Nu gäller det att skriva i kapp. Sista veckan har varit delvis hektisk och delvis tråkig. Något bloggande har det varken funnits tid eller lust till, åtminstone inte samtidigt.
Förra helgen var vi i Göteborg och firade lite. Bodde på hotell, åt gott, drack gott och … längtade hem till terriern som var utarrenderad till våra kompisar och hade det så bra så. Ingen som helst nöd hade gått på honom och i motsats till Iza, som alltid satte sig tryckt mot dörren för att man inte skulle glömma henne, så tog Karlsson det med ro när vi kom. Han tyckte det var kul att vi kom och åkte gärna med hem men hade han blivit kvar så hade han nog inte varit så ledsen för det. Känns skönt med en hund som är så oberörd av att lämnas bort och finner sig tillrätta överallt. 🙂
I måndags morse bar det iväg på tjänsteresa till Norge, den första av årets två. Same procedure as always, i princip minut för minut. Börjar kunna schemat så väl nu att jag till och med var på väg att hälsa på en av tullarna på tåget på vägen hem i torsdags, i tron att det var någon jag kände?! Jag vet inte om det tyder på att norska tullen är lite fantasilös och förutsägbar eller om det tyder på att jag åkt den tågsträckan lite för ofta?
Igår jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att ta en välbehövlig och efterlängtad hundpromenad och sen bar det iväg till Göteborg – igen – tillsammans med några klubbkompisar och lite annat folk. Den här gången var det Rock of Ages på Rondo som var huvudnumret men innan dess hann vi äta en god middag. Rock of Ages var en riktig höjdare. Många goa skratt och mycket bra musik. Och faktiskt den enda föreställningen på mycket länge, förutom JCS, som jag känt att jag skulle vilja se en gång till. Nu blir det nog ingen JCS-repris, som jag ju såg tre gånger, utan det får räcka med en gång. Men den var helt klart sevärd och ett välbehövligt ljus i februarimörkret. Och det ÄR något visst med långhåriga män som kan sjunga, det är det… 😉 Nåja… 😛
Under veckan har mycket av snön försvunnit. Just nu är det mest slasksnö … och is. I skogen är det faktiskt bart på många ställen och jag konstaterar att jag mår sååå mycket bättre i själen av grön mossa än av mossa täckt med snö. Allt känns genast mycket lättare och roligare och underbarare och fantastiskare. 😉 Helt obegripligt egentligen att man, efter knappt fyra veckors snötäckt mark, kan bli så varm i själen av lite mossa och en endaste liten futtig plusgrad?
Att det råkar vara en terrier på bilden är faktiskt mest en slump. Det var den snöfria
marken och mossan som var huvudanledningen till att Fånen åkte fram. 🙂
På dagens promenad drabbades jag än en gång av insikten hur smidigt det är att ha en Karlsson. Helt plötsligt kom det någon gående på vägen. Vi kom från skogen och innan jag såg vem det var kopplade jag upp Karlsson. När vi kom ut på vägen en bit framför dem, och jag var på det klara med att det var grannen och hennes lilla DSG-hane, kunde jag lugnt koppla loss och bara säga ”framåt” åt Karlsson. Han gick bara på och struntade fullständigt i att det var en annan hund 20 meter bakom. Hade jag haft Iza i snöret så hade hon inte gått att rubba en meter förrän de hunnit ifatt oss…
För ett par veckor sedan vågade jag mig förresten ner i skogen ”bakom” vårt hus för första gången efter att de kalhögg det mesta förra våren. Till min stora överraskning var det mer skog kvar än jag trott. Inga större arealer men det är fullt möjligt att åtminstone få till en uppletanderuta och något kortare spår, typ valpspår, på det som är kvar.
Och på tal om valpspår hade jag ett hoppingivande och trevligt telefonsamtal i förmiddags… 🙂
vallterrier.com 