Jag tror minsann att den gamla schäfertanten börjar bli lomhörd. För en månad sedan, när vi var på seniorkontroll, svarade jag glatt att ”hon hör lika bra som hon alltid har gjort”. Det gör hon inte längre…

Första riktiga tecknet var att hon inte längre hörde mitt

”varsågod”

vid matskålen.

Hon tittade bara förvånat på lillebror som kastade sig över sin mat och sen tittade hon frågande på mig och efter viss semaforering åt hon också.

Nu får jag köra med

”VARSÅGOD”

istället. Då funkar det. 🙂

Hon hör alltså inte ens sånt hon vill höra längre. Igår kväll hörde hon inte min bil när jag kom hem, trots att hon uppenbarligen låg i bädden närmast infarten och yrvaket kom och mötte mig när jag låste upp dörren.

Hon reagerar inte längre när jag reser mig från stolen i arbetsrummet… osv.

Än så länge funkar kommunikationen om jag använder normal samtalston men det verkar som om det går rätt fort utför. Jag undrar ju onekligen om hon har problem med det? Om hon undrar varför hon missar en del viktiga budskap? Nåja, det är väl en naturlig utveckling även om den inte är rolig och ärligt talat tror jag att jag har mer problem med det än vad hon har. Måste lära mig att t-a-l-a t-y-d-l-i-g-t, till en hund som alltid uppfattat minsta viskning. Om hon sen åtlytt den är en helt annan sak, men hon har alltid hört den. 🙂

Mina förhoppningar (som jag hade när hon var yngre) om att kunna ha henne lös i skogen när hon blev gammal verkar aldrig bli verklighet. Jag har ju alltid hävdad att jag kan stoppa henne så länge hon bara har ett viltspår i näsan och inte utsätts för en direkt synretning. Det skulle jag säkert kunna fortfarande, om hon bara hörde mig… Hon är ju fortfarande pigg (allt är relativt) i fötter och ben och skulle utan att tveka dra på en synretning. Men även om hon var skröpligare i kroppen  och skulle bli intresserad av ett spår så skulle hon kanske inte höra mig? Moment 22 – någon?

Att dessa parapolöron inte längre hör allt är lite svårt att ta in?

För övrigt är jag rätt trött på ”stabilt högtryck” för tillfället och önskar att den som har hand om vädret (yr, SMHI…?) kunde begripa att några fjuttiga plusgrader på dagarna och grymma minusgrader på nätterna INTE kommer ta bort snön! Nej, ro hit med ett rejält lågtryck. Regn, plusgrader dygnet runt och blåst skulle ta bort snön på ett dygn. Hade vi haft 80-90 cm snö skulle jag inte vara så förvånad att den ligger kvar nu, men vi har väl haft max 20 cm snödjup på hela vintern så det här känns oerhört segt och tröttsamt. Säkert inte mer än en decimeter kvar men ack så envis… 😦

I fredags bar det iväg till huvudstaden för att, för tredje gången beskåda Jesus Christ Superstar. L, som varit med de tidigare gångerna, var med även nu men vi hade dessutom ”lurat” med oss två andra kompisar. De gav dock inte intryck av att känna sig lurade när föreställningen var slut. 🙂

Det var helt fantastiskt, precis som vanligt! Judas (Patrik Martinsson) och Jesus (Ola Salo) var på plats som tur var. Annars hade besvikelsen varit stor. Maria Magdalena var utbytt mot en tredje variant (Anna Sahlene) och hon var onekligen mer passande i rollen än den förra (Gunilla Backman).

Lagom när jag lyckats ”avgifta” mig efter förra gången så är det alltså dags igen för ett par månader med JCS i bilen, på Spotify etc. Borde kanske gå i terapi?

I övrigt har vi shoppat lite, druckit gott, ätit gott och lyckats se några kändisar. Det sistnämnda helt tack vare mina medpassagerare. Själv går jag in i tunnelseende och utgår kallt ifrån att jag inte känner någon så fort jag kliver av tåget på centralen. Nio års boende i Sthlm sätter sina spår.

Det enda med kändisstatus jag lyckade ”spotta” på egen hand var den här brandstationen, känd från Nile City 105,6.Den stod å andra sidan rätt still, mitt emot hotellet, så jag hade en stund på mig att känna igen den. 😉

Hotellet var en aningen säregen, men inte alls negativ, upplevelse. 🙂 Hotell Söder. Lite av ett lågbudgethotell så vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss men det blev himla lyckat. Fint, rent, fräscht, nytt. En halvtrappa ner, 1,5 kvarter från Medborgarplatsen på en lugn bakgata. Lite udda men ett helt ok alternativ. Mitt enkelrum var ganska … kompakt ;), men innehöll allt man behövde inkl. dusch, hårfön och en bekväm säng. Och frukosten var helt ok. Det känns helt ok att rum är bokat på samma ställe till nästa resa (Bruce Springsteen i maj).

En rolig och trevlig helg är till ända och i morgon är det vardag igen, med repeatfunktionen inställd på en viss spellista på Spotify. 🙂

För ett år sen hade vi redan haft en värmebölja med promenader i T-shirt och allt annat som sker vid värmeböljor. +20° i mars är väl iofs ett otippat men ändå väldigt trevligt naturfenomen. Resten av året blev ju … sådär, men det visste man ju inte då.

Det får vi sona för i år. Milt uttryckt. Det här till höger kan ju göra vem som helst (utom möjligen en och annan polarhund) deprimerad.

När jag gick upp idag visade termometern -12! Vafalls?

OK… vintrarna 2009-2010, och 2010-2011 var oerhört snörika och snön låg minst lika länge som den gör i år. Skillnaden var att då var det hysteriskt mycket snö. Det var lite naturkatastrofvarning över det hela. Alla var djupt fascinerade, samtalsämnena var många, eller kanske bara ett, egentligen? Jag vill för allt i världen inte ha fler sådana vintrar, tro inte det, men den här vintern är nog så påfrestande, på sitt alldeles eget sätt.

Så är det inte nu. Vintern har inte innehållit några större snömängder och just nu ligger det väl ett lager på dryga decimetern, med ett kompakt lager av is och skare i botten (och sannolikt en djuuup tjäle, med tanke på det moderata snödjupet). Det gör det nästan ännu mer irriterande – att vi inte kan få bli av med skiten, trots att det är så lite?!

Snön kom lagom till första advent, släppte taget efter jul då vi fick njuta av en eller ett par snöfria veckor, och sen började det om. Och det håller alltså på fortfarande. Det har i princip inte varit ett enda riktigt rejält snöfall men däremot har det småsnöat (eller ”flingat” som någon sa här om dagen) nästan oavbrutet, känns det som.

Och det kan väl inte vara meningen att det ska vara minusgrader även mitt på dagen när solen skiner – i slutet mars?! Kan det det – allvarligt talat?

Den enda trösten i bedrövelsen är att vi inte har några spårtävlingar inplanerade. Sök har vi inte tränat på … länge. 😦 Inspirationen för lydnadsträning är också minimal. Det känns som om vi på något vis uttömt möjligheterna med ”lokalen” och nu längtar ihjäl oss efter barmark att träna på.

Nej, om ingen ändrar på det här inom kort börjar jag nog på allvar överväga att emigrera!

Nåja, det här var väder-ältande de luxe, men inlägget kan nog vara bra att ha om några år när jag (eller någon annan) börjar fundera på hur det egentligen var; vintern 2012-2013.

…är det nog inte jag har drabbats av, men jösses vilken märklig och envis bacill som hoppade på mig under semestern?! Misstänker starkt någon generös medpassagerare på planet hem eftersom eländet bröt ut ganska exakt tre dagar efter hemkomsten.

I en veckas tid har jag hostat något helt hysteriskt. Kan inte minnas någon liknande hosta i modern tid faktiskt? Igår eftermiddag, på jobbet (!) kulminerade det hela i en magnifik hostattack som jag allvarligt tvivlade på om jag skulle komma levande ur. Det gjorde jag. Men herrejösses…? Vissa nätter har jag mest suttit på sängkanten och hostat lungorna ur mig. Inte ens hostmedicinernas Rolls Royce, Cocillana, har hjälpt. (Nej, jag har inte varit hos läkaren men hade en flaska på lager.) I natt var första gången på en vecka som jag sov någorlunda ostört. Endast en, mindre, hostattack avbröt det hela och nu har känslan av ”tolvmyggbettihalsen” försvunnit, liksom hostan (nästan). Det är nog länge sedan musklerna i övre delen av magen var så vältränade dock.

Jag har haft haft fruktansvärt ont i halsen under fem-sex dagar. Ont i halsen på ett sätt jag inte haft sedan mina tonsiller opererades bort för drygt 40 år sedan? Hade nog glömt att det kunde göra så ont att svälja och jag blev spontan storkund hos glassbilen när den passerade här i torsdags. Förbrukade min normala årskonsumtion, fyra glassar, (nej, jag äter inte glass särskilt ofta ens på sommaren) på ett par dagar. Kombinerat med nyponsoppa eftersom jag regredierar till åttaårsåldern när jag blir sjuk, och när man var åtta och hade halsfluss då fick man nyponsoppa. Och glass. Dock inte samtidigt…

Lite feber har jag haft och nu (!) börjar jag bli lite snuvig, med känningar åt bihålorna. En envis jäkla sjuka är det, och är det priset man ska betala för en kall, blåsig och tidvis blöt vecka på Lanzarote så ska jag nog hålla mig hemma i fortsättningen. 😦

När jag är sjuk och ynklig blir det dessutom extra påtagligt att jag inte har några föräldrar i livet längre. Det är ingen som tycker synd om en … på riktigt. Även om de sedan jag var 18 och flyttade hemifrån endast har tyckt synd om på distans så har det ändå underlättat, tror jag. 😦

Som tur är har jag inte lyckats smitta husse så hundarna har åtminstone fått gå sina promenader. Den lille terriern påtalar dock med jämna mellanrum att han tycker livet är tråkigt. Det roligaste vi gjort på en vecka är att försöka lära honom skillnaden på mattes fingrar. Han har blivit ganska duktig på ”tumme”, ”pek” och ”lång”. Får se om vi ska ta tag i ”ring” ikväll eller om jag orkar ordna någon aktivitet med lite mer substans i?

Vädret är ju inte direkt något som muntrar upp heller. Svinkallt, blåsigt och lite snö som yr. Marken är mestadels täckt av is och skare. Det är inte bara min sjuka som är seg. Vintern verkar också försöka slå någon sorts rekord. Med tanke på att det inte någon gång varit jättemycket snö så är det märkligt att den kan behålla greppet så envist.

Vill. Ha. Vår. Nu!

För att pigga upp det hela lite avslutar vi med en gammal bild på glad terrier på grön gräsmatta. Måtte vi vara där snart!

Igår ringde veterinären angående provsvaren från seniorkontrollen som vi gjorde innan semestern. Jag bad att hon inte skulle ringa förrän vi var hemma igen för att, om något var extremtokigt, inte ”förstöra” semestern med det när man ändå inte kunde göra något åt det, hundratals mil hemifrån.

Nu visade det sig att provsvaren inte innehöll några överraskningar. ”Som vanligt” ligger njurvärdet lite högt, ca 10 enheter, men det är ungefär 300 enheter kvar till ”red alert”. Veterinären sa att om det varit hennes hund hade hon inte gjort något åt det och jag har exakt samma inställning. Hade det varit en ung hund hade man  nog resonerat lite annorlunda men nu håller jag bara lite koll på om hon ökar vätskeintaget dramatiskt och i så fall får vi klura vidare.

Alla andra prover var finfina så hänger det bara på det ångar hon nog på ett tag till, min lilla omslagstant. 🙂

På semestern fick jag nämligen veta att hon hedrats med en plats på startsidan hos Svensk Bruksschäfer. Webmastern hade hittat bilderna jag la upp i föreningens FB-grupp på Izas födelsedag och helt enkelt snott en av dem. Inte mig emot. Vi känner oss bara hedrade – jag och tanten 🙂

För några veckor sedan beställde jag äntligen en ringblixt (enklare och billigare än den här, men principen är densamma). Jag har inte hunnit testa den men ikväll blev det av. En bra anledning var att jag äntligen fått tag på mina favorittulpaner. Det har i princip stått tulpaner på bordet sen nyår men de flesta har varit rätt tråkiga och blommar över alldeles för fort. Men nu så… 🙂

Man kan fota många på en gång…

…eller en i taget.

En i taget, en gång till.

Eller så kan man välja en som är två på samma stjälk, eller t o m tre faktiskt.
Missa inte ”valpen” i nederkant. 🙂

Det krävs nog en del testande och experimenterade innan jag blir helt nöjd, och så skulle man förstås ha ett riktigt macroobjektiv och inte försöka fuska med 18-135 mm. Närgränsen för att få skärpa är egentligen aningen för lång för att ljuset ska bli optimalt. Nåja, den där ringblixten känns dock som en kul pryl. 🙂

Det finns en bok av Anne Tyler (rätt bra vill jag minnas, liksom alla hennes böcker) som heter den Den tillfällige turisten (The accidental tourist – skum översättning?). Jag kan nog identifiera mig både med tillfällig, accidental och … motvillig.

Sist vi åkte utomlands till värmen var för … åtta år sen! Sen köpte vi en husvagn och en Karlsson (i nämnd ordning) och turistandet utanför landets gränser tvärdog. Husse har tjatat men jag har varit motsträvig av diverse olika anledningar.

En av dem är naturligtvis att jag inte gillar att lämna bort hundarna och Iza-vakterna har inte direkt stått på kö. Inte Karlsson-vakterna heller men där har vi ju alltid svärmor/dagmatte. Att lämna Iza på pang, när hon aldrig varit på ett dylikt i hela sitt liv, har även det tett sig mer och mer inaktuellt ju äldre hon har blivit. I höstas diskuterade vi en eventuell resa lite mer seriöst, men sen blev det inte mer med det. Man kan ju liksom inte lämna bort en trettonårig hund, eller kan man det? *suck*

Den andra är … sängarna! Jag sover uselt när jag bor på hotell och i synnerhet i ”sydliga” länder. Deras sängkultur är inte direkt vad man är van vid, för att uttrycka det försiktigt, och det brukar sluta med att jag vaknar typ kl 05 (om inte tidigare) och har så ont i ryggen att jag nästan kryper ur skinnet.

Jag är helt enkelt enkelt rätt usel på att vara hemifrån. 😦

För drygt två veckor sedan blev jag dock akut jättejättetrött på snön och kylan. Det faktum att jag hade resepresentkort som skulle räcka till en kanarievecka (och som skulle bli ogiltiga i augusti) underlättade onekligen beslutet en del. Husse trodde nog inte sina öron när jag helt plöstligt ringde honom när han var ute och jobbade och sa att jag ville åka iväg?! I kombination med att det helt plötsligt fanns hundvakter (inkl. diverse backup-hundvakter) och hussevikarier ledde till att vi hastigt och lustigt (idén väcktes på onsdagen och resan bokades på torsdagen men avfärd fredag en vecka senare) hade bokat en vecka på Lanzarote.

Några år runt sekelskiftet prickade vi in alla de fyra stora kanarieöarna med mer eller mindre lyckat resultat. Vädermässigt hade vi tur men orterna var … sådär. När vi betat av alla fyra sa jag att OM jag ska åka tillbaks så får det bli till Lanzarote.

Anledningarna är flera. För det första har ön en ”behärskad” arkitektur, nästan helt befriad från gigantiska hotellkomplex. Eller … stora kan de vara, men på bredden, inte på höjden. Den man kan tacka för det är konstnären César Manrique som styrt upp det hela på ett bra sätt och trots att han varit död i 20 år fortfarande styr upp, tydligen. 🙂 Ungefär 98% av alla hus är vitkalkade med detaljer i blått, grönt eller brunt och ytterst få är högre än två våningar. Det påminner rätt mycket om Grekland faktiskt.

I Puerto del Carmen (där vi bodde) finns det en mysig gammal stadsdel med trevliga restauranger och en lång strandpromenad med trevliga barer,  restauranger och butiker (samt naturligtvis även en del av turist-kitch, men de butikerna behöver man ju inte besöka).

Folk är trevliga! Inte ens restaurangernas inkastare är otrevliga när man går förbi utan tar det med fattning och ett ”maybe next time?” i motsats till på vissa andra ställen där de skriker glåpord efter en eller är allmänt nonchalanta och otrevliga…

Det är rätt ont om all inclusive-hotell vilket gör att det är mycket folk ute och rör på sig på kvällarna. På vissa ställen där vi har varit har det varit väldigt ödsligt på kvällstid…

Tja, det var några av anledningarna, och ska jag åka till Kanarieöarna någon mer gång är nog risken stor att det blir Lanzarote igen, om åtta år eller så… 😉

Nåja, sol & lite värme var målet. Att få tvåsiffriga plusgrader och slippa Icebug på fötterna. Mina ambitioner var i stort sett att sitta i solen på balkongen och läsa en god bok på dagarna och att gå ut och äta och dricka gott på kvällarna. De flesta av målen uppnåddes förvisso, men det blev onödigt mycket fokus på lite värme.

De fem första dagarna (ankomstdagen inräknad) blåste det något förfärligt! Iskalla vindar! Dag 2-5 regnade det också. Inte heldagsregn men skurar i större eller mindre omfattning och en natt bjöds vi på ett skyfall om ca 20 mm regn. Att lägenheten, naturligtvis, hade klinkergolv och stenväggar, saknade alla sorters värmekällor (förutom spisen och min medhavda hårfön) samt utrustats med ventilation i form av självdrag (1 cm springor) under ytter- och balkongdörr ledde till flitigt användade av fleecetröja både dag- och kvällstid. Regnjackan och den tunna dunvästen kom också till användning. Många, långa duschar i så hett vatten det gick att uppbringa avnjöts också. På tisdagkvällen var inkastarnas främsta försäljningsargument ”central heating is on” – då förstår man kanske vidden av det hela? 😉

Näst sista dagen tog sig dock vädret i kragen och vi fick i alla fall två fina dagar med sköna kvällar. Enligt ryktet hade det bara varit en vecka tidigare under säsongen med riktigt dåligt väder, men då var det mer fokus på nederbörd än på vind.

Men…

• Jag har suttit på balkongen (om än inlindad i fleecetröja och filt) och läst närmare 1400 sidor pocketböcker
• Jag har bränt snoken och ömsat skinn cirka tre gånger
• Jag har retat även det övriga pigmentet en hel del för solen tar ju även om man fryser, typ
• Jag har (de två sista dagarna) stundtals uppsökt skugga eftersom det varit för varmt i solen!
• Vi har ätit gott och druckit gott
• Jag har inte haft Icebug på fötterna, även om fötterna uppenbarligen tyckte att bytet till barfota i sandaler var lite chockartat och svarade med diverse skavsår

Vi pratade lite löst om att hyra en bil och åka runt på ön men eftersom vi gjorde det förra gången kändes det inte högprioriterat och när vädret blev bättre la vi ner det helt. Hur kul är det att sitta i en bil när solen äntligen värmer? En utflykt med lokalbussen till öns huvudstad Arrecife (som vi lika gärna kunde varit utan) fick räcka.

Bilderna då? Jag är ju inte bara usel på att vara bortrest – jag är även en usel semesterfotograf. Finkameran fick stanna hemma och vila sig och samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eller Fånen.

Ur sol- och havsutsiktvinkel hade vi en av hotellets bästa lägenheter. Sol från tidiga
morgonen till strax innan den gick ner. Ur vindsynpunkt var det kanske inte riktigt lika lyckat.

”Hotellet ligger en kort backe upp från strandpromenaden.” stod det i beskrivningen av hotellet.
Att den backen var en mördarbacke framgick inte. Det ser inte så brant ut här men störtlopps-
backar ser ju inte heller tokbranta ut på TV…

Regntunga skyar.

Vattensopning efter skyfall…

Gin & Tonic – kompletterat med fleecetröja och dunväst – värmde gott men
nog var jag avundsjuk på husses Irish Coffee och förbannade min avsmak för kaffe.

Solnedgång i Arrecife, öns huvudstad.

Så här såg palmerna ut större delen av veckan, som typ … körriktningsvisare.

Sista dagen var det så varmt att vi vågade oss ner på stranden där vi tog en promenad i vattenbrynet.
Atlanten var inte jättevarm (18-19°) men funkade bra för ett fotbad.

Stranden är lång, fin och relativt glesbefolkad.

Vackert väder-moln studerade från servering på strandpromenaden.

Och vackert väder-moln studerade från balkongen i skymningen, sista kvällen.

För övrigt önskar man kanske att hotellet lagt aningen mindre fokus (och pengar)
på flashiga pooler med vattenfall och fontäner…

…och lite mer på rumsinredningen. Sängar som köpts på ett överskottslager från spanska inbörderskriget…

…och soffor som gjort sitt redan i en fjällstuga på 70-talet?

Nåja, nu är vi hemma igen och flocken är samlad. Karlsson hämtade vi redan i fredags kväll när vi kom hem. Iza som var lite mer ”off road” fick vänta till igår förmiddag. Det är alltid lika spännande med hundarnas reaktioner. Karlsson har ju aldrig varit bortlämnad så här länge tidigare och trodde nog att vi sålt honom för gott. Dessutom är han ju kvällstrött så han sussade gott när vi klev in genom dörren. Sen visste han inte till sig av glädje och kunde inte sluta pussa på mig. 🙂

Iza, som nog börjar höra aningen dåligt, tog en liten stund på sig innan hon förstod att jag var i huset igår (jag smög in, utan att knacka) men när hon väl förstod blev hon så till sig i trasorna att hon hoppade upp och pussade mig på näsan vilket hon inte gjort på länge. Sen kom hon på att hon, med den skrangliga bakdelen, faktiskt inte kan göra sånt längre. 🙂

De var också klart slitna efter sin ”semester” (vilket väl är ett tecken på att de haft det bra) och gjorde inte fler knop än nödvändigt igår. Det var dagen efter veckan före för hela familjen, utom möjligen för tvättmaskinen som jobbade hårt.