Rätt & fel, fel & rätt?

På Izas trettonårsdag skickade jag ett mail till hennes uppfödare, kennel Lunabjäret, med lite bilder och berättade om hur hon mådde.

I svaret jag fick stod bl a detta:

Kan undras vad er hemlighet är som gjort henne så gammal. ; )

Det är ju en fråga jag ställt mig själv också. Vad har vi gjort, och inte gjort?

Att en schäfer blir tretton år är väl iofs inte så anmärkningsvärt, men att ha fysik och sinnen så väl i behåll är ganska få förunnat.  Det är ju onekligen det som är det roliga. Att hon fortfarande har den livsglädjen och entusiasmen som hon har. Det är bara att ta vara på varje dag. 🙂

Naturligtvis är en grundförutsättning bra gener. Där har jag inte kunnat påverka ett dugg, men än att lita på att uppfödaren gjort ett klokt val av föräldradjur. Izas mormor blev 13 år om jag inte missminner mig. Hennes mamma (en fodertik) togs bort ”för tidigt” pga allergi i familjen så hur gammal hon skulle ha blivit vet vi inte.

Hennes konstruktion/exteriör (typ 40-talsschäfer med rak rygg), som naturligtvis också är en konsekvens av uppfödarens arbete, är självklart också en mycket viktig bit. A-höfter och armbågar u.a. hade hon vid röntgen.

Men sen då?

Naturligtvis har vi gjort en del rätt och en del fel. Vad som är rätt och fel beror ju också på vem man frågar.

Men en kort summering av hennes liv och leverne blir så här:

Foder
Under sina första två-tre år fick hon färskfoder, vilket var ovanligt på den tiden. Valparna hade fått det hos uppfödaren och vi fortsatte på samma bana. Sen blev det jättestruligt med leveranserna och vi gick över till torrfoder som hon har ätit sedan dess. Det gick ju faktiskt rätt bra, det också.

Köttbullar! Hon har ätit köttbullar och köttbullar innehåller lök och… lök är giftigt för hundar. Nu har hon ju inte allena levt på köttbullar (se ovan) och inte ens ätit dem i någon större mängd men det har förekommit, det har det.

Hon har fått tillskott av fiskolja under många år och de sista åren även glucosamin.

Fysisk aktivitet
Hon fick börja gå i trappor så fort hon var kapabel till det. Dvs kunde ta sig upp och ned utan risk. Det kunde hon tidigt. Hon har alltid haft bra kroppskontroll och så även som valp. Utan att minnas exakt så kan jag tänka mig att hon sprungit i trapporna här hemma från 11-12 veckors ålder? Jag, och fler med mig, tror inte att höftledsfel uppkommer av trappgående. Finns det så finns det och trapporna gör varken till eller från.

Hon har alltid, utom när hon var riktigt liten, hoppat i och ur bilen för egen maskin. Till och med igår, när vi skulle till veterinären på seniorkoll, hoppade hon in i den nya, höga bilen för egen maskin innan vi hann hejda henne. Jag har beställt en specialgjord ramp men det är tveksamt om hon tänker använda den när vi fått den? Jag tror hon kommer tycka att det är lite ”töntigt”. 🙂

Merparten av sitt liv utomhus har hon tillbringat i koppel. Är man jakthund så är man… Ingen hade varit gladare än jag om hon sluppit kopplet men då hade hon garanterat inte blivit tretton år utan troligen blivit överkörd av en bil vid ganska unga år under någon ”utflykt”. Dessutom är det ju olagligt… Allt detta koppelpromenerande har säkert varit nyttigt på sätt och vis och risken att skada sig under vilda rundor i skogen har ju minimerats. Dock ett rätt tråkigt liv för alla inblandade.

Tränings- och tävlingsmässigt har vi ju bara kört spår och brukslydnad och hon är sparsamt tävlad. Vi har t ex aldrig kört skydd, som sliter en hel del på kroppen. Anledningen till att vi avstått skyddet är ju inte främst risken för skador och slitage utan mattes bristande kunskaper kombinerat med tidsbrist. Vi har kört agility på hobbynivå, men periodvis hyfsat mycket. Hon har ju aldrig varit särskilt försiktig (läs: mer vild än tam) och ”flugit” både balanshinder och vippbrädor ett antal gånger utan att ta någon märkbar skada, varken fysiskt eller mentalt.

Hon har simmat! Från ca sex års ålder fram till ca tio har hon frisksimmat på djursjukhuset mer eller mindre regelbundet. Detta tror jag har varit oerhört positivt för fysiken. Tyvärr fick hon en del hudproblem (någon form av milt våtexem?) till och från under de sista åren och till sist gav jag upp. Det blev ändå ingen kontinuitet i det. Sen vi slutade med simmandet har hudproblemen inte återkommit men hon hade troligen varit ännu fräschare i kroppen om vi hade kunnat fortsätta. Dock tror jag att det haft en oerhört positiv inverkan på henne som hon på sätt och vis lever på än idag.

Fästingmedel
Från ett års ålder har jag använt ”värsta” sortens fästingmedel på henne. Först Scalibor och från att Karlsson flyttade in; Exspot. Detta har resulterat i väldigt få fästingar under åren och hon har aldrig haft några fästingburna sjukdomar. Den enda negativa bieffekten jag tycker mig ha märkt, framför allt de sista åren, är en ökad fällning. Dock inget som sker fläckvis utan det är mer som en vårfällning som aldrig tar slut.

Med tanke på detta ställer jag mig skeptisk till folk som ”av princip” vägrar använda fästingmedel för att det är gift, och de inte vill ha gift på sina hundar. Naturligtvis vet jag att det finns hundar som inte tål det, men den där generella skepsisen är jag tveksam till. Av två onda ting liksom…?

Men, är det säkert någon som tänker, kan inte vingligheten bero på fästingmedlet? Det tror jag inte. Det är något som drabbat inte bara schäfrar sedan långt innan man uppfann fästingar och fästingmedel. Eller nåja, fästingarna var nog uppfunna. Pappa hade en hund som drabbades av det på 80-talet och han hade definitivt inte fått något fästingmedel.

Kastrering
Hon kastrerades ju vid 3,5 års ålder pga täta löp. Om man bortser från att själva operationen (komplikationer i efterhand) höll på att kosta henne livet (veterinärfel?) så är jag ganska övertygad om att det varit positivt att slippa löp/hormonsvängningar. Hon har ju inte heller kunnat få livmoderinflammation. Hon har även, hittills, sluppit juvertumörer även om risken för sådana enligt experterna inte minskar nämnvärt när kastreringen sker vid så förhållandevis hög ålder.

Lillebror
Helt ärligt tror jag att Karlsson har en stor del i det hela. Han håller henne igång på ett sätt som vi garanterat inte hade lyckats med. Bara konkurrensen gör att hon är tvungen att vara alert. 🙂

Så, det var väl en kort sammanfattning av konceptet. Vad som är rätt och fel är ju svårt att avgöra, men det blev ändå rätt bra i slutänden.

Igår var vi, som sagt, på seniorkontroll. Provsvar har vi inte fått än men hjärta och lungor lät bra och veterinären tyckte också att hon var i väldigt fin form. Lite katarakt (grå starr) har hon men det är inget som märks i vardagen, än. Muskulaturen i bakdelen har naturligtvis blivit sämre, pga schäfervingligheten, men det är inget att göra åt mer än att försöka hålla henne igång och gärna röra sig i terräng där hon tvingas jobba med bakbenen. Matchvikten är densamma nu som den varit i princip hela hennes vuxna liv, dvs 26 kilo. Jag skulle ge bra mycket för den hundens ämnesomsättning. 😉

Som sagt; på det här viset har hon levt och vad av ovanstående som är de egentliga framgångsfaktorerna, förutom generna, vågar jag inte svara på. Dock har vi gjort en del som många ”fanatiker” anser är helt förkastligt och jag är inte riktigt benägen att hålla med. Nu ska vi bara göra det bästa av den tiden vi har kvar tillsammans.