Författare: vallterrier

Efter vårt tredje godkända resultat i rallyns fortsättningsklass drabbades jag av antingen:
1. Hybris
2. Hjärnsläpp
3. Sinnesförvirring

Troligen var det en kombination av alla tre diagnoserna för jag anmälde oss till en avancerad klass, drygt tre veckor senare. Hur svårt kan det va’, liksom?

Igår inföll ”drygt tre veckor senare” och med facit i hand borde vi ha hållit oss till den ursprungliga planen, dvs: någon gång efter sommaren, utan att specificera vilken sommar, vilket år. Något jag inte heller riktigt tog hänsyn till var bristen på träningstid med massor av jobb, krävande kelpie och en helg i Tallinn…

Gårdagens start i avancerad vill vi nog förtränga snarast möjligt. Samma domare som ropade upp oss först på förra tävlingen, för att vi vunnit, ropade nu upp oss först – för att vi kommit sist (om man bortser från diskade ekipage). 😛

Jag kan bara skratta åt eländet och vet ärligt talat inte riktigt hur vi bar oss åt för att tappa så många poäng? Hur många poäng som blev kvar? HA! Det tänker jag inte tala om!

Jag har inte ens orkat sätta mig och jämföra banskissen och protokollet för att försöka räkna ut vad som hände. Några saker vet jag naturligtvis, men långtifrån alla. Det fåniga är att jag tycker nog att banan var ganska lätt, åtminstone jämfört med en del banskisser jag sett, och jag kände mig inte alls särskilt orolig innan.

Nåja, alltid lärde vi oss något men dagens största behållning var i alla fall att träffa Anne-Lie och Holly som kommit dit för att supporta oss. Det tackar vi för, men om de haft lite fler banderoller och pompoms så hade det nog gått bättre, eller inte… 😀

Nåja, vi fick en mycket trevlig pratstund, mestadels på temat jag-har-inte-haft-någon-kelpie-förut-ska-det-va’-såhär?! Intressant att dela erfarenheter med en annan nybörjare i kelpieträsket och dessutom med en kelpie som är bara två veckor yngre än Maro. Vi kan väl säga att vi har en del gemensamt… *host*

Karlsson var nog inte fullt lika imponerad av vår ”date”. Här lämnade vi äntligen chokladtomten hemma för att göra något bara han och jag, och vad blev det; jo vi träffade en annan chokladtomte! Han som levt i trygg förvissning om att det bara finns en drabbades av existensiella funderingar av typen ”hur många chokladtomtar finns det i världen?”. Vi kanske kan skylla poängbristen på det? 😛

Inte ens öronhångel hjälpte. Karlsson var tämligen ointresserad. 🙂

Nedanstående bilder är tagna av Anne-Lie. Tack för lånet. 🙂

Till sist några bilder från själva tävlingen. Vid startskylten var vi fortfarande på samma planet, även om Karlsson höll på att diska oss genom att springa in på banan i förtid men jag hann hejda honom med några centimeter tillgodo!

Och beviset för att han hoppade agilityhinder i högerhandling!

Så lägger vi den tävlingsdagen djupt ner i något arkiv där vi aldrig hittar själv tävlingsdelen igen. Resten av dagen var dock trevlig. Jag tror dock att Karlsson stoppar Holly djupt ner i samma arkiv. 😛

Idag har jag och Maro återupptagit spårkarriären (efter att jag jobbat ett försvarligt antal timmar). Vi börjar om lite från början för att se om vi kan hitta hans motivation och fokus igen. Därför blev det ett kort spår på 200 meter med favoritleksaken fastbunden i slutet. Han var nog lite snopen att det var slut där, men det kan han fundera på ett tag. Nu ska vi gå försiktigt fram. Om en dryg  månad är det ju dags för läger också, för min spårguru. 🙂

För första gången i historien kommer vi, efter denna urusla vår och försommar, att ha blommande syrener till midsommar. De har inte riktigt slagit ut än! I morse såg de ut så här, efter nattens regn. För att återkoppla lite till det här inlägget: första och sista bilden här nedanför är tagna med ca 1,5 timmes mellanrum, i den uppåtgående solen bakom granskogen. Samma syrén, samma vinkel… 😉

Och på tal om försenad växtlighet; vår rhododendron ser ut så här idag! Blomning någon gång i juli kanske?

Det går inte så bra det här. Nedanstående inlägg författades redan i måndags eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna igår, dvs på rätt dag. Problemet var bara att jag glömde att publicera det igår… Fördelen med det är att det nu kan kompletteras med kalas- och presentbilder. 🙂

******************

Idag fyller den här filuren, A-Amaroo eller till vardags; Maro, ett år.

Ett år! Hur gick det till? För ett år sedan visste jag dock inte ens att han fanns eftersom jag gick och väntade på en kull med valpar som skulle födas två veckor senare… Nu blev det  bara tikar i den kullen, besvikelsen var stor men så dök det upp en möjlighet som jag tog och nu har vi tillbringat 10 månader tillsammans.

Efter två ”coola” hundar (Iza & Karlsson) är ju livet med kelpie onekligen lite … annorlunda. Det händer mycket och det händer fort. Alla reaktioner är kanske inte helt logiska 😉 men jag tror det blir bra när han landar, framåt 8-9-årsåldern eller så. 😀 Just nu är det även mycket hormoner i omlopp som han inte riktigt vet var han ska göra av och träningen går både upp och ner, hit och dit men oftast är han duktig och väldigt rolig att träna med. Just nu är han dock för ”vimsig” för att man ens ska våga tänka ordet ”tävling”. Vi stressar inte utan vill ha en ordentlig grund att stå på innan vi ens funderar på det. Han är i alla fall glad, positiv, social och positivt inställd till det mesta.

Så mycket mer hinns inte med att skriva idag men ikväll blir det kalas med tårta och presenter. 🙂

Så här såg han ut första gången vi träffades, då han var ca 4 veckor gammal. Då visste jag dock inte att det var han som var HAN, liksom. Han gjorde dock sitt bästa för att charma mig så jag blev inte alls ledsen när de andra, som stod före i kön, hade valt och det visade sig att han ”blev över” åt mig. 🙂

Ett par dagar efter hemkomsten såg det ut så här:

 

Ett par färskare bilder, tagna med iPhonen på gårdagens promenad.
Nedan en högst spontan uppställning (med blöt mage).

Maro och Karlsson är oftast goda vänner även om det inte alltid låter så. Det är dock mycket snack och liten verkstad. 🙂

GRATTIS MARO!

**************

På födelsedagens kväll var det ett himla kalasande. Först kalasade vi för att fira att en klubbkompis kvalat in till lydnads-SM. En trevlig liten tillställning på klubben med tårta och bubbel. Självklart fick även födelsedagsbarnet, iklädd blinghalsband dagen till ära, smaka på SM-tårtan. 🙂

När vi kom hem ”bakade” matte pannkaksleverpastejbaconosttårta som slank ner snabbare än någon hann säga ”tårta” och sen var det presentutdelning. En ny bädd av favoritmodellen, en ny leksak och en ny spårsele i rätt storlek. Det var ju mycket lägligt att Björkis levererade beställningen lagom till födelsedagen. 😉

Idag har han blivit vaccinerad och vägd (18,5 kg). Han var inte lika imponerad av den tillställningen som av gårdagens spektakel. Själva sprutan märkte han nog inte ens men de täta och ganska jobbiga besöken i vintras har satt sina spår i den lilla kelpiehjärnan. Får ta mig i kragen och springa in till veterinären titt som tätt, även när vi inte har något ärende dit egentligen. Har de bara tid så har de erbjudit sig att bara gosa med honom och mata honom. 🙂 Har de inte tid får jag väl stå för gos och mat själv. 🙂

Igår kväll, på en vanlig sprillans tisdagkväll, bärgade vi en ny titel i rallylydnaden – Världens Bästa Karlsson och jag. Efter dubbeltävlingen i Angered förra helgen lyckades jag efteranmäla mig till Göteborgsavdelningen och det var ett smart drag.

Blev lite svettig när jag såg banskissen, mycket långsamt tempo och till råga på allt en 360° vändning mitt i det långsamma. Det var ju mitt dålig korttidsminne som ställde till det i vår första start i fortsättningsklassen när jag väldigt snabbt glömde bort att jag skulle gå långsamt. Vi kan väl säga som så att jag nötte den delen av gräsmattan ganska mycket på banvandringen. 😉

Det lönade sig! 87 p, vinst och ett RLD F att lägga till på visitkortet som skulle kunna se ut så här:

Jag är mycket väl medveten om att den raden inte alls är särskilt varken imponerande eller lång men att det helt plötsligt, vid nio års ålder, börjar ramla in titlar (två på en månad) är ju onekligen lite komiskt. 😀

Det tog oss alltså ca 19 månader och tre tävlingar till RLD N. Förra året gjorde vi inte en enda tävling. För exakt en månad sedan igår gjorde vi vår första (misslyckade) start i fortsättningklassen och igår var det dags för RLD F. Nu ska vi träna högerhandling och annat nytt under sommaren så får vi se vad vi hittar på till hösten. 😉

Det där med kvällstävling på en vardag var förresten ett genidrag av Göteborgsavdelningen. Helt perfekt att slippa lägga en ”hel” lördag eller söndag. De körde bara en klass, snabbt och effektivt. Banvandring 18.30, prisutdelning kl 21.

Prisutdelningen var f ö lite chockartad när det visade sig att vi vunnit, på hyfsat blygsamma 87 poäng?! Det brukar ju alltid vara någon som fixar 99 eller 100. Det roligaste var dock att det på protokollet stod ”Snygga tempoväxlingar!”. Det som var min stora ångest innan… 🙂

I helgen var vi ute och spårade med efterföljande lydnadspass. Spåret har börjat strula och jag tror det beror på att jag inte har lika snabba tassar som den lilla chokladtomten. När jag inte hänger med i hans tempo blir han frustrerad och börjar pyssla med annat. Jag la ett spår åt honom i måndags också, på hemmaplan. Gick ut spåret själv, terrängen var perfekt (mjuk och fin, fuktig mossa) och det var praktiskt taget vindstilla. Det gick mycket bättre än i söndags men vi har mycket att jobba på. Har jag nämnt att jag ser fram emot lägret i sommar, med min spårguru som instruktör. 😉 En ny spårsele har jag också beställt eftersom den han har börjar bli för liten. Jag var ju förberedd på att den kanske inte skulle hänga med till vuxen ålder när jag beställde den.

Efter söndagens spår fick Karlsson busa av sig lite med Like. Det blev väl inte så mycket bus som vi trott, han hade fullt upp med att pinka in reviret (!), men efter en stund kom han igång.

Efter lydnadspasset, som utspelade sig i någon sorts stormvindar, skrev jag så här på FB:

I lördags körde vi ett lydnadspass på Borås BK. Dock tror jag att det är mycket hormoner i omlopp för ibland är det verkligen dåligt med responsen. ”Ligg – vad är det? Har aaaldrig hört det ordet…” typ. Andra stunder är han jätteduktig… Det är inte lätt alla gånger, för varken honom eller mig. 🙂 Leka och kampa kan man dock alltid göra och då tar han i för kung och fosterland. 🙂

Igår hade det regnat rejält på förmiddagen och på lunchpromenden lyckades jag fånga dessa bilder med Fånen. Inte världens bästa skärpa men rätt talande ändå. Det är då man önskar att man haft finkameran med sig.

Vi har ju kämpat ett tag med att man faktiskt sitter kvar i bilen tills man får tillåtelse att hoppa ut. Det har gått bättre och bättre och på slutet riktigt bra. Idag ”levlade” han dock upp det hela lite.

– Jag går inte ut förrän du mutar mig. 🙂

Den taktiken kör alltid Karlsson när vi kommer hem (aldrig annars) och det är ju inte utan att man börjar fundera på hur mycket de egentligen snappar upp från varandra? Jag kanske skulle försöka få Karlsson att lära honom framåtsändande, kryp och skall trots allt. 😀

Nej, nu ut och träna lite. Känner att jag tappade lite fokus på vad jag och Maro borde göra. Är mest sugen på att träna nya rallymoment med Karlsson. Roligt med en nytändning! Det är ju nu utmaningarna börjar. Nybörjar- och fortsättningsklassen handlar ju mest om att matte ska kunna läsa (och förstå) skyltar när man har en hyfsat rutinerad lydnadhund men nu blir det en ny dimension av det hela. 🙂

Puh… idag fick jag en sån där attack av ”ärdetsåhärlivetskavara?” igen. Det känns som om jag aldrig hinner göra varken det jag vill eller det jag borde. Hypermycket på jobbet, ideella plikter som kallar, hundar som ska tränas, ett hus som håller på att gro igen, blommor som ska vattnas osv. Bloggen hamnar alltså långt ner på prioriteringslistan. Ett inlägg i månaden ligger väl snittet på nu… Något jag lär sörja om några år när/om jag vill kolla vad vi hade för oss våren 2015.

Sen sist har jag dock hunnit ägna mig åt en hel del hundaktiviteter, även om jag önskar att jag hunnit ännu mer.

Jag och Maro har bl a haft en stunds privatträning för Jenny Wibäck i samband med att hon höll ett kanonbra föredrag på klubben. Vi fick många bra tips i vår träning. Jenny var den största förespråkaren för att det var en Australian Kelpie jag skulle ha, så nu fick hon stå sitt kast. 😉

Karlsson och jag har debuterat i fortsättningsklassen i rallylydnad på Marks BK. Det kan inte vara lätt att ha en matte med taskigt närminne och tunghäfta… 😦 Jag brände hela 20 poäng på att jag glömde gå saaakta mellan momenten när så skulle ske. Hade jag bara kommit ihåg det en av gångerna hade det godkända resultatet varit ett faktum men nu landade det på 66 poäng… Helgen efter fick vi en rejäl genomkörare av klubbens rallyexpert, på två knepiga banor. Det tackade vi för. 🙂

Förra helgen (1-2 maj) var det lydnadskurs för Lillemor Edström på klubben. Jag hade med mig husvagnen och tog en (mycket välbehövlig) minisemester med god mat, gott vin och gott snack på kvällarna. Kursen var egentligen tänkt som en uppföljning av kursen i höstas men pga en massa avhopp var vi bara 1,5 ekipage som var med förra gången och resten var nya. Men det spelar ju ingen roll egentligen, eftersom alla körs individuellt. Vi fick med oss massor av bra tips! Maro överraskade verkligen åt det positiva hållet genom att ha ett fokus som jag inte riktigt förväntade mig. Han var, som vanligt, sjövild utanför ”planen” men när det var skarpt läge fokuserade han och skötte sig jättefint. På förmiddagen dag 2 körde vi igenom klass 1 tävlingsmässigt, dvs med kommendering, folk på plan, publik och utan belöningar (utom en liiiten korvbit efter linförigheten) och den prestationen var verkligen en överraskning. OK, det finns många detaljer att pilla i men han höll ihop hela programmet och utförde även moment vi knappt tränat på långt över förväntan och på ett klart betygsmässigt sätt. Det finns hopp! 🙂

Vårt fokus under helgen låg annars på fritt följ/linförighet, fjärrdirigering och apportering.

Några bilder tagna av Sofia Christiansson med min kamera.

Fjärrdirigering med målet ”låsta framtassar”. Han har ett naturligt rörelsemönster som gör det svårt att sikta mot någon annan modell.

Mellan varven försökte han hångla upp instruktören, och lyckades ganska bra. 🙂

Apporteringen är vi inte helt överens om hur den ska utföras men det tar sig. 🙂

”Men nu kan vi väl göra något annat matte!”

Spårat har vi också gjort sen sist. Inte så mycket som vi vill och borde, och resultatet har varit blandat… Mer tid och engagemang på den fronten krävs. Jag ser fram emot sommarens läger där vi ska köra spår för Geir B. Larsen. Det är den bästa spårinstruktör jag någonsin haft och både Iza och Karlsson har utvecklats mycket under hans ledning så det ska bli kanonkul!

Igår var jag och Karlsson på Angereds BK och svingade våra lurviga på rallylydnadsbanorna. Ja, pluralis. Det var nämligen dubbla klasser. Två banor helt utan tempoväxlingar och därmed snälla mot mattes närminne. Det hela slutade med två godkända/kvalificerande resultat; 81 och 92 poäng och 92-poängaren resulterade dessutom i en delad andra-placering (och rosett! 😉 ) av ca 28 startande. Det kände vi oss mycket nöjda med, men det känns extra surt att vi missade poänggränsen i Mark. Hade vi bara råddat hem den hade han kunnat skriva RLD F också på visitkortet. 😉 Nåja, vi får försöka hitta någon annan lämplig tävling inom rimligt avstånd.

Idag har större delen av dagen gått åt till att försöka komma ikapp mitt liv, mitt hem och mina blommor. Samtliga ruskigt eftersatta den här våren.

Jag har också, med husses hjälp, hämtat hem en sån här som jag hade lagt undan i en butik. Frågan är bara när/om jag och Karlsson ska hinna gunga i den? Maro har lite svårt för möbler som inte står still så jag inbillar mig i alla fall att jag och Karlsson får ha den för oss själva, när/om…

 

Det här blogginlägget är en ganska klockren överslagshandling.

Inom etologin, eller beteendeekologin, definieras överslagshandlingar som skenbart ologiska handlingar som en individ (djur liksom människa) utför i en konfliktsituation mellan två instinkter. (Wikipedia)

Nu kanske man kan diskutera om det är instinkter som säger att jag borde plantera om pelargoner eller storstäda huset (eller göra ca 83 andra saker på listan) men hur som helst finns det hur mycket som helst att göra på min obokade, ”lediga” dag, så jag … bloggar. Superlogiskt!

Det har varit en aktiv vecka sedan förra blogginlägget, innehållande både SPår och sÖK (SPÖK) så det blir lite ”kära (bild)dagbok” av detta, men vi tar det i hyfsat kronologisk ordning. Påskhelgen var, hur som helst, en riktigt skön batteriladdare med mycket hundaktiviteter. Något jag och min själ verkligen behövde. 🙂

Jag och Karlsson har tränat på ”åttans frestelse” och några andra nyheter som tillkommer i fortsättningsklassen i rallyn. Inget vi inte har tränat på tidigare men vi behöver fräscha upp det hela en smula. Debut om en vecka så några pass till bör vi försöka få till.

Påskdagen tillbringades i skogen. Spårträning med goda vänner. Mysigt. Maro skötte sig riktigt fint men lyckades åstadkomma märkliga miner på rätt många bilder. 😛
Foto: Annelie Nilsson

På annandagen blev det sökträning! Det var inte igår. Närmare bestämt var det nog i september…

Karlsson fick börja med att agera vallhund (när vi vallade rutan) och det tyckte han var helt ok även om medvallarna hade lite klent med godisbelöningar när han sprang kors och tvärs mellan oss. Det får vi åtgärda till nästa gång. Sen fick Maro köra några hittaövningar i den mycket måttliga vinden. Han är ju lite feg så han tog det försiktigt fram till figgarna men när han kom fram och upptäckte att både tanten och farbrorn hade baconost (!!) så tyckte han det var mysigt. 🙂 I nuläget satsar vi inte på någon sökkarriär utan det handlade mest om lite självförtroendehöjande övningar.

Sen fick Karlsson köra ett kort pass också.

Med tanke på hur länge det var sen sist, och att både han och jag var ringrostiga, så var både jag och träningskompisarna ganska imponerade. I den hyfsat risiga och jobbiga terrängen fixade han två dolda figgar, ett tomskick och en öppen figge (efter ett omskick). Lite tveksamt skall på den första som var ”nedgrävd”, eller nåja, låg i en grop lite halvhjärtat övertäckt med döda granar och kamouflagenät men i övrigt inga tveksamheter. Jag har sagt det förr och säger det igen; det är en stor sorg att den där skottberördheten skulle komma efter vår första och enda söktävling för jag hade verkligen velat fortsätta… Nåja, nu kan vi i mån av tid köra ett litet pass då och då för att det är roligt.

Maro vädrar ryggpälsen med jämna mellanrum. Det är rätt mycket spökålder just nu, men det varierar från dag till dag. Ibland ser han ut så här utan att jag ens förstår vad han reagerar på och andra dagar bryr han sig inte alls om sånt jag tror han ska gå igång på. Livet med en kelpie är rätt omväxlande. 🙂 Som jag nog skrivit tidigare så hade ju varken Iza eller Karlsson någon märkbar spökålder så jag är lite ovan. 🙂

I tisdags fick båda hundarna varsitt pass på klubben. Karlsson körde rally och Maro lite annat. I ärlighetens namn blev det nog mest koncentrationsövningar för han hade mycket att hålla ordning på. 🙂

I onsdags var det näst sista gången på nosework-kursen och nu händer det (äntligen) grejer. 🙂 Innan vi åkte hem hade vi kört både doftprov, som inför tävling, (x2) och rumssök med mycket lyckat resultat. Tänk att det kunde bli sån skillnad bara för att det blev en massa lådor att välja på (doftprovet)! Enda gången tassen åkte fram var när han hittade rätt låda och då var det inte hysteriskt på något vis utan mest ett ”pekande” för att bekräfta för mig att det var rätt. Själva markeringarna ska väl helst bli tydligare och gärna lite mer ”frys” men att han verkligen kopplat på näsan och förstått vad vi håller på med känns som ett jättestort framsteg. 🙂 Jag som hade bestämt mig för att inte gå fortsättningen börjar nästan tänka om… 😉 Bilden visar miljön för rumssöket men är tagen i efterhand.

Igår blev det ändrade planer och helt plötsligt befann jag mig i spårskogen med samma vänner som förra helgen. Det blev en heldag i ljuvligt väder med vårens första riktiga värme. Maros spår var väl ingen höjdare. Jag vet inte vad det var som distraherade? Efter att jag selat av någonstans i mitten och tänkt bryta (så dåligt var det) blev jag övertalad att trots allt fortsätta och då blev det faktiskt bättre. 🙂

Sen blev det uppletande som för Maros del innebar hämta saker som låg i en synlig hög på några meters håll OCH KOMMA IN TILL MATTE! OCH ÄTA BACONOST! Nu börjar han förstå systemet. Några gånger till med sådana övningar, på lite större avstånd,så ska jag nog våga låta honom använda näsan också. 😉

Efter det körde vi lite specialövningar som gick ut på att springa ut till folk som befann sig (synliga) en bit bort i skogen. Första gången lite tveksam men när han övervann tveksamheterna, kom fram och fick leka/kampa med bästa fårskinnsdutten var det jätteroligt. Vi körde några sådana till och avslutade med två osynliga figgar. Jag tror han har växt 5-10 cm mentalt på hittaövningarna förra helgen och gårdagens övningar. 🙂

Finalen på dagen bestod av lek och bus med kompisen Cirkus (som han fick busa med redan förra helgen) och tant Amaya. Han sköter sig jättefint med de andra hundarna och det är så skönt att se. Lagom artig och inte alls påflugen, med ett fint språk. 🙂

Idag ägnade jag en liten stund åt sånt där som ”vanliga” människor gör på helgerna. Shopping! Det gick sådär… Kom hem med en skjorta och ett par skor (nej, inte Salomon) och det var väl inte riktigt det som var tanken. Att handla vanliga kläder har hamnat jättelångt ner på prioriteringslistan och jag får nog leva den här sommaren iklädd det som finns i garderoben sen tidigare. Jag tror dock inte det är någon risk att jag behöver gå naken… 😛

Ja typ så skulle Karlsson kunna skriva på sitt visitkort om han hade något. Sph 2 (godkänd högre klass spår) och sökh 1 (godkänd lägre klass sök) är förvisso bara ”kompetensbeteckningar”, inga officiella titlar, som man kan rota fram djupt ner i regelverket för brukset (sid 19). Ingen vettig människa använder dem, men raden blir ju onekligen en smula mer imponerande, i synnerhet när den gäller 9 kilo terrier. 😀

Karlsson har alltså idag tagit sitt tredje kvalificerande resultat i rallylydnadens nybörjarklass, på 99 poäng av 100 möjliga, vilket resulterade i en 2:a-placering.

OK… jag var väl lite delaktig också, åtminstone när det gällde att skjutsa honom dit och att läsa skyltarna. Nog för att han är kompetent men körkort har han inte, och vissa lässvårigheter har han 😉

88-76-99 är alltså våra kvalificerande resultat. Den där med 76 stör ju ögat lite. 77 hade ju sett mer harmoniskt ut. 😛

Har man satt en gräns på fem mils radie  för att tävla rally så är det glest mellan tävlingarna. Vi började i september -13 och idag, på vår tredje tävling, blev vi ”klara”. Om löften hålls så kommer vi att tävla i fortsättningsklassen om drygt två veckor. Hur svårt kan det va’? 😉 Det får väl bli ett par veckors intensivträning på åttans frestelse… 😀

Hittills har vårvintern varit rätt tuff på många plan och motivationen för att sitta vid datorn helt frivilligt har varit riktigt dålig. Bloggeriet blir ju därefter…

Ska man försöka sig på en liten sammanfattning så har vi klarat av fem gånger av sju på nosework-kursen. Eller rättare sagt fyra eftersom jag var sjuk en gång. Det har ju mest känts som om tiden har ägnats åt att lära Karlsson att INTE trampa på lådor (tasstarget) men förra gången lossnade det en smula. När det blev riktigt många lådor och burkar kopplade hjärnan om till någon sorts vittringsapporteringsläge och det kändes som om näsan började jobba på ett helt annat sätt än tidigare. Det kanske finns hopp? Nu har vi ju inga tävlingsambitioner så något vi kan använda som aktivering ska vi säkert få med oss innan det är klart.

Maro går från klarhet till klarhet, omväxlande med att ge matte och terrier (och även husse) fler gråa hår. Ibland är han ruskigt duktig och ibland…? Förra helgens stora, positiva överraskning var detta.

Det var inte meningen att spåret skulle bli så långt – över en kilometer! Jag var helt inställd på att bryta om han blev trött, eller på att han själv skulle bryta genom att gå bort sig. Varken det ena eller andra inträffade. Appen ljuger dock en smula. Apport två och sju tog han men däremot missade han nr 3. Spåret gick (som framgår av bilden) både över åker och i skog. Dessutom hygge men det tillkom tydligen efter att satellitbilden togs. Bitvis var det också rena rama plockepinnet efter Egon. När vi var klara hade jag en liten chokladtomte som bara ville fortsätta och det kändes som om han hade kunnat spåra en km till?!

Lydnaden går väl också framåt, även om jag höll på att skratta ihjäl mig när jag insåg att han blev tävlingsmyndig, åtminstone för lydnad och rally,  igår. 🙂 Han fyllde alltså 10 månader. Tävling känns en bra bit bort, främst pga gruppmomenten men det är mycket annat det ska slipas på också. Jag brukar ju inte stressa fram tävlingsdebuter och jag tror inte vi ska göra det den här gången heller.

Han är i alla fall en kul typ med mycket humor, eller nå’t. Han får mig att skratta många gånger varje dag, mellan de stunder jag sliter mitt hår… 😉

För ett par veckor sedan släpade jag ut finkameran när solen sken och kom som vanligt hem med 3-400 bilder. Här är ett litet urval av det som blev kvar efter rensningen.

Ibland ser han ut som en normal hund. 😉

Ibland ser han galen ut. 🙂

Ibland låtsas vi att åkern är en velodrom.

Ibland tränar vi på att flirta. Kan ju vara bra att kunna till vårens alla sociala evenemang med en massa snygga brudar. Jag tror i och för sig att han behöver öva ett tag till. 😉

Ibland ser vi bara allmänt knasiga ut…

…och understundom får vi ordning på anletsdragen och ser normala ut, en kort stund. 🙂

Det går ju bra det här, eller inte…? Med en takt av ett inlägg i månaden lär det väl ta ett tag innan jag fyller mitt tilldelade utrymme på servern hos WordPress. Faktum är att jag tillbringar så mycket tid i arbetsrummet hemma, både för betalt och obetalt arbete, att det känns extremt o-lockande att tillbringa mer än nödvändigt av fritiden där.

När nu influensan, eller vad det är för skit, har slagit klorna i mig kändes det som ett bra tillfälle att försöka komma ikapp. Orkar liksom inte göra så mycket annat än sitta (eller ligga) still för tillfället. Karlsson, som skulle ha tillbringat ett par timmar på trimbordet idag, är säkert rätt nöjd med upplägget.

Det lilla kelpet växer och frodas. Eller växer gör han nog inte så mycket mer, än lite på ”bredden”. Höjdmässigt är han nog ganska färdig och kroppen börjar anta rätt vuxna proportioner även på andra ställen. Han har ju fyllt nio månader sedan sist och hans nya hobby är att lyfta på benet när han kissar, utan att välta. Han har nog fortfarande inte förstått riktigt varför men han gör det. Han har dock inte växt ifrån sin förkärlek för att fluffa till världen en smula när tillfälle ges, eller att göra ventilationshål i sin fällar. Hans veckopeng är indragen åtminstone till vecka 42 eftersom hans matte lägger en halv förmögenhet på inköp av nya ”liggunderlag”. Å andra sidan har han inte (än) tuggat på vare sig skor (mer än ”pissetofflor”), sladdar, glasögon eller mobiltelefoner så jag kanske borde vara tacksam?

Vintern har haft svårt att släppa greppet men de sista dagarna har tagit rejält på snön, även här på ”fjället”. *Den här bilden har några veckor på nacken.

Vi har dock förflyttat oss en smula söderut vid ett par tillfällen och kört spår. Efter ett upphåll på två månader var jag rätt imponerad över hans jobb. Lydnad har vi också kört lite utomhus även om det mestadels utövats i Karlsson Arena.

En del tid har även ägnats åt att göra halsband, precis som vi inte hade nog av den varan. Roligt att vara lite kreativ, rent handgripligt, för en gångs skull. Det han har på sig på bilden ovan är jag sjukt nöjd med. Naturligtvis har Karlsson fått ett likadant. 🙂

På tal om Karlsson Arena… Så otroligt glad jag är över detta utrymme! De där speglarna har även en liten oväntad effekt. Det blir lite som att se sig själv på film och man upptäcker en del av konstigheterna man har för sig. Mer än en gång har jag tänkt ”men vad gööör jag?”, och haft en chans att rätta till det. Alla hyss som återstår kan vi prata om en annan gång.

Att tänka sig att den lilla chokladtomten skulle kunna stå på en tävlingsplan om sisådär 3 veckor (vilket är fullt möjligt enligt regelverket) får mig onekligen att le en smula. Tävlingsstarten känns långt bort men jag försöker verkligen att inte ha någon panik. Vi lägger mycket tid på lek och grunder. Sen lite mer lek och grunder, och så lite lek. Och lite grunder. De färdiga momenten är långt bort men det känns som om det är klokt att ta det lugnt.

Något som jag också slarvat med, med tidigare hundar, är kedjor. Det har vi börjat köra lite grann, genom att sätta ihop tre-fyra ”moment” utan att han får belöning. Nu pratar vi alltså inte moment som i tävlingsmoment, utan bara att man får göra några saker i rad. T ex ett kort fritt följ, ett läggande, sitt kvar och gripa apportbock innan man får belöningen – som då är av riktigt hög kvalité (läs baconost 😉 ). Han var rätt skeptiskt första gångerna men nu börjar han förstå konceptet.

Det är i alla fall skönt att känna att man har utvecklats som hundtränare under de år man hållit på. 😉 Att man har blivit betydligt mer medveten om vad man gör och varför. Hoppas att det har den positiva effekt jag förväntar mig. 😉

Jag har också hunnit med en konsert i Göteborg, som en alldeles vanlig människa, även om sällskapet mestadels bestod av tvåbenta hundkompisar. Champions of Rock stod på programmet. Queens musik i ett helt ok upplägg. Nu är det tomt i biljetthyllan så det känns som om det behöver fyllas på. Med vad är dock oklart.

Jag och Karlsson har börjat på nosework-kurs. Hittills har vi klarat av två kurstillfällen och det är inte helt enkelt för den lilla hunden att inse att man inte ska nosdutta på behållarna och inte använda lådorna som tasstargets. Det är över huvud taget mycket nu som går ut på att inte göra som man tidigare har fått belöning för. Att inte sätta sig i 360-graders rallysvängar börjar han förstå nu, men han tycker det är konstigt. 🙂

Maro är fortfarande en ganska ohyfsad lillebror med en alldeles för snäll storebror som accepterar väldigt mycket. Vi kanske borde vara tacksamma men det känns som om Maro skulle behöva en nära döden-upplevelse då och då för att lära sig var skåpet ska stå. 🙂

Igår skyndade jag mig, när jag kände att den otäcka bacillen började inta min kropp, att lägga två spår till Maro. Egentligen hade det väl räckt med ett men eftersom jag ändå var tvungen att ta mig hem kunde jag lika gärna lägga två. Hade han varit (för) trött efter det första kunde vi ju bara hoppa över det. Fokus låg på vinklar igår, eftersom han har en tendens att rusa över dem. Många och täta vinklar fick det bli. Vissa tar han fint och om han missar dem och rusar över så jobbar han fint bakåt för att hitta spåret igen. Det blir nog bra det här. 🙂 Pinnarna börjar också sitta fint. Baconost verkar vara lösningen på de flesta problem som uppstår. 😉 Efter det första spåret var han fortfarande toktaggad så efter en liten promenadvila (transportsträckan mellan spåren) gick vi på det andra. Totalt blev det närmare 1000 meter enligt appen i telefonen.

Over & out!
(Stavfel och konstiga meningsbyggnationer skylls utan pardon på den febriga hjärnan.)

Ibland känns det som om Maro har något avtal med Colgate eller Pepsodent. Han har blivit väldigt förtjust i att visa upp sina fina, vita tänder. Egentligen har han nog varit rätt förtjust i det länge men de har inte fastnat på bild. I förrgår sken solen (bara en sån sak, efter veckor och månader av gråväder!) och snön gnistrade så jag gav Fånen en chans och den klarade sig faktiskt rätt bra. Mycket tänder blev det, och det var inte bara Maros. De var dock allra vitast. Jag misstänker att det är åldersrelaterat. 😉

När man ser dessa bilder kan ju inte någon tro att de egentligen är ganska bra vänner. Även om Karlsson tycker att han är jobbig ibland så är han nog rätt rolig också.

   

Det finns väl några bilder  här ovanför som säkert skulle avskräcka en och annan inbrottstjuv. 😉

En stund efter hemkomsten såg det ut så här… 🙂

Idag bjöd han på ännu ett tandkrämsreklamsleende. 🙂 Tyvärr lyckades Fånen lägga skärpan på tassarna istället för tänderna. Den kanske blev bländad?

Igår hittade jag Karlsson på hans nya favoritplats, igen. Vem kan bli arg på något så sött och svansviftande? Han har lindat sin matte runt lillfingret. Man kanske skulle ställa dit en liten hundsäng så att han inte behöver ligga så hårt? 😉

…föddes det en liten grå schäfertik i Skåne. Hon blev Boråsare vid 8 veckors ålder och sedan hängde vi ihop tills hon var 13,5. Saknaden är stor. Hoppas hon har det bra där hon är nu.

Samtliga bilder är tagna efter att hon fyllde 10. Hon höll sig pigg och fräsch länge.

GAH! Det går segt med bloggandet och jag blir hyfsat irriterad på mig själv. Jag vill, men kommer liksom inte till skott. Nu är det nästan två veckor sedan, igen… 😦

Hur som helst så verkar det som om Maros mage äntligen stabiliserat sig. Med ytterligare en annan sorts dietfoder så har det nu varit lugnt i en dryg vecka och igår vågade vi oss på träning tillsammans med kompisar, inomhus. Lite paradoxalt när solen sken för fulla muggar ute, vilket den inte gjort på flera veckor, men är det bokat så är det.

Den lilla kelpien var minst sagt varvad till att börja med. Han har ju inte sett någon annan hund än Karlsson på en månad och ännu mindre tränat ”offentligt”. När han väl landade skötte han sig riktigt fint. Bl a körde vi fritt följ med hans stora idol Valle och H farandes runt i språng marsch mm på mycket nära håll. Maro for iväg mot Valle ett par gånger men vände när jag ropade och han upptäckte att Valle inte hade tid med honom. 😉 Det var första gången vi vågade oss på sådan rejäl störning och jag får säga att han skötte sig bättre än jag väntade mig.

Vintern har hållit oss i ett järngrepp men i fredags vände det, på gott och ont. Det onda består i att det naturligtvis blir halt, och eftersom temperaturen pendlar mellan plus och minus så blir det skare och rent allmänt ännu bökigare att ta sig fram. Jag brukar försöka undvika att ta ut katastrofer i förskott men just den här sorten är så förutsägbar och bara ett av skälen till att jag avskyr snön. Den ska ju bort förr eller senare och då blir det alltid kaos. Just nu är det så ”förr” så att inte ens jag inbillar mig att det ska bli något bestående, om nu allt skulle försvinna vilket det säkert inte gör.

Vi har kört lite KGT* i Karlsson Arena också. Det har ju känts lite ovant att ha en hund som inte tycker om pip- och oink-leksaker men efter en kortare stund med grisen (och sen även hönan) så lossnade det rejält. Det började med skräckblandad förtjusning för att sedan övergå i odelad förtjusning och högre intensitet i momenten. Det blir nog bra det där när det blir klart.

En (alldeles för) stor del av helgen har gått åt till att göra hundhalsband, precis som om det är något vi behöver?!

Jag har länge varit sugen på att prova att göra något i paracord och efter att ha studerat lite filmer på youtube (när jag dog hotelldöden i Norge förra veckan) gjorde jag slag i saken och beställde diverse paracord, spännen, ringar och annat. Fyra halsband har det blivit under helgen, två var till hundarna. Jag konstaterat att ett ”enkelt” halsband till Karlsson slänger jag ihop på en ”kafferast” medan ett ”dubbelt” till Maro tar typ en halv dag, kostar många svordomar och ”gör om gör rätt”. Det gäller bokstavligen att inte tappa tråden… Jag tror inte jag kommer säga upp mig från jobbet för att försörja mig på detta men lite kul pyssel är det onekligen. 😉

Jag har anmält mig och Karlsson till en kurs i K9 Nosework och det ser vi fram emot. Vi har väl inte direkt tävlingsambitioner men som aktivering är det säkert både roligt och nyttigt. Förhoppningsvis kan jag sedan använda mina förvärvade kunskaper även på kelpietrollet.  I avvaktan på kursstart ligger Karlsson på köksbordet och kräver att få en prenumeration på Illustrerad Vetenskap?!

För den som är sugen på lite mer frekventa, men kortfattade, uppdateringar går det bra att följa oss på Instagram. Kamaroliz heter vi där. 🙂

Igår visade sig vädret från en förhållandevis positiv sida om man betänker att det är januari. Lite solsken och lite snö var ju värt en sväng med kelpien och kameran och det blev en … intressant upplevelse, i synnerhet eftersom solen stundtals täcktes av dimmoln, och stundtals inte. Innan jag förstod att ljusförhållandena ändrats och krävde lite chansartat skruvande på kameran så hade jag liksom hunnit ta 50 bilder.

Av sisådär 300 bilder åkte väl 260 i papperskorgen och det borde nog ha varit 290. De resterande 30 ska jag nog skiljas från en annan dag.

Efter lite photoshoppande var det i alla fall några som blev hyfsat presentabla, även om de fortfarande är onödigt ljusa.

Sen tog minneskortet slut och jag kunde inte för mitt liv hitta lönnfacken i kameraväskan där jag gömt extrakorten. Bilderna på Karlssons snöbus blev därför inte, annat än med mobilen.

Sen hittade jag extrakorten…

Och sen hittade jag Karlsson på köksbordet, igen?! Han lyfte på huvudet och funderade en kort liten sekund på om han borde gå ner när jag kom men sen sa han ”because I’m worth it…” och låg lugnt kvar. Min lilla sötnöt, och det är klart han är värd att sussa på köksbordet en gång i veckan, om det är det han vill. 😀

Nu sitter jag på ett hotellrum i Norge, igen. Den ena av de två årliga tjänsteresorna. På torsdag bär det iväg hemåt igen och då hoppas vi på att kelpiemagen har stabiliserat sig helt och hållet.

Jag förvandlas allt mer till min mormor. Hon hade en tendens att rabbla upp namnen på alla sina tre döttrar i åldersordning och på slutet kom mitt namn, om det nu var mig hon ville något. BrittaUllaMärtaLotta lät det då. Eftersom jag inte har några barn har jag väl inte utsatts för samma möjligheter till förväxlingar. Att barnen som jag är hedersmoster åt heter Tim och Ted ursäktar väl viss sammanblandning? 😉

Men nu har jag upptäckt att jag allt oftare säger Kamaro, oavsett vilken av hundarna jag egentligen adresserar.

Det här är en Camaro.

Det här är (uppenbarligen) en Kamaro.

Hur svårt kan det va’? 😉

På magfronten verkar det f ö ha lugnat ner sig, igen. Hoppas det håller den här gången. Man får väl också se det som lite positivt att OM man nu ska ha ett rejält magras så kom det vid rätt årstid, när hundaktiviteterna och träningmöjligheterna är begränsade. Dessutom har det, sorgligt nog, blivit stopp för våra träningar i den fina fotbollshallen pga av ev. allergi bland fotbollsbarnen så inte ens det har vi tvingats avstå, det löste sig liksom av sig själv… 😦

Nu är jag rätt less på hundar som inte är helt ok. Den sista dryga veckan har det varit någon slags sjukstuga här. Efter förra veckans akutbesök med Maro på Västra Djursjukhuset så var det ju strikt fisk- och risdiet som gällde. Magen lugnade ner sig, nästan oroväckande mycket, men till sist började det lossna ”lite lagom”. Vi andades ut en smula…

I lördags natt vaknade jag av att Karlsson spydde i sängen?! Han kräktes några gånger till och på söndag förmiddag bröt det ut diarré?! Vafalls? Han är ju ALDRIG dålig i magen, åtminstone inte på det sättet. Att han har haft magknip ibland, även om det är länge sedan nu, vet vi ju, men hans problem har oftast varit raka motsatsen till lös i magen.

Bara att koka ännu mer fisk och ris…

På måndag kväll började jag försiktigt blanda i några kulor av det vanliga fodret till Maro, eftersom han verkade stabil, och fortsatte med det under tisdagen. Natten mot onsdagen väcktes jag av en liten kelpie som hade MYCKET bråttom ut… *suck*

Det känns ärligt talat inte som om jag gjort så mycket annat på min fritid den senaste dryga veckan än att koka fisk, ris och kyckling.

I onsdags kände jag dock att det fick räcka med hemmagjord diet, även om den var rekommenderad av veterinär, och investerade i en stor säck Hills I/D, mer Fortiflora och Canikur.

Maros mage lugnade ner sig rätt fort och jag var nu fast besluten att köra på dietmat i några veckor. Men, idag verkar det vara kört igen? Inte panikkört, men inte ok heller… Vad är det som händer? Nästa steg, om det inte lugnar sig igen, får väl bli någon form av parasitprov om inte veterinären har någon bättre idé för så här kan vi inte hålla på. Karlsson mage verkar dock ha återgått till normal status men han får också hålla sig till dietmaten ett tag till.

Som tur är så är de i alla fall pigga båda två och jag har vågat mig på ett par små träningspass med Maro, naturligtvis med dietmat som belöning. Igår tränade vi uppletande i Karlsson Arena, eller åtminstone vissa delar av uppletandet. T ex att hämta föremål och lämna dem i mattes hand och att hålla fast utan att tugga.

Att snön har ramlat ner oavbrutet under hela veckan har ju inte gjort det hela roligare direkt… I förrgår och igår uppträdde ett märkligt ljusfenomen på himlen men det blev inte mer än så. Efter en liten stund var det lika grått som vanligt.

I morse såg det lite hoppfullt ut…

…men det gick över. Dock kom det en liten glimt av blå himmel senare under dagen men det gick också över fort. 😦

Karlsson bjöd i alla fall på sitt snow-face på promenaden. 🙂

Honom hittade jag förresten, helt ogenerad, så här i onsdags. Han bara tittade på mig när jag kom in och skämdes inte det minsta. 🙂

Maro fortsätter att träna på vallnings-poser på promenaderna och har man inga får att öva på så funkar det med en borderterrier 😛 . Och nej, han är inte alls så mager som han ser ut på bilden utan faktiskt i förvånansvärt bra hull trots krånglande mage.

Ibland orkar man tydligen inte riktigt med morgongympan utan somnar liksom mitt i alltihop.

Det var en sammanfattning av den sista veckan. Inte så rolig sådan, mest en sjukjournal, men det är så det är just nu.

Det är inte lätt att lära gamla hundar att inte sitta, tydligen… Här har vi ägnat nio terrierår åt att lära terriern snabba sättanden i halter etc. OK, de sista åtta åren, typ, har de varit snabba så vi har väl inte lagt jättemycket krut just på inlärning utan mer på underhåll och uppmuntran. Nu visade det sig att denna talang kostade oss 20 poäng, av 100, i gårdagens rallytävling… Det räckte förvisso ändå till ett godkänt resultat men det hade ju sett snyggare ut med 96 poäng istället för 76. Det blev en lång kväll på tu man tass med Karlsson i fotbollshallen i Ulricehamn. Vi var i och för sig inte ensamma, det var ca 150 hundar och 2-300 människor där också, men det var ändå han och jag, utan någon kelpievalp hängande i öronen och det tyckte vi var mysigt båda två. (Han deklarerade klart och tydligt att han kunde tänka sig att byta kelpien mot en random, mogen schäfertik, eller möjligen en bc-tik… 🙂 ) Det var high life i hallen. Lydnadstävling, alla klasser (även om bara 1:an och 2:an gick samtidigt som rallyn), och dubbla nybörjarklasser i rallyn. Tack och lov hade vi ett tidigt startnummer och Karlsson var pigg och taggad under uppvärmningen. När vi kom i mål så kändes det bra. Inga direkta missar som jag var medveten om. Därför blev jag lite snopen när jag på resultattavlan såg att det stod 76 poäng. Vafalls…? Men med höstens KM i minnet, där vi tappade 20 poäng på sådant jag inte ens var medveten om hade hänt, så anade jag ju ett liknande scenario. Medan vi funderade på det, den ena av oss förmodligen mer än den andra 😉 , satt vi på läktaren och väntade på prisutdelningen och snackade med kompisar. Med tanke på att det heter ”rallylydnad” tar det förvånansvärt lång tid. 😉 När vi fick vårt protokoll visade det sig att den lilla strävhåriga saken lyckats sitta/sätta sig vid två tillfällen när det inte ingick i momentbeskrivningen. Det var dessa två skyltar som blev vårt fall. Vi den första skylten kände jag att jag var någon sekund sen i starten. Man ska alltså gå framåt direkt, utan att hunden hinner sätta sig, men har man snabba sättanden (och en långsam matte) så har man. Det är inte lätt när det är svårt. 😉 Vid den andra skylten har han förmodligen snurrat runt sittande på rumpan men det hade varit roligt (?) att ha det på film för att se vad som egentligen hände. Nåja, det blir till att levla upp matte ett snäpp så att hon startar i tid när hon ska och att träna in handtecken/muntligt kommando så att han går med i 360° vänster utan att nudda marken med den söta lilla rumpan. Man får även gå i en snäv cirkel och det kan ju vara ett alternativ till på stället-snurren som jag brukar göra. Ytterligare ett alternativ är ju att helt enkelt ge honom de utskrivna momentbeskrivningarna så att han kan läsa på. 🙂 Med tanke på att jag halvt stressat ihjäl mig (rally?!) i våra två tidigare starter (en officiell samt klubbmästerskapet) var det i alla fall lite kul att se detta på protokollet. ”Lugnt o fint” liksom? Det kunde man inte tro. 😀 Nåväl, med den här takten – en officiell tävling vartannat år – kommer Karlsson vara runt 29 år när han blir rallylydnadschampinjon, under förutsättning att det inte krävs mer än tre starter i någon klass. Kanske dags att öka tempot en smula, eller…? Jag anar att min motivation kanske ökar lite när jag får koppla loss honom i fortsättningsklassen, och då kanske jag kan utöka den tänkbara kör-radien till sju mil, istället för fem?

Idag var tanken att vi skulle inviga Maros nya spårsele som kom här om dagen men … NU SNÖAR DET IGEN! GAH! Han går fortfarande på diet men fisk och kyckling är väl inte fy skam som belöning i spåret. Vi får väl se vad det blir av dagens snöfall. Snöstorm i torsdags, barmark igår, och nu snö igen. Ingen kan anklaga vädret för att vara enformigt i alla fall. 😦 Hur som helst mår Maros mage mycket bättre och om ett par dagar vågar vi nog börja smyga in lite vanlig hundmat bland fiskarna och kycklingarna.

Nog för att Maro är född på en måndag men att det skulle få de här konsekvenserna hade jag inte riktigt väntat mig…?

Idag var det dags för akutbesök hos veterinären – igen. En gång i veckan är ingen bra trend så vi hoppas verkligen att det inte är en trend.

Igår på dagen fick han diarré och det tilltog under kvällen. Till sist kom det i princip bara vatten. Märkligt nog var det sedan lugnt under natten men när jag gick upp, tidigare än vanligt, i morse och tog ut honom var det inte kul. Det kom ytterligare lite ”vatten” och sen for han omkring och skrek rakt ut när han försökte klämma ut något, gud vet vad. Ev. fick han också ut något, typ gräs/tyg, men i ficklampans sken och med en hund som for runt vilt ylande i galopp var det inte lätt att se vad som hände. Eftersom han varit lite irriterad på sin bakdel i någon vecka (analsäckarna kollades, u. a. förra veckan hos veterinären) kände jag att nu var inte ”avvakta” en bra strategi längre.

Husse var tack och lov ledig idag så det blev blixtutryckning till Göteborg och Västra Djursjukhuset. De öppnar inte förrän 07.00 men 06.45 landade vi utanför och blev insläppta och mycket väl mottagna kl 06.50 trots vår oannonserade ankomst.

Eftersom han är mycket skeptisk till hantering av de bakre regionerna efter två analsäckskontroller inom loppet av tre veckor så fick det bli lugnande. Mest för att jag inte vill att han ska lägga på sig ännu fler negativa minnesbilder av veterinärer och den sortens kontroller för han uppskattar det inte.

Inget hittades i rumpan men för säkerhets skull togs även några plåtar på mage och tarm. Inget konstigt syntes där heller så han fick åka med hem igen, mycket trött och mosig.

Trött och mosig har han varit även efter hemkomsten, trots att han bara fick lugnande för 10 av sina 16 kilo och trots piggelinspruta.

Nu börjar han piggna till men matbristen gör väl att han fortfarande är ganska skeptisk till livet som helhet. Nu är det dietmat som gäller så hokifilén är kokt, liksom riset, och hittills har han fått två pyttesmå portioner som han girigt slickat i sig. Lika girigt slickade han i sig en dos Pro-kolin som vi fick med oss från veterinären.

Nu håller vi alla tummar vi har för att vi snart har en frisk och pigg liten chokladtomte igen för fy vad jobbigt det är när djuren inte mår bra. 😦

Men jag måste säga att jag är imponerad av Västra Djursjukhuset. Jag har ju varit där två gånger med Karlsson, mer eller mindre akut, och båda gångerna fått komma med kort varsel och blivit väl mottagen. Nu försökte jag förbereda mig på att vi kanske inte skulle få hjälp där utan tvingas söka oss vidare men det var inget snack, trots att jag alltså inte ens ringt innan utan bara ramlade in över tröskeln 10 minuter innan öppning. I bilen på vägen ner ringde jag Blå Stjärnan i Göteborg för de har ju trots allt dygnet runt-öppet och ligger lite närmare. Växelnumret hänvisade till journumret och på journumret hänvisades jag till ett betalnummer, där kostnaden skulle vara 20,- i minuten! Veterinärtaxorna är väl nog saftiga ändå, utan att de ska behöva använda sig av betalnummer, eller…?