Igår kväll åkte jag till Elfsborg och tränade med terriertrollet. Körde en hel del inkallningar med ställande, och tja… det tar sig. 🙂 Det krävs fortfarande en kombination av muntligt kommando och handtecken, men han stannar faktiskt ganska bra nu.
Kryp i vinklar börjar också arta sig riktigt bra, både åt höger och vänster. 🙂
Mot slutet av träningen fick jag för mig att köra stegen. Jag vet inte om han började bli trött i det söta lilla huvudet eller vad som hände, men hur som helst tappade han greppet på övre delen. Jag fick hjälpa honom att komma på fötter, och han ramlade alltså inte ner mellan spjälorna, vilket är fullt möjligt med en matchvikt på nio kilo. Han fortsatte ner lugnt och fint och jag låtsades som om det regnade (vilket det faktiskt inte gjorde!). Efter denna incident blev han lite tveksam och ångrade sig på uppvägen ett par gånger och hoppade ner från andra-tredje pinnen. Men jag peppade på och se då … då kopplade han på den lilla hjärnan och började tänka efter var-när-hur han placerade de söta små pälstofflorna. Han har nog haft en lite nonchalant attityd till stegen efter ett stort antal lyckade försök så det skadade nog inte med en liten väckarklocka. Vi körde ett par fina repetitioner till, och jag hoppas det är dem han har i minnet till nästa gång.
Vi fick också en tävlingsmässig kommendering av lydnadstvåan, och han skötte sig bra förutom i fria följet där han var rejält flummig och ”nosig”. Inte så att han gick med näsan i backen, men däremot luktade det tydligen spännande i luften…?
Sittande i grupp, med de stora pojkarna och flickorna (läs: elithundarna) hann vi också med. Jag stod naturligtvis kvar ganska nära och under de omständigheterna skötte han sig bra. Det blev nog minst tre minuter, och inte en tendens till att lägga sig. Lite försynt gnyende var det enda att klaga på. En tävlingsmässig platsliggning, enligt elitklass med läggande av ett ekipage i taget, gömda förare och störning blev det också, och där var han också duktig.
Har jag nämnt att jag gillar min terrier? 😉
vallterrier.com 
Precis så tänker jag om mina två terriers varje dag.
Tänk folk som inte fattar det där underbara med att ha hund,vad dom missar här i livet.
Hm, jag har faktiskt inte tänk på, förrän nu, att stegen rimligen måste vara ett bekymmer för folk med mindre hundar. Alltså, det blir ju GIGANTISKA hål mellan ”pinnarna” för ett litet träsktroll…
Fast, man kan ramla igenom om man är en aussie också – fråga Bucks. 😉 Nu är ju han en mycket liten aussiepojke, men ändå… Direkt efter det ”genombrottet” var han ytterst tveksam vad gäller stegen. Fast bara från det håll han gått när han föll igenom – inte andra hållet. De är väl inte alltid så himla smarta, de där ”grabbarna”. 😛
Numera har vi inga problem med stegen. Däremot med krypet *suck*. Du får komma hit och lära Bucks att krypa så kan jag lära Lennart Å att stanna (eh, vi talar dock mycket tyst om betyget på det momentet från förra tävlingen, vi talar enbart om betyget på förförra tävlingen 😉 ).
Ha det!
Jaaa…. joooo… det krävs onekligen lite speciell teknik för att bemästra stegen, och jag trodde han kommit underfund med den.
OK, vi får väl köra ett utbyte vid tillfälle. Å anra sidan behövde jag aldrig lära Karlsson krypa. Däremot att göra det på kommando har ju visat sig vara en helt annan sak, åtminstone på tävling.