…i vardagen, och även på jobbet.
Återseendet med hundarna igår kväll blev glatt, även om de ganska snabbt övergick till att försöka analysera hur ofta och hur länge Gino egentligen legat i mitt knä. Jag tror slutsatsen blev; ofta och länge.
Hemma har tiden stått still. Den enda påtagliga skillnaden var att kylskåpet inte innehöll särskilt mycket ätbart. Det mesta hade surnat, ruttnat och möglat medan jag var borta. Och att husse skulle ha märkt det och fyllt på förrådet med osura och omögliga matvaror alldeles på eget initiativ var tydligen för mycket begärt…? Den enda påtagliga skillnaden var väl högen av tidningar och post på köksbordet som växt märkbart under min frånvaro.
Hur som helst är jag på jobbet idag, och inte hade våra leverantörer slutat skicka fakturor heller. Nu, när det akuta är omhändertaget, känns det inte som om jag gör så mycket nytta här så jag funderar allvarligt på att ta ledigt resten av dagen och ta mig hemåt (via ICA). Eftersom snön vräker ner, vilket den gjort sedan igår eftermiddag med ett kort avbrott i morse, känns det som om man inte bör vänta alltför länge.
Än en gång; tack för alla varma och medkännande kommentarer. Även om tårarna svämmat över varje gång jag läst en ny kommentar så har de betytt oerhört mycket, det ska ni veta! Jag har även blivit påtagligt medveten om jag faktiskt inte är den enda här i världen som har förlorat en förälder. Även om det inte gör min sorg lättare att bära, så vet man att många av ens vänner vet hur det känns.
vallterrier.com 
Se att det behöver bytas ut och fyllas på i kylskåpet? En karl? Klart han inte kunde det! 😉
Massa kramar och ta hand om dig själv i första hand nu!!
Jag tror lite vardag är bra. Man behöver känna att någonting är normalt också i svåra stunder. Kramar!
Jag tror man behöver gråta av sig i sin sorg , jag har iaf tyckt det har varit bra. Visst är det härligt med våra hundar som visar all sin kärlek. Det värmer verkligen när man kan borra ner sin näsa i pälsen .
Skickar tankar till dig och hoppas för din skull att snön försvinner.
Karlar har en märklig förmåga att inte se det väsentliga, som att kylskåp inte producerar mat av sig självt eller att tvättkorgen inte tvättar eller dammsugaren städar av sig självt, men väl det oväsentliga, som vilka bilmärken och av vilken årsmodell folk har, att Black&Dekker flyttat ett skruvfäste på nya slipmaskinen och att Tibets biomedicinska industris aktie har stigit med 0,0000005 procent eller liknande. 😛
Jag tänker fortfarande mycket på dig och känner med dig, men jag tror att den bästa trösten var att få komma hem och bli pussad av fyrfotingarna. Så pussa och gosa så mycket du vill – stök och bök kan du ta hand om tids nog.
Största kramen till dig!
En stor kram härifrån också! Det där med att karlar inte ”ser” känns väldigt bekant, skönt att se att det är flera som har samma fenomen. En kompis till mig (som har läst om sånt på universitetsnivå) hävdar att detta har ett ursprung i stenålderns samlande respektive jagande, vi kvinnor måste då se detaljer (ätligt/oätligt) medan männen såg ”the big picture” med bytesdjuren (fast det stämmer dåligt med Agnethas reflektion om koll på bilmärken, skruvfästen och annat…