Igår kväll, vid sista kvällsrastningen, inträffade något lite udda. När jag och fyrfotingarna klev ut genom dörren började Karlsson omedelbart stormskälla (men var kontaktbar), och Iza stelnade till och stod bara kvar på trappan, utan att säga ett ljud. När jag påtalade att vi kanske skulle lämna trappan gick Iza först, men med stel kropphållning. Hon klättrade upp i första bästa snödriva, alltså precis nedanför trappan, och uträttade sina behov. Sen tog vi ett snabbt varv på infarten där hon nosade mycket intensivt, och sen tyckte hon det var en lysande idé att gå in.
Nyfikenienstruthunden som aldrig visar rädsla brukar inte uppträda på det sättet. Karlssons uppträdande sa inte så mycket mer än att det varit något där, från katt och uppåt, men Izas beteende sa inte ”katt” eller ”rådjur”. Definitivt inte!
Izas beteende sa ”rovdjur”. Tror jag. Vad lär vi dock aldrig få veta…
(Jag vet att katter räknas till rovdjuren, by the book, men Iza har ett lite annorlunda räknesätt. 😉 )
vallterrier.com 
Hur räknar hon? Snacks? 😉
Troligen…
Gris?
Njae… vi hade tydligen gris här för ett par år sedan men nu har jag inte hört något på länge. Och brukar de reagera så på det? Karlsson brydde sig inte alls när vi spårade i vildsvinsmarker i Linköping i somras. Eller … det var väl lite svårare att spåra kanske, men inget tecken på att det skulle vara skrämmande?
Leta spår. Annars kommer jag att ligga sömnlös och fundera på vad som rör sig i era omgivningar. 🙂
Infarten, där detta något helt säkert varit, består av blankis, så där finns inga spår. Får väl kolla lite i snödrivorna runt omkring, men skaren bär rätt bra så jag är tveksam till om jag hittar något.
Eftersom det inte snöat på ett tag är snön full av ihopsmälta spår som nog till större delen är orsakade av fröken schäfer själv. Hittar inget färskt som går att tyda…
Lo? Lär ju vara vanligare än många tror…
Ja, lo eller varg är väl det som ligger närmast till hands. Räv borde de ju känna lukten av rätt ofta och inte reagera så på.
Har gått på både varg- och lospår med mina och jag kan säga att reaktionen var rejäl. Xsita, som annars drar som en avlöning på allt vilt, backade och gick in bakom mig. Första gången med Bucks var han valp (14-15 veckor nånting) och han fick smått panik, pep och klättrade efter benet på mig. Jag fick senare veta att det var vargspår.
Så på dina fyrfotingars reaktioner torde det åtminstone vara nåt som inte brukar vara där. Men jag har heller inte hört några rapporter om varg i dina områden, så jag skulle nog gissa på lo eller vildsvin, ändå.
Kollade lite extra för vargobservationer i ditt område och hittade att de sett spår i Mark i november. Men inget sedan dess och inget i dina trakter:
http://www.vargobs.se/2010/11/10/sparobservation-mark/
Någon måste ju vara först med observationen. 😉 Synd att vi varken såg något eller hittar spår bara. Men allvarligt; reagerar hundar så på vildsvin? De borde ju ses som bytesdjur, om än lite svårfångade?
Hundar som inte är ”vana vid” vildsvin kan reagera skumt… HUR skumt vet jag inte. Hampus har vid nåt tillfälle reagerat lite konstigt i skogen där Otto INTE gör det, så där misstänker jag gris.
Spännande – men lite nervpirrande! Man vill väl inte ha varg på sin uppfart, precis?
Nej, det vill man inte. Men tror nog mer på lo i så fall.
Noshörning?
Jaaa… där har vi det! Får ringa djurparken, som nog faktiskt bara ligger max två mil bort fågelvägen, och kolla om de saknar någon. 🙂
Obehagligt. Jag med min älgskräck känner håren i nacken resa sig…
Tack för grattishälsningen på min dag!
KRAM LISA
Har också älgskräck, men det var det nog inte. Då hade Iza dragit järnet, så långt hon nu kommit i kopplet…