Ett utställningstroll?!

Då har vi anlöpt hemmet igen efter en intensiv och rolig helg där vi har levt en slags nomadtillvaro! Har träffat massor med trevliga människor och hundar och själva har vi presterat både en del bra och en del mindre bra.

Resan upp i torsdags gick bra, och innehöll ett stopp på Sharpman utanför Mjölby där K blev med ett nytt halsband och ytterligare några pipleksaker (typ krokodil). Torsdagsnatten tillbringade jag sömnlös pga kyla och pipande terrier. Det var Gino som hade oerhört svårt att acceptera att han inte fick dela säng med mig och Karlsson. Hur mycket Karlsson sov är oklart men han låg åtminstone stilla och var tyst. Av förklarliga skäl var jag därför hyfsat trött på fredagen. Karin (Karlssons uppfödare) bäddade ner mig och Karlsson i deras säng i husvagnen och där fick vi väl åtminstone någon timmes välbehövlig sömn.

På fredag eftermiddag anlände de jag skulle dela stuga med. Efter flera års kontakt fick jag för första gången träffa Pernilla och Pia och det var riktigt, riktigt roligt och trevligt. Dessutom gjorde vi en ny bekantskap i Jenny med döttrar vilket var minst lika trevligt. Vi var alltså sex personer och åtta hundar (varav en höglöpande tik) i stugan men det gick bra även om det var lite pipigt stundtals. Karlsson insåg dock att han inte hade så mycket att säga till om så han höll sig lugn och fin i sin bur 🙂

Fredag kväll blev rätt sen med mycket trevligt hundprat. Själv funderade jag intensivt på hur jag skulle göra med lydnads-KM som skulle avgöras på lördagen. Jag hade ju skickat in en anmälan till klass II… Jag dopade mig med en del rödvin (det funkar ju när man inte behöver köra bil till tävlingen utan bara behöver promenera i två minuter) och på lördag morgon infann jag mig klockan 08.00 för platsliggning. Det hela visade sig bli en ganska förvirrad tillställning med bl a felräknat protokoll för vår del, men med den uppvisningen aspirerade vi inte på någon klubbmästartitel ändå. 🙂

Det började bra med en 10:a på platsliggningen. Jag var ju något skeptisk till just det momentet med tanke på att han skulle vara omgiven av idel borderterriers, men det gick ju vägen.

Sen samlade vi ihop till 7,5 på fria följet, 8 på läggande (han var inte med i starten), sen kommer det en rad med 0:poängare… På inkallningen tappade han fokus (det hände för mycket på utställningsplatsen intill) så att jag fick klämma i med ett ”riktigt” inkallningskommando för att få igång honom. Då blev farten så hög att det var svårt att få stopp… Rutan blev en nolla, inte helt oväntat, men sen kom det oväntade. På apporteringen regredierade han ett par år i utvecklingen och körde favorit (hans favorit, inte min) i repris; dvs apportbocksrace! Två varv runt plan med apportbocken i munnen innan han behagade lämna av. Men han hade åtminstone roligt…

Hoppet blev en 10:a och fjärren en 8:a efter ett par dk:n. Helhet 8. Apporteringsnollan och inkallningsnollan var ”onödiga”, men rutan är helt klart ett osäkert kort. Summa summarum, efter att jag påpekat felräkningen i protokollet, halkade vi i alla fall över gränsen till ett 3:e pris med 114,5 poäng. Inte så mycket att skryta med med andra ord. Men är man lagt åt utställningshållet blev resten av dagen bättre.

Det blev en lååång väntan på nästa ”event”. Vårt inträde i utställningsringen. Karlsson har ju aldrig varit särskilt samarbetsvillig när det kommit till utställning. Det har varit tråååkigt… Men igår plockade han fram en annan sida!? Han lät sig ställas upp snyggt, stod still som en staty, rörde sig fint och … ja på det stora hela skötte han sig fint nästan hela dagen. Domaren var mycket noggrann, han klämde (flera gånger på hans lårmuskler), kände, lyfte, pillade och petade och det skrevs en halv roman.Efter första sållningen bland öppenklasshanarna var vi fortfarande kvar i ringen!

Foto: pappa

Slutresultatet blev; en andraplacering i öppen klass!!! En mycket häpen matte insåg att dagen skulle bli ännu längre; dvs final för hanhundarna. I avvaktan på det skulle han ingå i avelsgruppen tillsammans med sin pappa, men eftersom en hund inte infann sig i tid fick vi backa ur planteringen. Lite snopet… inte minst för hanhundens uppfödare.

När det var dags att utse bästa hanhund var det lilla träsktrollet fortfarande på förvånansvärt bra humör och ställde upp sig fint. Men … när det var dags för domaren att ge honom fyra dyrbara sekunder av sin tid så … rasade den lilla hunden ihop som ett korthus! Innan jag fått ordning på ben och svansar igen hade domaren för länge sedan passerat och då var det över för vår del. Men ändå, 2:a i öppenklassen (bland 21 hanar) är inte kattskit. Och den som slog honom där avslutade dagen i den stora finalen och blev BIM. Så nu börjar man onekligen fundera på om den där (officiella) utställningskarriären verkligen är avslutad…?

Domarkritiken: Nice type and size. Good otterhead with keen expression. Good length of neck into well laid shoulder. Correct dept of ribs carried well back into strong loin and rearquarters. Good second thigh. Good fluent topline but slightly low set tail but of good length. Good coat. Thick pelt. Moved very well although slightly loose in front.
Domare: John Bainbridge

(Eftersom jag vet att det finns ringsekreterare som läser här 😉 tar jag gärna emot en översättning av följande: …inte strong loin and rearquarters. Good second thigh…)

Mitt i finalcirkusen blev det också utdelning av bucklan för Årets Bruksborder! Jag hade ju trott (och tänkt) att det skulle ske bakom närmsta buske i all tysthet men nä, så blev det inte. In i stora ringen under pompa och ståt (nåja 😉 ) fick vi ta oss.

Karlsson försöker föreställa sig exakt hur mycket mat det ryms i den nya matskålen? Faktum är att han fick sin kvällsmat serverad ur denna igår. Bildbevis finns och kommer förhoppningsvis senare. Foto: pappa.

Under eftermiddagen fick jag också besök av Ingrid och Trasselkvast. Ungefär samtidigt, och mitt under vårt race i utställningsringen. Ofokuserad var väl mitt ledord för dagen men det var ändå himla trevligt. 🙂 Ingrid har jag ju träffat förr (gammal klubbkompis) men Trasselkvast var första gången. Karlsson fick även chans att agera terapihund en stund, vilket han gjorde med den äran.

Den här nomadtillvaron har onekligen varit lätt påfrestande. Igår hade jag 50% av mina tillhörigheter i stugan, 50% i bilen och 50% i uppfödarens utställningstält. Jo, faktiskt, det kändes som om jag hade 150% saker…

Kvällen igår var betydligt mer stillsam bland både folk och fä. Vissa hundar satt i sömnen (inte gick – satt) men insåg ganska snabbt att det inte ledde så långt och la sig ner igen. Lite mat och hundprat hann vi dock med innan vi däckade. Vi också…

I morse var det städning av stuga och sedan hemfärd. Hemresan gick via kusin vitamin (ja min kusin ÄR verkligen en vitamininjektion 🙂 ) i Åtvidaberg där jag intog en god lunch och fick en trevlig pratstund. Sedan for jag vidare hemåt med benäget bistånd av Red Bull och en sådan här och strax efter 18.00 rullade vi in på gården.

Borta bra men hemma bäst, i synnerhet med en sådan matskål, eller eh…?

I fredags kväll dristade jag mig också att leka lite naturfotograf i solnedgången. Det är verkligen vackert vid Herrfallet som ligger på en udde i Hjälmaren. Här är resultatet av den vändan. Några bilder från utställningen blev det inte för min del. Däremot är det flera som har fotat oss så vi får väl se vad som dyker upp i mailen? 😉

Utsikten från stugan!

Puh… jag har säkert glömt massor av väsentliga saker men nu stänger vi bloggen för idag och konsterar att helgen varit jättetrevlig om än tröttande. Nu är det duschen och sedan sängen som gäller, för de påstår att det är måndag i morgon igen?

(Eventuella stavfel, syftningsfel och sakfel tar jag inget som helst ansvar för just nu. Kanske i morgon?)