med tanke på att vi inte tränat det sedan förra vintern (om man bortser från gårdagen)?

När vi kom hem körde vi ett uppletande på åkern. Dagens säsongsanpassade uppletandeföremål var dessa.

Det var svårt sa Karlsson. Men svårigheten låg säkert mer i den kraftiga medvinden i rutan än i konstruktionen/färgen på föremålen.

Sedan hände det något märkligt! Strax innan mörkret föll uppstod ett ljusfenomen på himlen. Har ett svagt minne av att jag sett något liknande förr, men det känns som om det är oerhört länge sedan. 😉

För övrigt har jag under dagen skuttat runt mellan att städa en hylla här, vara lite idéell framför datorn, träna några rallymoment i köket, städa en hylla där, vara lite idéell osv. Och jo, lite mer ordning har det blivit på kökshyllorna och lite har fyllts på i lådorna med det som ska till klubbens loppis i vår. En ganska bra söndag – om man bortser från inställt sök, vinterns ankomst och en del andra väderrelaterade ”åkommor” så som bil inkapslad i centimertjockt islager…

Idag hade vi ett möte på klubben som åtminstone 50 % av ekipaget var tvungna att närvara på och när man ändå ska till klubben är det ju lika bra att ta med sig resterande 50 % och träna lite. Det regnade rätt stillsamt under tiden vi höll på och det får man väl tacka för antar jag.

Träningsinspirationen var dock inte jättehög, det kan jag villigt erkänna. Som jag konstaterat tidigare känns det inte som om vi behöver träna jättemycket på momenten i lägre, de sitter hyfsat. Eller snarare; det känns inte som om de kommer bli särskilt mycket bättre för att vi tränar jättemycket. Jag har ju fortfarande inte bestämt mig för om det blir någon mer start i lydnadsklass III så motivationen för de momenten är också begränsad. Men rallyn kan vi ju alltid träna på, vilket vi gör i köket nästan varje kväll och utomhus på promenaderna.

Det hela slutade med en ”påse blandat”. Rallymoment, bruks och lydnad i en salig röra. Rallysnurrar, fjärrdirigering, rallybackning, framförgående, rallysidbyten, inkallning m ställande, mera rally, rutan mm mm. Lagom ostrukturerat men ganska kul. 🙂 Det visade sig ganska snart att terriern i appellplansmiljö kopplade om till bruks-/lydnadslydnad ganska fort. Det är tydligen skillnad på köksgolv och appellplan? Nåja, efter en liten stund insåg han att köksgolvsmomenten funkade även på appellplan. 🙂

Han fick även prova hopp över agilityhinder för första gången i sitt liv. Tydligen kan det dyka upp sådana i rallylydnaden, istället för ”vanligt” hopphinder. Han tyckte det var väldans roligt och hoppade jättefint ut. Tillbaka sprang han konsekvent under hindret?! Men … det var för högt pga vinterutrustning med begränsade valmöjligheter av hinderhöjd på agilitybanan. Dessutom förekommer inga återhopp i rallyn (än) så jag drar inga stora växlar på det. 🙂

När vi var klara konstaterade vi att; det är lite kul att träna trots allt men att en genomtänkt plan kanske hade varit bra?

Eftersom han nu pluggade rallyskyltar igår så får han väl plugga reglerna för sökhundsgruppen ikväll. Kan väl vara ett lagom lördagsnöje?

Till sist en bild från ett pass på hemmaplan i mellandagarna, med ett alldeles vanligt hinder. Ett hinder som tydligen behöver en vårstädning inser jag när jag ser bilden på skärmen…