Upp över mina öron…

När jag, för ett drygt år sen, bestämde mig för att byta ”hemmaklubb” till Kind BK var jag redan lite insyltad. Jag hade lovat att göra tidningen (dvs montera ihop den till ett tryckfärdigt original, ett nummer/år.) och jag var med i lägerkommittén.

Innan dess hade jag fört en lugnt och skön tillvaro i några år, utan några fasta åtaganden. Jag hade bara gjort punktinsatser, typ tävlinssekreterare och testledare. Efter rätt många år som väldigt ”aktiv” var det skönt och välbehövligt. Å andra sidan tycker jag ju faktiskt att det är kul att vara engagerad, till en viss gräns.

Men nu vet jag inte vad som hänt? Helt plötsligt är jag insyltad upp över öronen? Sammankallande i infokommittén = ansvarig för hemsidan (som jag nyss gjort om helt och hållet) och tidningen, någon sorts ”spindel i nätet” i lägerkommittén och … ledamot i styrelsen?

Vad hände? Det var ju inte riktigt så här det skulle bli, väl…? Just nu känns det som om jag borde ha dragit i handbromsen lite tidigare.

Som tur var så var jag vaken när jag blev tillfrågad av valberedningen om att bli sekreterare och lyckades tacka nej, tack och lov. Ovanstående uppgifter innebär alldeles tillräckligt (=på tok för mycket) med tid framför datorn även utan ett sekreteraruppdrag. Men … när samtalet om ledamotsposten kom var jag tydligen inte riktigt på min vakt?

Inför nästa år ska jag ta mig ett allvarligt snack med mitt idéella jag och sålla lite bland uppdragen. Annars är nog risken att jag springer in i den idéella väggen igen och gör … ingenting. Där vill vi inte heller hamna. Att ”lagom är bäst” stämmer bra, faktiskt.

4 reaktioner på ”Upp över mina öron…

  1. Jag sitter i precis samma sits. Jag har råkat säga ja till mer än jag egentligen vill och känner att det kommer bli tufft, särskilt nu när jag fått tillbaka lusten att vara aktiv på riktigt med mina egna hundar och egentligen vill lägga fokuset där. Men, men det får gå i år så får jag göra mitt bästa att sålla till nästa år.

    • Nej ibland undrar man onekligen vad som hände? Ytterligare ett skäl att varva ner nästa år är ju att jag kanske är med valp då, och således har betydligt mer att pyssla med än när man har en på tretton år och en på sju…

  2. Det låter onekligen mycket! Samtidigt så måste jag säga att jag är full av beundran för de som vill och orkar ställa upp, det är många som borde skänka alla dessa eldsjälar en tacksamhetens tanke. (Själv är jag ingen föreningsmänniska, jag gör bara punktvisa inhopp).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s