Bilar jag minns. Och bilar jag helst vill glömma.

Det optimala, och utan tvekan mest ekonomiska, vore väl om man kunde klara sig utan bil. Nu är ju inte läget sådant med tanke på val av hobby och bosättningsplats. Bil är helt enkelt ett måste.

1987 köpte jag min första egna bil. En pedantskött (det gick över) Ford Fiesta av 1977 års modell som jag köpte av en jobbarkompis för … 12.000? Den hade väl sina fel och brister men på det stora hela skötte den sig väldigt bra, och gick den sönder var den (nästan) gratis att laga. Till sist (efter sex år) blev man dock väldigt blöt om fötterna om det regnade när man körde och den förpassades till skroten.

Därefter köpte jag svärföräldrarnas VW Passat av 1983 års modell. Vi rustade upp den ganska rejält och precis när man kände att ”nu kan den rulla och gå i ett gäng år” så … brann den upp?! Under färd i ca 90 knyck började det ryka betänkligt och motorn stod i ljusan låga. Som tur var hade jag ingen hund i bilen och annat av värde hann jag rädda. Nu brann förvisso inte kupén upp, med facit i hand, men bilen fick åka bärgare till skroten. Till Passaten beställde jag en ”skräddarsydd” hundbur (till den dåvarande schäfern) hos en lokal plåtslagare.

För försäkringspengarna blev det ett panikköp i form av en Opel Kadett. Inte världens mest övertänkta bilköp men jag var tvungen att ha en bil, och hundburen passade. Den bilens största misstag var när den la ner bromsfunktionen i nedförsbacken mot stans, utan konkurrens, största och mest trafikerade korsning. (För ev Boråsare; Annelundsmotet!) Dock hade jag änglavakt för inga bilar var i vägen och ingen kom till skada. Den kördes efter några år till skroten. Riktigt vad som var dödsstöten minns jag faktiskt inte?

Sen blev det en Saab 9000 som jag köpte av en bekant till husse som vunnit en ny bil på Bingolotto. Jag höll mig fortfarande till bilar med ca 10 år på nacken. Saaben var en otippat trevlig bil. Liksom lite självgående, stadig och bra på vägen och tja … behaglig att köra. Hundburen passade inte, naturligtvis, men jag hittade en begagnad som var skräddarsydd till den modellen. Den hängde med i några år men fick till sist åka en sista resa till skrotfirman, den också.

Nu återvände jag till Passat-världen och köpte husses bil när han bytte upp sig. (Hundburen passade.) En ganska lynnig bil som ibland kunde få för sig att inte starta. Trots x antal verkstadsbesök lyckades ingen hitta felet. Till sist tröttnade jag och bestämde mig för att jag skulle ha en ny bil och sålde den på Blocket. Det var den första bilen jag ägt som inte åkte till skroten!

Sen blev det en Passat – igen?! Men … det visade sig vara ett riktigt bra köp. Jag hittade en fyrhjulsdriven Passat på Blocket som jag blev lite sugen på. Dagen efter hittade jag samma bil IRL … på brukshundklubben?! Det visade sig att det var en, för mig okänd, klubbkompis som ägde den. Det blev affär och jag tuffade nöjt på i drygt fem år, (och hundburen passade). En trasig generator var väl det värsta som drabbade den bilen. En bruksbil av stora mått. När femårsgränsen var passerad, och bilen fyllt elva år, kände jag att det kanske var dags för ett byte? Med tanke på hur lite som gått sönder kanske det liksom var dags för den att börja krångla? Detta visade sig vara mitt troligen sämsta ekonomiska beslut, någonsin.

Hittade en annan fyrhjulsdriven Passat, endast fyra år gammal, på Blocket. Rätt många mil på mätaren men på en dieselbil inget oroväckande milantal, egentligen, och hundburen (eller rättare sagt; burarna) passade. Jag minns inte riktigt hur mycket jag skrivit på bloggen men med facit i hand kan jag konstatera att det var mitt, utan konkurrens, sämsta bilköp någonsin. Den har krånglat nästan ända från start och sista kvartalet har den åkt bärgare två (nästan tre) gånger. Den har kostat mig ca 20.000 i reparationer på ett halvår. Den yngsta och dyraste bil jag någonsin köpt! 😦

Redan i november-december förra året började jag leta ny bil men hittade inget intressant objekt inom rimligt avstånd. De jag hittade hade blivit sålda typ fem minuter innan jag ringde…

Det här är inte roligt ens med cartoon-filter på kameran!

Det här är inte roligt ens med cartoon-filter på kameran!

Så, en söndag för knappt tre veckor sedan, kom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade packat hund och allt annat väsentligt för att åka till Kind och vara med på träningstävling. Då hade den elektroniska handbromsen låst sig?! Jag kom inte ur fläcken! Arg som ett bi packade jag ur en snopen hund, gick in till datorn och hittade den perfekta (?) bilen, i Göteborg. Annonsen var inlagd två dagar innan. Jag satt som på nålar tills bilfirman skulle öppna ett par timmar senare, och jo, den fanns kvar. Men … jag hade ju ingen bil att åka i och kunde inte ta mig dit. (Husse var ute och jobbade, som vanligt.) Lyckades dock låna ihop en bil av snälla kompisar och flängde ner till Göteborg. Klämde, kände, tindrade med ögonen, provkörde och – köpte! Helt utan konkurrens mitt dyraste impulsköp någonsin…

Jag fick tre veckor på mig att sälja måndagsexemplaret på egen tass istället för att byta in den. Detta lyckades dock inte och igår hämtade jag min nya pärla. 🙂 Jag är nog lite kär? Och jag har aldrig någonsin så glatt lämnat ifrån mig nycklarna till någon av mina gamla bilar. Inte ett spår av sentimentalitet infann sig. Jag misstänker dock att den kommer tuffa och gå rätt länge nu. Jag har väl lagat det mesta som kan gå sönder, typ. Det var nog bara jag och bilen som inte passade ihop.

Något jag raskt ska kasta i den mentala papperskorgen är dock pengarna. Jag hade aldrig köpt en så dyr bil tidigare, och ingen som minskat så mycket i värde (på så kort tid) + reparations- och bärgningskostnader. Aktiv förträngning känns som en god idé.

Men igår kväll gick jag omkring här hemma och fånflinade lyckligt. Bara känslan av att vara av med måndagsexet var värd rätt många fånflin men jag gillar verkligen min nya bil. Än så länge, kanske är bäst att tillägga. Det finns ju inget som säger att inte detta också är ett måndagsex, men man kan väl inte ha sådan otur två gånger i rad? Snälla, säg att det inte är så!

Dessutom, jag fick in hundburarna, med god marginal, vilket jag inte var helt säker på innan. Var helt inställd på att köpa ny(a) men nu slipper jag alltså det. En ramp till schäfertanten är allt som behövs. 🙂

I morse funderade jag på om hundarna skulle uppskatta en provtur i nya bilen istället för promenad på lunchen men de verkade tycka att det var en usel idé. Att ta ledigt från jobbet bara för att köra bil, lite planlöst sådär, kändes inte heller som en jättegod idé ärligt talat.

Men … välkommen hem lill-Nisse! Hoppas vi får många lyckliga år tillsammans. 🙂

130208B

2 reaktioner på ”Bilar jag minns. Och bilar jag helst vill glömma.

  1. Den här texten är av kalibern ”borde gå att sälja”!!
    Jag har faktiskt varit lite lätt förälskad i en bil för många år sedan, men i mitt fall var det en Ford Escort. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s