Månad: februari 2010

Då har jag kommit hem från klubbens årsmöte. Förra året hade jag med mig tre uppflyttningsdiplom. I år fick jag/vi nöja oss med ett diplom, men det kompletterades med två glaspjäser; den vänstra fick min bruksterrier (?) för årets lydnadsklass II-hund och den högra för ÅRETS LYDNADSHUND! Kanske dags att byta namn på hemsidan? Hoppas pappa är med mig för han hade varit stolt…

Eftersom bredbandet fortfarande har semester får ni nöja er med en halvtaskig ajFån-bild. Kvällens årsfest avstår jag dock ifrån med tanke på mitt bristande festhumör.

Och med rubriken avser jag inte snödjupet (som för övrigt är 67 cm på vår gräsmatta) utan allt annat. Förra veckans händelser räckte mer än väl för en normalt funtad människa, och för att kunna ”tackla” det på ett någorlunda sansat sätt vore det ju skönt om resten av världen fungerade som vanligt, men … nä!

Igår morse hade vi helt plötsligt varken telefon eller bredband hemma. Kabelbrott enligt Telia, ska vara lagat på tisdag. Tisdag? Ska det verkligen behöva ta nästan en vecka? Detta innebär naturligtvis att jag kan glömma allt arbete hemifrån och är tvungen att vara på plats på jobbet.

I morse uppstod helt plötsligt vårt gamla elfel igen, dvs halva huset blev strömlöst, och den här gången lagade det sig inte själv. Just nu är Vattenfall på väg ut, eftersom det troligen är något fel på inleveransen till huset. Hoppas dom hittar felet.

Igår kväll fick min stationära hemdator ett idiotryck och ”skenade”. Jag trodde hela maskinen skulle flyga i luften men det rättade till sig efter en omstart. Beteendet är tydligen inte helt ovanligt enligt ”min” datatekniker som jag konsulterat nu på morgonen.

Men det riktigt allvarliga, som inträffade igår kväll, tänker jag inte behandla här, men det var riktigt, riktigt tung…

Jag var faktiskt uppriktigt förvånad att jag inte lyckades krocka med en älg, eller något annat, på vägen till jobbet för det är nästan bara det som fattas nu…

…i vardagen, och även på jobbet.

Återseendet med hundarna igår kväll blev glatt, även om de ganska snabbt övergick till att försöka analysera hur ofta och hur länge Gino egentligen legat i mitt knä. Jag tror slutsatsen blev; ofta och länge.

Hemma har tiden stått still. Den enda påtagliga skillnaden var att kylskåpet inte innehöll särskilt mycket ätbart. Det mesta hade surnat, ruttnat och möglat medan jag var borta. Och att husse skulle ha märkt det och fyllt på förrådet med osura och omögliga matvaror alldeles på eget initiativ var tydligen för mycket begärt…? Den enda påtagliga skillnaden var väl högen av tidningar och post på köksbordet som växt märkbart under min frånvaro.

Hur som helst är jag på jobbet idag, och inte hade våra leverantörer slutat skicka fakturor heller. Nu, när det akuta är omhändertaget, känns det inte som om jag gör så mycket nytta här så jag funderar allvarligt på att ta ledigt resten av dagen och ta mig hemåt (via ICA). Eftersom snön vräker ner, vilket den gjort sedan igår eftermiddag med ett kort avbrott i morse, känns det som om man inte bör vänta alltför länge.

Än en gång; tack för alla varma och medkännande kommentarer. Även om tårarna svämmat över varje gång jag läst en ny kommentar så har de betytt oerhört mycket, det ska ni veta! Jag har även blivit påtagligt medveten om jag faktiskt inte är den enda här i världen som har förlorat en förälder. Även om det inte gör min sorg lättare att bära, så vet man att många av ens vänner vet hur det känns.

Då har det gått sex dagar sedan jag kastade mig på tåget och åkte mot Falun. Då var jag rejält orolig men ändå fylld av någon tro på att allt skulle ordna dig. Det gjorde det inte…

Det har varit en vecka fylld av känslor. Tvära kast mellan gråt och skratt, och skratten kan vi helt klart tacka nio kilo Gino för. Utan honom tror jag att både jag och A brutit ihop på ett helt annat sätt, men han har hållit oss på fötter och det känns oerhört skönt att han finns kvar hos A. Han har dessutom, på mitt initiativ, blivit uppgraderad från bia-bädd på golvet till en plats i sängen vilket han tyckte var helt ok när första förvåningen lagt sig.

Mina egna reaktioner har jag försökt analysera, utan särskilt lyckat resultat. T ex bad jag A ta fram skjortan som pappa fick i julklapp av mig, men som han aldrig hann använda. Det var nog den mest klockrena present jag någonsin köpt till honom, och han var verkligen jättenöjd med den. Nu ligger den i min resväska och chansen är stor att den kommer förvandlas till landets dyraste näsduk. Hur kan en skjorta som jag aldrig ens hann se honom i få ett sådant affektionsvärde? Ja Gud vet…?

En annan tanke som slog mig en kväll var: vem ska jag nu ringa till allra först när jag och Karlsson varit ute och tävlat? Det var alltid pappa som fick första samtalet oavsett resultat. Hade det gått bra blev han oerhört glad för min skull, och hade det gått dåligt så peppade han mig.

Ett litet problem i det stora hela naturligtvis, men en sak som kommer bli påtaglig med tiden. Det är fascinerande vilka konstiga tankar som dyker upp…?

Dessutom får man dåligt samvete för att man inte gråter oavbrutet, utan understundom känner sig och beter sig som om allt vore som vanligt? Det är väl autopiloten som kickar in antar jag?

Igår var vi på begravningsbyrån och det kändes väldigt bisarrt och overkligt. Första gången fär mig som, trots min ålder, varit märkligt förskonad. Dock har många praktiska detaljer gåtts igenom och spikats, och på något märkligt sätt fixade vi även det.

Nu har jag 4,5 timmars tågresa framför mig, inkl. två byten, och om allt går enligt planeringen (vilket inte verkar vara SJ:s bästa gren i dessa tider) så landar jag hemma ikväll vid 18.30. Det ska bli skönt att träffa både husse och hundar efter den här omskakande veckan. Och i morgon bär det iväg till jobbet för att försöka komma in i normala rutiner.

Det känns fortfarande märkligt att blogga om detta och jag har funderat både en och två gånger på hur, varför och om … men som Agnetha skrev i en kommentar; en stor del av mig är skrivandet och det är en bra ventil för att få ur sig saker. Pappa var dessutom en av mina flitigaste bloggläsare, och uppskattade mitt skrivande mycket så jag tror inte han misstycker, var han än är.

Avslutningsvis en bild på Gino från när han tog en kort time-out i busandet igår. Gino som helt klart är en fantastisk kurator/terapeut!