Dalarna tur & retur

I fredags morse drog jag och Karlsson iväg på valptittarresa (och jag för att försöka bli godkänd som valpköpare 😉 ). I varierande väder körde jag till Falun för övernattning hos A där vi inkvarterade oss i husvagnen.

På lördag morgon drog vi vidare till Rättvik vilket kändes lätt surrealistiskt. Trodde väl aldrig att jag skulle återvända dit för att kolla på valpar?! Efter att ha varit vid kyrkan/minneslunden med blommor var det så dags för valparna. 🙂

Det blev ett mycket trevligt besök där två av hanarna visade framtassarna medan den tredje, som tydligen brukar vara den mest aktiva, hade ät- och sovdag, åtminstone under de tre timmarna jag var där. Vilken av de tre hanarna som blir min (vår) är inte upp till mig att bestämma. Jag får bara vänta tills övriga val är gjorda. Så blir det när man halkar in på ett bananskal i sista sekunden. Jag är dock övertygad om att det blir bra oavsett vilken av de tre musketörerna det blir. De är ungefär lika läskiga allihop. 🙂

140629P

Vi gjorde ett försök till porträttfotografering också, men förhållandena var väl inte de bästa. Trixade en del med kamerainställningarna utan att lyckas särskilt bra…

140629MDen något mindre bruna hanen, som gjorde allt han kunde för att charma mig – och lyckades. 🙂

140629NDen blå hanen, som också bedrev charmoffensiv. 🙂

140629ODen – för dagen trötta och mätta – något större hanen. 🙂

Nu blir det några spännande veckor tills övriga har bestämt sig… Jag försöker verkligen nollställa hjärnan men visst har jag en favorit, eller två. Konstigt vore det väl annars. Å andra sidan känns det rätt skönt att slippa ”ansvaret” för väljandet. Jag behöver liksom inte oroa mig för att välja fel utan får bara bestämma mig för att det blir bra, hur det än blir. 🙂

Lite mer blandade valpbilder, även på tikarna. 🙂

140629A 140629B 140629C

140629L 140629K 140629J 140629I 140629H 140629G 140629F 140629E 140629D

När vi var tillbaks i Falun efter några mycket trevliga timmar hos valparna (och uppfödaren 😉 ) gav jag mig ut på en rejäl promenad med Karlsson. Även det var en smula surrealistiskt. Förra gången jag promenerade i den skogen var Iza med. Då kunde jag inte ana att hon bara skulle vara med oss i ungefär tre veckor till även om jag anade att hon inte skulle promenera med oss där den här sommaren. Då var blåbären mogna och vi kom inte så långt på en timme med tanke på alla blåbär som skulle ätas. 🙂

140629T

Igår såg det ut så här…

140629Q

Vi nådde även Izas favoritsten. Där skulle hon prompt upp varje gång vi passarade, under alla år. Även om det nog ibland tog ett par år mellan gångerna så glömde hon den aldrig. En gång hade hon ju fått godis när hon hoppade upp där… 🙂

140629R

Liten Karlsson letade förtvivlat efter mogna blåbär och kunde inte inse att vi var ute ett par veckor tidigare än normalt. Till sist, i ett gynnsamt läge (södersluttning) hittade han dock ett par-tre stycken som var hyfsat mogna. Lycka!

140629S

Hemresan idag gick som på räls. Lite växlande väder, allt från strålande sol till skyfall, men med JCS, Red Hot Chili Peppers, The Ark och Hoffmaestro i stereon rullade det på bra. Medtrafikanterna skötte sig över förväntan. Synd bara att vissa glömde sätta kryss för ”gaspedal” när de beställde extrautrustning till bilen… 😉

Nu är det en vecka kvar att jobba innan semestern bryter ut och de tre första semesterveckorna kommer nog kännas ovanligt långa… 😉

Ze littel brrrain?

Ibland undrar jag verkligen, av hela  mitt hjärta, vad som händer innanför det där söta lilla pannbenet?

140625

Det senaste fenomenet är att det är fullständigt omöjligt att sitta kvar på sitt i grupp, oavsett om det finns någon grupp eller inte. Det har alltså inte med andra hundar att göra. Han sitter tills jag vänder upp och några sekunder till, sen ställer han sig upp och ser allmänt olycklig ut. Det är samma sak både borta och hemma, på olika platser på planen på klubben och oavsett övriga omständigheter.

Om jag däremot sätter honom för en inkallning (hur f…n vet han skillnaden när det inte är några andra hundar inblandade?) sitter han som en liten staty, även om jag dröjer med själva inkallningskommandot eller inte ger det alls? C, som jag tränade med igår, kliade sig lika mycket i huvudet som jag gjorde. Det är helt enkelt skitskumt!

Detta är alltså ett moment som varit tämligen stensäkert. Vi har ett gäng 10:or på tävling men någon gång förra året började det spöka och vad jag kan minnas har det inte hänt något obehagligt.

Den enda skillnaden jag kan komma på, om jag ser till träningssituationen och när vi kör utan grupp, är kopplet. För att få det så tävlingslikt som möjligt har jag ställt upp på ”punkten” och sen kopplat loss. När jag tränar inkallningen är han ju lös vid transport till startpunkten.

Nu börjar jag tänka i bakvända banor och funderar på att göra något helt galet som strider mot alla ”regler” inom hundträning, men funkar det så funkar det. Vi har inte så mycket att förlora just nu med tanke på att vi har årets (hittills) enda planerade lydnadstävling om 1,5 vecka…

Det som är skumt med den där lilla hjärnan är att vissa saker som gått enkelt att lära in, och under rätt lång tid fungerat utmärkt även på tävling, helt plötsligt slutar fungera?! Vi har t ex aldrig behövt diskutera ”sitt i grupp” särskilt allvarligt. Det har liksom bara fungerat. Med det inte sagt att vi inte har tränat, för det har vi gjort, men det blir ju onekligen så att det som fungerar kanske man inte tränar lika ofta och intensivt. Jag känner mig dock säker på att det inte är bristande träning som orsakar det här problemet utan det är något hjärnspöke hos terriern. En annan möjlighet är att han inte riktigt har förstått att han har ”gjort” något utan bara blivit kvar av en slump. Han har liksom inte haft en uppgift?

Jag hoppades på att jag eller C skulle ha fått några uppenbarelser under natten men hon hade tydligen drömt om dinosaurier och jag har drömt om återvinningsstationer (i skogen mitt emot huset?!) och det känns inte som om något av det är relevant i sammanhanget.

Fortsättning följer…

Nytt, fräscht, uppdaterat…

Jo det är ju som så att vi (jag och Karlsson) har en hemsida. Den primära anledningen är väl egentligen att jag hade lite tråkigt i samma veva som det var rea på domäner och webbhotell hos Loopia för ett antal år sedan. Jag hade gått en kurs i hemsidesnickeri och ville försöka hålla liv i de kunskaper jag tillskansat mig.

Hemsidan har varit sorgligt ouppdaterad i flera år beroende på, i olika omgångar, uppdaterade operativsystem i datorn som inte varit kompatibla med den icke uppdaterade versionen av HTML-editorn, i en evig loop.

Men nu, nu har det hänt! Eller rättare sagt har det väl hänt sedan februari, i små etapper och i mån av tid. Ibland var etapperna så sällsynta att jag hann glömma subdomänen där den nya sidan låg?! Nåja, nu är det klart, eller åtminstone någorlunda presentabelt,, om nu någon skulle orka bry sig. 😉

Som sagt; mest för min egen skull, för att jag tycker det är roligt med webbdesign, och för jag har en domän jag inte gärna vill släppa. 😉

Titta gärna och hittar du något tokigt/felaktigt/galet/konstigt får du gärna höra av dig via kommentarsfältet här eller på annat sätt. Det är ju lätt att bli hemmablind. 😉

www.bruksterrier.se

Till råga på allt har bloggen fått en egen domän och går nu att nå via vallterrier.com, men det funkar även med den gamla adressen. Om den har tur, bloggen alltså, kanske den åker på en uppfräschning någon gång i vinter? Den som lever får se…

140624A

Boys will be boys…

…och midsommar blir det varje år!

I år var det dags att fira midsommar i ”byn” för första gången. Vi packade husvagnen och drog iväg den mycket diskreta sträckan av knappt fem kilometer för att parkera den i ett villaområde. Det var onekligen enklare när våra vänner fortfarande var våra grannar. 😉

Vädret skötte sig faktiskt hyfsat. Inget regn men det blev ganska kyligt framåt kvällen. Alla nödvändiga ingredienser fanns på plats. Trevligt sällskap, sill, snaps, grill och femkamp (som blev en fyrkamp) – allt enligt traditionen. Det är bara ett fåtal midsommaraftnar vi inte firat tillsammans med M, T, T och T de senaste 23 åren… fast T & T var inte med i början.  T (den äldre) hade dock annat för sig i år. 🙂

140621H
Här är tre av midsommarfirarna. För säkerhets skull fick ”di röde” och Karlsson turas om att vara innanför galler. Den ena av ”di röde” är lite väl ”på” och det var tveksamt om Karlsson skulle ha uppskatta det. Själv är han ju tämligen ointresserad av andra hundar och förhåller sig väldigt neutral så länge han får vara ifred men om någon inte är artig och uppför sig enligt regelboken kan han tända till. Ett hundslagsmål på midsommarafton var ungefär det sista vi ville ha så de fick gå i skift. 🙂

Karlsson provade glatt alla leksaker som fanns tillgängliga + några till. De där andra två bryr sig inte särskilt mycket om sina leksaker men även det de alltid finner ointressant tyckte Karlsson var roligt. Sen hittade han något som väl egentligen inte alls var en hundleksak, men det blev… Jag vet inte vad han sett av fotbolls-VM som inspirerat till detta?

140621B 140621C 140621D 140621E 140621F 140621G

Jag får nog säga att jag lyckats ganska väl med att få honom att apportera in föremål till mig, åtminstone så länge de inte piper. Något som vi slet oerhört mycket med i början av karriären då hans behov av att äga var stort. Många timmar tillbringades på toaletten, där flyktvägarna var begränsade, för att få honom att förstå att det var ok/bra/fantastiskt/underbart att lämna saker till matte. 😉 Numera levereras allt (som inte piper) i min hand eller vid mina fötter. 🙂

När kvällen började närma sig sitt slut (vi orkar inte så länge numera… 😉 ) såg det ut så här i en fåtölj och det får bli dagens tävling här i bloggen. HITTA HUNDEN!

140621A

Bilden är tagen med iPhone av T. I min hjärna dyker ordet ”1800-talsmålning” upp? 🙂

I morse vaknade vi av ett massivt regnsmatter på husvagnstaket. Det lugnade ner sig så småningom så vi hann med en prommis med hundarna innan vi kopplade på vagnen och åkte de knappa fem kilometrarna hem igen.

 

Det blir aldrig som jag har tänkt mig…

Det är inte det att det inte finns något att skriva om, för det gör det, men tiden saknas. Nu ska jag dock försöka mig på att redogöra för dramat som utspelade sig i måndags.

Till att börja med kan jag konstatera att jag nog i framtiden inte ska försöka ha någon framförhållning när det gäller att skaffa ny hund för det blir aldrig som jag har tänkt mig, men det kan ju bli bra ändå vilket Karlsson är ett bevis för. Nästa gång satsar jag nog på en befintlig byracka på Blocket för min planering när det gäller hundköp funkar ALDRIG hela vägen. En kort summering av mina hundköp så här långt, och hur det egentligen gick till.

Hund 1 – schäfer
”Bokades” i ganska god tid hos uppfödaren som även var kollega. Schäfer. Skulle vara en hane. Jag var nr två i kön på hanarna. Det blev … en hane. Jag tog en tik. Inget lyckat köp men hade kanske inte varit någon större skillnad om jag fått hanen. Dåliga hundar helt enkelt.

Hund 2 – schäfer
Efter noggranna efterforskningar ”bokade” jag en hane hos en uppfödare med goda referenser. Jag var nr tre i kön på hanarna. Det blev … två hanar. Jag tog en tik. Det blev Iza. Snäll, go och glad och resten är historia. Tävlings- och träningsmässigt var vi dock ingen ”match made in heaven” även om vi älskade varandra.

Hund 3 – cairnterriertik
Ca ett halvår innan planerad valpning bokade jag en cairnterriertik. Tiken gick tom och jag tänkte om till…

Hund 4 – borderterriertik
Anmälde intresse hos en uppfödare angående en kull som skulle födas ganska snart. Jag var nr tre på tikarna. Behöver jag ens nämna hur många tikar det blev? Två… Tänkte om till borderterrierhane men det fanns ingen sådan ”över” i den kullen.

Hund 5 (Karlsson)
Befintlig, existerande valp på sex veckor. Han blev min!

Hund 6
Efter noggranna efterforskningar ställde jag mig, för nästan 1,5 år sedan, i kö för kelpievalp (hane!) hos två uppfödare, för att vara ute i god tid och ha en hyfsad plats i kön när Iza inte fanns längre. Den ena erbjöd mig en hane (på ett återbud) i somras men då var Iza fortfarande i livet och jag tackade nej. Tiden gick, jag funderade och velade, även på andra raser (båda börjar på border…) men till sist blev jag hjärtligt trött på min egen obeslutsamhet och tänkte att nej, nu får jag bestämma mig, avvakta kullen hos uppfödaren som kändes bäst och blir det inget åt mig får jag gå vidare därifrån.

Det gick segt, tiken sköt på löpet, men runt påsk var det äntligen dags. Veckorna har gått saaakta men i måndags morse började det ploppa ut valpar. Tik tik, tik, tik, tik och … en tik. Besvikelsen var ganska stor, milt uttryckt. Den här gången var det inte förhandlingsbart med könet på hunden så det var bara att bita ihop, svälja en liten tår, och konstatera att nej – det blev ingen hund åt mig. Uppfödaren beklagade men tipsade mig om en kull hon kände till och trodde på. Hon hade för sig att det möjligen var en tik över men det var värt att kolla.

Jag började dock titta på ett par andra, befintliga kullar och fick en del tips på Facebook. Den ena kullen, som var klart intressant, var fullbokad. En annan kull kändes inte alls rätt när jag tittade på tikens MH och korning. Till sist ringde jag den jag fått tips om av uppfödaren och där någonstans vände turen. 🙂

Jo, det fanns en hane kvar – kanske. Det fanns en intressent men denne hade inte fått något löfte. Denna uppfödare bad att få återkomma på kvällen  och ägnade (uppenbarligen) en del av dagen åt att kolla mina referenser via gemensamma bekanta. Referenskollen verkar ha fallit väl ut för på eftermiddagen ringde min telefon, och … jo, jag skulle få köpa valpen!

LYCKA!

Nu visade det sig att ödet verkar ha ett finger med i spelet också, liksom troligen både mamma och pappa från sin himmel.

Uppfödaren, och valparna, finns i … Rättvik?! Av alla tänkbara orter i Sverige?

När vi lämnade Rättvik efter några dagar på semestern förra året trodde jag det skulle dröja länge till nästa besök. Det var några dagar jag behövde, som ett avslut. Jag har ju inte längre något som knyter mig till Rättvik. Inte ens en grav eftersom mamma var mycket tydlig med att det var minneslunden som gällde.

Men om allt går som det ska verkar det som om jag får anknytning till Rättvik igen. Känns mycket märkligt att det skulle bli på det här viset? Det var väl ungefär det sista jag väntade mig? 🙂

När man sen tittar i stamtavlan så visar det sig att valpens morfar heter [kennelnamn] Öjje. Izas pappa hette [Kennelnamn] Öjje?! Hur stora är oddsen för det? 🙂

Nästa helg bär det iväg dit för valptitt och för att bli ”godkänd” även live av uppfödaren. Så helt säker på att jag får köpa valp är jag inte än. Det gäller att jag kan uppföra mig. 😉

Spänningen är stor nu och om allt går som det ska (peppar, peppar…) så får vi med oss en valp hem från årets semester. Perfekt timing!

I avvaktan på skräckinjagande valpbilder blir det några iPhone-bilder på Världens Bästa Karlsson. Det har förresten varit en spontan (ej initierad av mig) namnförslagstävling på FB angående vad valpen ska heta. Någon föreslog ”Klister”för att det skulle passa ihop med Karlsson men själv röstar jag på ”Påtaket”. 😉

140619A

140619B

140619C

Jag har ”provkört” bordercollie ett par gånger sista veckan också. En inte alls oangenäm upplevelse men kelpie är ju lite ”same, same but different” liksom. 😉

140619DLilla söta Ki!

Nej, nu ska vi fira midsommar och hoppas på att vädret håller sig någorlunda i skinnet. 🙂

28 nyanser av grönt, och lite lila

Under mina år med kamera av modell bättre har insikten långsamt vuxit fram; det behöver inte vara strålande solsken för att det ska bli bra bilder. Snarare tvärt om faktiskt! Man slipper överexponerade områden och hårda, djupa skuggor.

Bilderna på Karlsson och bollen för några veckor sedan kom till mest för att det var perfekt fotoljus, mulet men inte mörkt. 🙂

Det går till och med att ta läckra bilder när det regnar. Nu är ju inte kameran av undervattensmodell så det förutsätter att jag och kameran kan befinna oss under tak alt. paraply. Tak känns ok, paraply känns stökigt om man inte har en assistent/paraplyhållare så det blir det jag ”når” från altanen som blir regnfotat.

Igår regnade det på förmiddagen.

140606A 140606B 140606C 140606D
En annan insikt som kommit med åren är att rhododendron är som allra vackrast efter regn. 🙂 Som vanligt är rhododendrontiden underbar men alldeles, alldeles för kort…

140606E 140606F 140606G 140606H
Nu fortsätter jag njuta av den helt obokade helgen. Det finns rätt många ”borden” och några ”måsten” men jag har inga tider att passa och är inte ”bortlovad” någonstans. Ljuvligt!

Det kan fortfarande ramla ner poletter?!

Som vi har tragglat med momentet ”rutan”* (asterisk för icke hundnördar) genom åren. Det finns nog inte en enda metod vi inte provat i större eller mindre omfattning. Nu sitter det rätt skapligt, under förutsättning att han inte kommer ur kurs på vägen dit. Om han gör det så brukar det vara ganska kört. Vid några tillfällen har jag lyckats tråckla in honom i rutan efter ett antal kommandon som till antalet varit så många att nollan i protokollet nog egentligen borde vara någon form av minuspoäng.

Igår kväll var det möteskväll på klubben men jag kompade ut lite tidigare så att jag skulle hinna träna innan. Vi har nämligen en lydnadstävling med i sommarplaneringen så det är väl dags att rosta av momenten en smula. Men eftersom han ”kan” de flesta riktigt bra, åtminstone i träningsituationen, vill jag inte nöta för mycket. Det känns inte som om träning i oändliga mängder kommer göra att det går så himla mycket bättre på tävling utan snarare tvärt om. Men något vi tyvärr varit väldigt dåliga på att träna är ”ruträddning”, dvs att han ska kunna hitta in i rutan även då han hamnar ur kurs, så det tog vi tag i igår.

Jag ställde honom vid sidan av rutan, åt höger och vänster och bakom och återgick sen till min ordinarie position (om än något närmare) och kommenderade rutan. Han var extremt tveksam och de gånger jag ens fick in honom så gick det inte fort. Vi avslutade med några traditionella skick för att skapa en go, säker känsla i den lilla kroppen.

Ikväll gick jag ut på gräsmattan och körde samma variant, dock med mig något närmare. Helt plötsligt var det inga som helst tveksamheter? Oavsett var jag ställde honom (höger/vänster/bakom, vänd åt olika håll och på olika avstånd) så satte han full fart och hoppade över banden och in i mitten. Ja just det – in i mitten?! Det är inte heller något som varit givet tidigare, utan snarare tvärt om – han har ofta balanserat ”on the edge”. Och om han inte var exakt i mitten ikväll så hade han iaf väldigt god marginal till alla markeringar. 🙂

Uppenbarligen har det skett någon, mycket effektiv, bearbetning under natten som gav utdelning ikväll. Kul! 🙂

140604A
Sen ska det väl erkännas att när jag flyttade rutan en liten bit så siktade han mot det gamla favoritgrässtrået (jodå, han skaffar sig snabbt sådana) där matte blev så glad alldeles nyss, men när jag kommenderade ”rutan” igen så styrde han rätt. 🙂 Och på tävling kommer ju rutan aldrig att flyttas och inte heller innehålla några favoritgrässtrån.

Avslutningsvis lite värdelöst vetande som jag kom att tänka på, och kollade upp, här om kvällen. Jag har faktiskt fyra (4) brukshundklubbar som ligger närmare i både kilometer och restid än den jag valt att vara aktiv i. Den här årstiden är ju ändå körningen dräglig, när det är ljust t o m när man åker hem, men jag undrar ju ibland hur smart det är, egentligen…?

* Sändande med ställande och läggande (ur regelboken)
Ekipaget ställer upp på ca 25 m avstånd mitt för en markerad ruta 3 x 3 m. På kommando sänds hunden in i rutan där den nedläggs. Föraren ges sedan order att förflytta sig mot rutan, ca 2 m från denna görs höger alt vänster om marsch och efter ca 10 m på nytt höger alt vänster om marsch mot utgångspunkten. Ca 10 m efter andra höger- alt vänstervändningen inkallas hunden under fortsatt marsch.Vid återkomsten till utgångspunkten görs halt.