Upp över mina öron…

När jag, för ett drygt år sen, bestämde mig för att byta ”hemmaklubb” till Kind BK var jag redan lite insyltad. Jag hade lovat att göra tidningen (dvs montera ihop den till ett tryckfärdigt original, ett nummer/år.) och jag var med i lägerkommittén.

Innan dess hade jag fört en lugnt och skön tillvaro i några år, utan några fasta åtaganden. Jag hade bara gjort punktinsatser, typ tävlinssekreterare och testledare. Efter rätt många år som väldigt ”aktiv” var det skönt och välbehövligt. Å andra sidan tycker jag ju faktiskt att det är kul att vara engagerad, till en viss gräns.

Men nu vet jag inte vad som hänt? Helt plötsligt är jag insyltad upp över öronen? Sammankallande i infokommittén = ansvarig för hemsidan (som jag nyss gjort om helt och hållet) och tidningen, någon sorts ”spindel i nätet” i lägerkommittén och … ledamot i styrelsen?

Vad hände? Det var ju inte riktigt så här det skulle bli, väl…? Just nu känns det som om jag borde ha dragit i handbromsen lite tidigare.

Som tur var så var jag vaken när jag blev tillfrågad av valberedningen om att bli sekreterare och lyckades tacka nej, tack och lov. Ovanstående uppgifter innebär alldeles tillräckligt (=på tok för mycket) med tid framför datorn även utan ett sekreteraruppdrag. Men … när samtalet om ledamotsposten kom var jag tydligen inte riktigt på min vakt?

Inför nästa år ska jag ta mig ett allvarligt snack med mitt idéella jag och sålla lite bland uppdragen. Annars är nog risken att jag springer in i den idéella väggen igen och gör … ingenting. Där vill vi inte heller hamna. Att ”lagom är bäst” stämmer bra, faktiskt.