Karlsson, den lilla bruksterriern (eller vallterriern, som gav namn åt bloggen) finns inte längre. Det är så svårt att greppa att han är borta, efter 16,5 år, så när som på en dag. Nu har det gått en dryg vecka sedan vår älskade lilla hund tog sitt sista andetag.

Den här texten hittade jag för ett par veckor sedan på FB och jag kände igen mig i allt, även om jag trodde han skulle stanna hos oss lite längre än han gjorde.

Living with a very old dog means feeling your heart speeding up every time you see them a little more still than usual and approaching with the fear that they have stopped breathing.

Living with a very old dog means being aware that some of the things you’ll do together may be the last.

Living with a very old dog means thinking ′′ this is their last summer ”, ′′ this is their last July ”, ′′ This could be the last morning”.

Living with a very old dog means they bark at any noise at any time, not because they know what they are barking at, its they feel they need to bark and let us know.

Living with a very old dog means, you have to lift them up into the truck, the bed, the couch, the stairs.

Living with a very old dog means putting off commitments because it’s important to be close to them.

Living with an old dog means we trip over them because they are so sound asleep they don’t hear us approaching them.

Living with an old dog means accidents in the house, its ok they don’t mean to do it.

Living with a very old dog means feeling guilty because you know you could have done more, giving them more runs, more travel, more hugs, more caresses, more everything.

I would like to say that living with a very old dog also puts us in the face of our own death, fragility, vulnerability.

Living with a very old dog means we got to experience life with a very old dog, which is one of the best joys on earth!

I ungefär en månad hade jag känt att det började närma sig även om han fortfarande hade många väldigt pigga stunder och dagar. Han var lika bestämd och envis som vanligt och gick promenader varje dag. Han hade dock börjat trassla lite med maten men åt om man ”spetsade” maten lite. Det fick dock göras med försiktighet pga hans gastrit.

Ett par veckor innan blev han plötsligt orolig på nätterna. Han ville inte längre sova i sovrummet och kunde vakna redan vid 02 och vara förvirrad. Det slutade med att jag och husse turades om att sova i husvagnen med Maro för att åtminstone en av oss skulle vara någorlunda pigg på dagen. Vi insåg ju att vi inte skulle kunna hålla på så hur länge som helst men sen lugnade det ner sig och han sov hela nätterna igen – bara han fick sova på nedervåningen. Under de här sista två veckorna fanns dock tanken flera gånger att ”i morgon ringer jag”. Alltså ringer det svåraste samtalet man som djurägare kan/måste göra. 😢 Men så var han pigg dagen efter och vi sköt på det…

Sista veckan ”spetsade” vi maten med hans gastrofoder i burkform – något som han älskade – och till sist fick han bara det. Men så kom fredagen den 3:e juni och han ville inte äta alls. Han såg ut att må illa och gick bara iväg. Jag lyckades handmata honom med några gram men mer blev det inte. Tidig eftermiddag var det fortfarande lika illa. En hund med gastrit behöver äta ofta och slutar de äta går det raskt riktigt illa och det ville vi inte vara med om. Det var dags att ringa det där samtalet.

Vi fick en tid 1,5 timme senare – tack och lov – för när jag väl bestämt mig vill jag inte vänta. Sista stunden hemma fick han äta korv och köttbullar – som han inte fått på några år – och det slank ner. Vi gick några varv i trädgården i sakta mak och vi låtsas-pusslade vilket innebar att jag ”hittade” korvbitar i hans aktivitetsspel vilket han tyckte var fascinerande. ❤

Sen åkte vi. Husse körde och Karlsson låg lugnt i mitt knä, han som inte var någon knähund… ❤

När vi kom till djursjukhuset fick vi komma in på en gång och allt var förberett på ett fint sätt. Han låg i mitt knä och snaskade nöjt korv och köttbullar, som husse matade med, ända tills den lugnande sprutan gjort sitt och det tog inte många minuter. Han somnade in lugnt och stilla, utan det minsta motstånd.

Det kändes verkligen som om han var ”klar” – och det var väl vi också på sätt och vis. Vi var, och är, helt säkra på att beslutet och tidpunkten var rätt – ingen tvekan om det. Har man en hund som är så gammal så är man ju på sätt och vis förberedd – även om sorgen och saknaden inte på något sätt blir mindre. Jag har gråtit många tårar. De kommer även nu och kommer nog göra det länge. 😢

Denna fantastiska lilla hund, som blev min ”once in a lifetime”-hund. Åtta kilo med ett hjärta av guld och så många andra fina egenskaper. Vi har upplevt så mycket tillsammans både på tävlingsplanerna (i fyra olika grenar), på kurser och läger, på semesterresor och på hemmaplan. Han har skapat så många fina minnen åt mig och husse men det inlägget kommer en annan dag, när jag har landat lite mer i att han faktiskt inte finns längre.

Nu hoppas och tror jag att han och Iza är tillsammans igen för de älskade verkligen varandra. ❤

Avslutningsvis den sista filmen på honom, tagen två dagar innan han somnade in. Jag vill ändå tro att vi inte drog på det för länge…