Månad: oktober 2007

…åt en bruksterrier. 🙂

Förra hösten var vi på spårläger. Instruktör var svenska mästaren i spår 2006.

I somras var vi på spårläger. Instruktör var flerfaldige norska mästaren i spår.

Nu ska vi på lydnadslydnadskurs. Instruktör blir årets svenska mästare i lydnad. 🙂

Sista tiden har jag börjat bli riktigt sugen på att gå någon form av lydnadskurs med det lilla träsktrollet. Men inte vilken kurs som helst, utan för en riktigt duktig instruktör. Inte för att vi har några oöverstigliga problem (utom kanske platsen då?) utan mest för att själv få en kick och en nystart. Och nu uppenbarade sig chansen när klubben tar hit Berit Sjöberg för en lydnadshelg i slutet av november. Det är tur att Karlsson är skåning så att nå’n av oss förstår vad hon säger. 😉 Hon är ju danska och har bara bott i Sverige ett par år. Äh, det ska nog lösa sig. Jag har blivit hyfsad på danska med åren och hon är säkert rejält försvenskad vid det här laget.

Nu ska man inte tro att jag är någon titelgalning och bara går kurs för mästerskapsmedaljörer för så är inte fallet. Det har liksom bara slumpat sig så. Bara för att man vunnit mästerskap till höger och vänster är det inte alls givet att man är en duktig instruktör. För det krävs det en rejäl portion pedagogisk förmåga också, och det är inte alla förunnat.

Nu håller vi bara tummarna för att det blir riktigt varmt och fint höstväder sista helgen i november … ähum? Det kan lika gärna vara 50 cm snö… Men den smällen tar vi då. Nu har vi åtminstone något att se fram emot i det såväl mentala som fysiska höstmörkret.

För första gången i mitt (husägar-)liv har jag lyckats hålla liv i mina pelargoner hela sommaren och halva hösten OCH få in dem innan frosten tog dem. Allt med råd och stöd från Ingrid.

Hon har även instruerat mig i hur jag ska sköta dem under vintern = förvaras svalt! Svalt är det i mitt f d kontor som är beläget i en del av lagår’n. Men hur ofta är man där? Och hur lätt är det att komma ihåg att pellisarna ska ha vatten med jämna (om än långa) mellanrum? Inte lätt, framför allt inte som jag knappt kommer ihåg att vattna de växter jag har inne och umgås med dagligen. De får vara extremt tydliga i sitt kroppsspråk innan jag fattar nå’t. Fredskalla är en växt som sköter den kommunikationen på ett utmärkt sätt utan att dö.

Men som sagt; pelargonerna? Nu finns det ju en utmärkt kalender i mobiltelefon så självklart har jag lagt in påminnelse där. Och nu ”pep” det, och meddelandet löd ”pellisarna” kort och gott. Jag tror jag förstod budskapet och skall därför förpassa mig till lagår’n, beväpnad med vattenkanna. 🙂

…att Wood’s läser min blogg. 🙂 Eller också har dom skaffat sig en korrekturläsare?

Någon som minns detta?

Idag såg jag en ny annons från samma företag och där var texten ändrad till ”de bästa avfuktarna”. Punkt.

Dock använder man fortfarande ordet ”bästa” så en korrekturläsare med kunskaper i marknadsföringslagen kanske inte vore fel? Eller också är de faktiskt bäst, men jag undrar om de kan bevisa det?

För att återkoppla lite till personlighetstesten här om dagen; det finns ETT område där jag definitivt inte är varken planläggande eller tänkande och det är – matvaruinköp. Där går det mesta på impuls och känsla. Liksom: – Oj, NU skulle jag ju kunna åka och handla! Oftast relativt sent på kvällen efter ett hundträningspass. Jag vet liksom aldrig att jag ska handla innan jag verkligen gör det och det där med planering, skriva inköpslista osv är relativt okända begrepp. Oftast kommer jag hem med en hel del relevanta varor, men ytterst sällan ALLA relevanta varor. Vilket resulterar i att nästa dag står jag där i butiken igen och undrar vad det var jag glömt dagen innan? Gjorde ett sådant race igår kväll efter träning och möte och än har jag inte kommit på vad jag missat, men det dyker säkert upp något. Snart.

Än en gång har Iza bevisat att det fungerar att vila sig i form. 🙂 Vi har inte satt en tass på agilitybanan på 1,5 månad, dvs sen tävlingen i början av september. Igår var det tomt när vi kom till klubben så jag beslutade mig för att köra lite. Och … wow! Orkade inte bygga någon bana utan körde på det som stod utställt, och bl a detta.

Det började med slalom där hon helt plötsligt fick upp en faslig fart, och ändå blev det rätt. Jag försökte göra som jag hört ”proffsen” göra, dvs säga ”fram fram fram” för att öka tempot. Och det funkade?! Klockrent! Har aldrig använt detta innan men ordförståelsen var total och overdriven kom i. Jag var alltså rejält på efterkälken men dirigerade ändå mot hopphindren som stod ganska snett till höger och inte alls på en naturlig linje. Hon hoppade kanonfint och sen (ännu mer på efterkälken) ropade jag ”däcket” och då saktade hon in lite och verkligen letade efter däcket och tog det också, sååå fint! Och det var inte bara tur för jag körde samma kombination flera gånger med samma resultat.

Så nu kommer vi köra vilo-taktiken även på inkallning med ställande. 😉

Eller, njae, det kanske inte var någon lysande idé?

Gårdagens övriga träning lämnade en del att önska så jag går inte in på detaljerna. Nu ska det väl erkännas att jag inte var helt fokuserad heller vilket säkert bidrog. Dock upptäckte jag en lustig sak. Tytti och Tarrak var uppe och tränade samtidigt och körde med klicker (vilket även jag gjorde). Om Iza hade släppt kontakten och Tytti råkade klicka Tarrak för något samtidigt så tvärvände Iza och kom in till min sida. Så nu är strategin klar. Nästa tävling får Tytti stå på åskådarplats och klicka så fort Iza släpper kontakten.

Eller, det kanske inte heller var någon bra idé… 😉

Som jag brukar säga; livet är fullt av goda idéer – mer eller mindre genomförbara…

Jag hade förberett husse på att det förmodligen skulle bli ganska ”livat” imorse. Jag skulle ju ikläda mig full hundmundering, för att åka iväg utan hundar och vara testledare på MH. Och att ”läsa” när matte sätter på sig hundkläderna brukar dom klara av, mina jyckar. Mina farhågor kom dock på skam eftersom klockan var – fel. Åtminstone enligt Karlsson. Iza la sig utanför dörren där jag bytte om och tittade på, lugnt och sansat. Och K la sig bredvid och … gäspade! Hans kropp var helt klart inte inställd på något annat än att sova skönhetssömn i ett par timmar till. Och det fick dom alltså göra, båda han och storasyster.

Det var, tack och lov, bara halvdag som testledare. Vid lunch fick jag avlösning och när jag kom hem åkte vi iväg och ”puttade” in husvagnen på vinterförvaringen.

I eftermiddag har jag kört lydnad med fotografering. Han skötte sig som vanligt i stort sett exemplariskt. Testade hopp-apport för första gången. Och det var klockrent i första försöket?! Sen gjorde han väl som matte brukar göra när hon bowlar… Han började fundera på vad han gjorde. Och då körde det ihop sig. Men jag förtvivlar icke, vi ska nog fixa detta också. 🙂

Fjärren, sitt-ligg-sitt-ligg är klockren. Inga dubbelkommandon och snabbt och fint utan att flytta sig framåt. Men vi ska säkert lyckas krångla till det. 😉 Igår försökte vi med sitt-stå men DET var inte lika klockrent. Kommer nog kräva lite mer träning.

Avslutningsvis blev det platsliggning med störning i form av halvgalen Iza och uttråkad husse som gick i cirklar runt liggande terrier. Det skötte han också kanonbra.

Avslutningsvis några bilder från dagens pass. Det gällde att passa på när det blev lite kvällssol.

Stilpoäng eller?

Full fart in med apporten!

Matteperspektiv!

Inga stilpoäng på själva ”sittet”. 🙂

Och ibland måste man vila lite.

Han var så söt på båda dessa bilder (ovan och nedan) så jag kunde inte välja. Och nejdå, jag är inte alls partisk. 🙂

Hu, nu är inte vintern långt bort. Hittills har jag sett tre tydliga tecken på det.

1. Husvagnen är urstädad och urplockad inför vinterförvaringen, som för övrigt inleds imorgon.

2. Husse har börjat dricka folköl istället för vin till fredags- och lördagsmiddagarna. Snö- och saltjouren har alltså inletts och natten som var bjöd på flera minusgrader även om det klarade sig från utryckning.

3. Jag saknade handskarna under eftermiddagens hundpromenad.

Jag vill inte ha vinter. Jag tycker inte om vinter. Basta!

Dagens aktiviteter blev inte riktigt som planerat. Planerna var bl a att jag och Iza skulle ut och promenera och passa på att ”hämta” våra trattkantareller. Sen skulle jag lägga spår till Karlsson. Men nä! Har sovit fruktansvärt dåligt inatt och de stunder jag sovit vete katten (eller kanske Karlsson?) hur jag har legat? Jag har ruskigt ont i ländryggen och nedåt höfterna och benen. Lite ischiasvarning? Varje steg kräver ansträngning och gör ont. Ser jag fram emot att vara testledare på MH imorgon? Nä, kan inte påstå det. Framför allt inte som banan är rätt lång och kuperad. Men tack och lov är det bara halvdag = 4 hundar så det får väl gå. Har jag tur så gillar de inte att kampa i trasan heller så slipper jag slita på ryggen med det. 😉
Hur som helst så förbarmade sig husse över schäfern och jag och terriern lullade för oss själva i skogen. Dvs jag ”lullade” och han rejsade. Och så fick han ett litet lydnadspass också.

I förmiddags åkte vi iväg för att köpa ett nytt soffbord, men inte heller det gick som planerat. Det fanns självklart inte i lager (vilket jag väl iofs misstänkte) men jag blev ändå besviken, för när jag väl bestämt mig så ville jag ha det NU! Nåväl, jag får väl tåla mig ett par veckor tills det kommer in igen. Blev lite annat shoppat iaf, som t ex ett par nya jeans.

Avslutningsvis en bild från i förmiddags. Mina hundar (och i synnerhet den större av dom) är tydligen väldigt dataintresserade? Så fort jag visar minsta tecken (och tecknen feltolkas allt som oftast) på att dra mig en trappa upp så rusar de uppför trappan och står ivrigt trampande utanför dörren till arbetsrummet. Misstänker att det beror på att de vet att jag då sitter still en stund och att de då kan slappna av?

Men skynda dig då matte, vi väntar!

(Trappan är den enda del av huset vi inte renoverat sedan vi flyttade in. Då var den nyligen iordninggjord och annat var betydligt mer akut, men gissa om jag är less på furupanelen? Och platsmattan??? Hjälp – jag behöver en egen ”Martin”! Eller vilken hustomte som helst går bra. Om någon har en över, skicka gärna hit honom!)

Så har man gjort en så’n där högst vetenskaplig test igen:

http://www.zapera.com/survey/demo/personality/

Jag hittade den hos Ingrid och kunde självklart inte låta bli.

I grafen nedan kan du se, hur du är placerad i de fyra centrala personlighetsdimensionerna. Ju närmare ändpunkterna du är, desto mer uttalade är dina karaktärsdrag

SÅDAN ÄR DU:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.

Hehe, ja det stämmer nog ganska bra, på gott och ont… 🙂 Dock vill jag nog inte kalla mig ”inåtvänd”… Placeringen på skalan stämmer nog ganska bra, någonstans i mitten. För jag är definitivt inte hysteriskt utåtriktad heller.

Vad det gäller kalendern så skriver jag upp saker jag ska komma ihåg. Men behöver sällan titta i den för jag kommer ihåg vad som står i den. Hur man nu ska tolka det…?

Håhå jaja. 🙂

…ska jag ännu en gång lovsjunga den lilla pysslingen. 🙂

När det var dags för kvällens träningspass var jag sugen på att börja träna något nytt. Först var jag inne på rutan (har ju t o m köpt egna koner!!!) som vi bara testat lite, för några månader sedan, men sen kom jag på; fjärrdirigeringen!

Inte för att jag är någon direkt älskare av lydnadstävlingar men jag har insett att ska vi få den erforderliga tävlingsrutinen så är det ett måste att ägna sig även åt det då och då.

Och han är så fantastisk. Det tog väl i runda slängar 55 sekunder så hade han förstått vad det gick ut på. Nu körde vi förvisso bara skiften ligg-sitt-ligg men snabba skiften blev det och nio gånger av tio utan att han förflyttade sig framåt. Kan tänka mig att vi stöter på lite mer patrull när det är dags för stå-skiftena, men den dagen den ”sorgen”.
Men det som fascinerar mig mest är ändå hans fokus. Han är 100% koncentrerad på mig. Nu ska det väl erkännas att störningarna hemma på garageinfarten inte var överväldigande men Iza hade, i motsvarande situation, ändå lyckats hitta ett antal luktfläckar och annat som bara måste kollas.

Vet inte om det beror på att hon är ”kvinna” och tror att hon besitter mer simultanförmåga än vad hon egentligen gör? Eller om det är Karlsson som har ”sjukdomsinsikt” och inser att hans manliga kromosomuppsättning endast tillåter en sak i taget så han försöker inte ens med mer. 😉

Hur som helst så gick jag in i huset igen med ett stort, lyckligt leende på läpparna och efter en strulig och trist jobbvecka så var det välbehövligt.

Nu blir det fredags-mys … eller nå’t…? 🙂

Ikväll skulle jag och K befunnit oss hos V för trimning av ben och tassar. Men så ringde V och frågade om hon inte kunde komma hit och göra det istället? Eftersom hon ändå skulle passera stan och då var det inte så lång omväg? Självklart kunde hon det – vilken service! Om hon bara haft en hemsida så hade jag självklart lagt ut en länk här. Men nu har hon inte det…

Cavalier King Charles-spanielstadiet är således, åtminstone för tillfället, ett minne blott. 🙂

Och så avslutar jag med lite mer sökords-mystik. Vem (och varför) söker på ”karlsson för fan”? Jag är ganska säker på att jag inte använt den kombinationen av ord men det ger ju Google blanka sjutton i när träffarna presenteras. Och när jag själv söker på det så hamnar min blogg på – andra plats!? Hujedamej…

Släpade mig iväg till klubben igår kväll. Iza fick sig ett pass med inkallning, med enbart handtecken på kort avstånd. Funkade … sådär. Vet ju att jag behöver ha åtminstone en femma på tävling (under förutsättning att övriga moment funkar minst lika bra som de gjorde senast) på det momentet och det borde inte var så omöjligt men just nu känns det så. Har verkligen testat ALLT! Vi tränade lite annat också, men det blev lagom ostrukturerat.

Hämtade sedan pysslingen och utsatte honom för ett tortyr-pass. 🙂 Bl a så använde jag Tytti som tävlingsledare på apporteringen. Hon fick lämna apportbock, hämta apportbock, bära apportbock, vifta med apportbock… Och han skötte sig naturligtvis exemplariskt?! Inte en tendens till det beteendet som blev på tävlingarna och inte en enda chans fick jag att tala om för honom att han gjorde fel. För det gjorde han ju inte…

Körde även platsliggning med drag. Det värsta, i pysslingens ögon, var nog när jag la honom ner mittemot favorit-Tarrak på 2 meters håll och själv gick och ställde mig nästan jämte Tarrak och drog i kopplet. Men han är inte terrier för inte. 🙂 Han låg envist med hakan i backen och bara blängde på mig. ”Försök du kärring, men DEN går jag inte på!” Han är för härlig!

Imorse konstaterade jag åter att jag inte kan lita på Iza. Vaknade 07.45! När jag borde ha gått upp 05.30! Hade väl snoozat klockradion så många gånger att den gav upp, men jag vet inte om att jag gjort det. Men när klockradion tagit över ansvaret så ger Iza blanka f*n i mig och somnar glatt om. Annat är det på helgerna när radion inte går igång. Då är hon helt plötsligt väldigt ansvarskännande och ser till att jag kommer upp senast kl 07.00. Det som väckte mig imorse var att terriern klampade runt på mig för att hitta någon ny (läs bättre) sovplats…

Förbrukningen av pappersnäsdukar är alldeles för låg. Och trycket i bihålorna (och öronen) alldeles för högt. Huvudet känns som om det är stoppat med några hekto bomull och det är inte jättekul, men – I will survive. Ont krut förgås inte så lätt säger dom ju. 😉

Med andra ord händer det inte så mycket. Älgjakten har lagt hinder i vägen för mer avancerade skogspromenader och någon träning på klubben har det inte blivit den här veckan. Däremot har vi ägnat oss åt lite hemmaträning, framför allt med lille K. Bl a har vi tränat platsliggning på nytt sätt. Läste en artikel i senaste Hundsport och fick en liten påminnelse. Nu lägger jag K med koppel och halsband på. Sen drar jag lite försiktigt i kopplet så att han måste anstränga sig för att ligga kvar. Han måste bli medveten om att han faktiskt ”gör” något och inte bara lita till gravitationskraften som funkar ”sådär” när det finns fyra pigga terrierben på undersidan. Första gången jag drog flög han upp, lätt som en fjäder. Men jag sa ”nej, ligg” och han la sig. Och sen har han legat! Han klamrar sig desperat fast med klorna i grässtråna – och det funkar. Men ni kan vara lugna. Det är ingen misshandel det är frågan om. Det är mycket lätt drag i kopplet, bara lagom så att han får hålla emot lite. Och under tiden öser jag beröm över honom, och en och annan godbit. 🙂

Har börjat träna om ställande under gång också. Om jag piper ”stå” i värsta falsett-läget så funkar det riktigt bra. 🙂

I måndags var jag på föreläsning om ”hundspråk och flockdynamik” med den norska vargforskaren Runar Naess. Det blev väl inga större aha-upplevelser eller revolutionära sanningar som avslöjades men han är väldigt underhållande att lyssna på. Bl a drog han ett exempel om ineffektiva korrigeringar och det handlade om ”herr Karlsson som vänder sin schäfer upp och ned”. Kunde inte låta bli att visualisera lille K försöka vända storasyster upp och ned!? Mycket har han lyckats med men där någonstans tror jag att hans åtta kilo inte riktigt räcker till. 🙂 Det var flera av klubbkompisarna som tydligen sett samma scenario framför sig…

En fördel med att vara krasslig är att arbetsgivaren ser MYCKET positivt på att jag sitter hemma och jobbar. Den här veckan blir det alltså tre dagar hemma och bara två på jobbet. Underbart! Å andra sidan är det så mycket annat med jobbet som är o-underbart för tillfället så det kan behöva kompenseras.

…finns inte mer!

Pappas schäfer Frida fick somna in igår. 12,5 år hann hon bli och de flesta av dem tillbringade hon hos pappa och hans fru. Hon var lite skruttig i bakdelen när vi träffade henne i somras men hon uppskattade fortfarande sina långpromenader. Humöret och viljan var det inget som helst fel på. När vi kom till deras hus så gick hon genast och hämtade sin kong och kom till mig och inbjöd till lek. 🙂

Tyvärr fick hon en kraftig halsinfektion för ett par veckor sedan. Antibiotikan verkade inte göra någon nytta och den inaktivitet som blev följden var inte bra. Rörligheten blev snabbt sämre och hon ville inte äta så husse och matte fick fatta det oerhört tunga beslutet.
Hon var en hund som uppfödaren tog tillbaks pga tråkiga omständigheter och sedan omplacerade. Ädelt bruksblod flöt i hennes ådror (Silverpilens Wilse var pappa) och hon var en riktigt härlig hund. Bl a deltog hon med stort intresse i Izas valpfostran under den sommarens semester. En klok och vänlig fröken var hon, med alla tassarna på jorden, och Karlsson hade hon ett särskilt gott öga till.

Vi kommer att sakna henne!

Frida i spårskogen sommaren 2005, 10 år gammal.

Jag tänker på hennes husse och matte och hoppas att de snart hittar en ny hund, för det behöver dom. Om det blir en borderterrier eller västgötaspets återstår att se.

Idag mår jag bättre! Febern verkar ha gett med sig och kvar är däbbt däsa och viss rethosta. Jag ska säkert igenom ytterligare några faser innan det är över, men huvudsaken är att jag slipper febern.

Med andra ord; idag har jag orkat med några mindre projekt. Jag har t ex trimmat virvelmars… nej, jag menar terriern. Jag är fortfarande lika fascinerad av alla hans tekniker för att undvika att bli trimmad på vissa ställen. Men eftersom jag är tvåhänt så fixar jag en del trots att han t ex ”håller i” min ena arm genom att hänga sig över den. Allt grundar sig i passivt motstånd, han skulle vara en guldgruva som trädkramare eller nå’t. OK, så länge det inte är granar som ska kramas, för då äter han upp barken… 🙂
Som vanligt så fick jag dock inte helt ordning på ben och tassar. Där krånglar han något förfärligt och när jag väl fått till ett bra ”grepp” så sticker han dit näsan för att kolla, på riktigt nära håll, vad jag egentligen gör. Detta resulterar i att jag inte ser vad jag gör, och så var det kört. Det får nog bli ett nödsamtal till V så får vi hjälpas åt med det sista. De huvudsakliga  målen är dock uppnådda; den värsta pälsgardinen under magen är borta liksom springer spaniel-fanan under svansen. Tassarna påminner dock fortfarande om cavalier king charles spaniel-tofflor. Problemet är bara att sådana SKA cavaliererna (tydligen) ha, inte borderterriers… Men det finns faktiskt ett skede i trimningen där han är extremt samarbetsvillig och står väldigt, väldigt stilla. Det är när man tar fram saxen för att putsa pälsen runt snoppen. 🙂

Efter trimningen gick vi ut i skogen och körde ett latexpipdjursrace, följt av en bits koppelpromenad och därefter lite lyhördshetsträning sista biten.  Dvs lös terrier och en matte som ideligen väser ”ligg”, ”stanna”, ”före” och andra liknande kommandon. Han har öronen på vid gavel och åtlyder glatt mina kommandon, mot vederbörlig ”ersättning” förstås.

Efter hemkomsten körde vi en stunds jordengårinteunderförattmanlämnarifrånsigleksakertillmatte-träning. Det vore ju käckt att ibland kunna använda boll som belöning vid momentträningen. Hittills har det inte varit något alternativ. De gånger jag försökt har både boll och terrier försvunnit utom räckhåll, såväl mentalt som fysiskt. Dagens träning (inomhus) köpte han dock och efter en stund hade jag t o m snygga apporteringsingångar. Det kanske finns hopp?

Nu sover han! Framför allt trimningen är tydligen extremt mentalt påfrestande för den lilla pysslingen.

Husse visade en del kvinnliga drag idag genom att, trots att hans förkylning är på ”topp”, erbjuda sig att gå ut med Iza. Vem som gick ut med vem ska jag väl låta vara osagt, men dom kom både ut och hem så det verkar ha gått rätt bra.

Dessutom har jag höstskrudat köket genom att byta från de glesvävda linnegardinerna i limegrönt till en något mer dämpad variant. Tyckte det kunde vara dags i oktober…

Vissa andra smärre projekt har också hunnit med så det kanske finns hopp om tanten. Men det är ju snart måndag igen så det vore väl konstigt annars?

När jag nyss satt på altanen och rökte hörde jag ett enerverande pip, långt bort. Det kunde inte vara Karlsson som var skyldig för latexpiparna är utom räckhåll för honom utom vid högtidliga tillfällen. Satt där och funderade på vad det kunde vara. Det lät nästan som en brandvarnare…?

Hade just beslutat mig för att det var min, av snor och feber, bedövade hjärna som spelade mig ett spratt när jag kom på: BRANDVARNAREN I HUSVAGNEN!

Kikade runt hörnet på huset och konstaterade att det inte var någon större brand iaf. Rotade fram nyckeln och gick och låste upp och mycket riktigt; där låg brandvarnaren i kökslådan (där den ligger under förflyttning av husvagnen och när vi inte är i den) och larmade av all sin kraft. Utan minsta lilla brand inom synhåll. Efter urplockning av batteri fick jag iaf tyst på den.

På tal om irriterande pip; någon som har hört Apotekets radioreklam som de kör i Radio Rix. Den börjar med ett MYCKET irriterande pip, typ väckarklocka eller digital timer. Det piper så högt och länge att jag, när jag sitter i bilen, stänger av radion… Lyckad radioreklam?! Förvisso ska ljudet illusterera irritation, men kanske inte till just det priset – att lyssnarna stänger av? En gång tvingade jag mig att lyssna färdigt bara för att få koll på vem som var avsändare av detta misslyckade reklambudskap. Apoteket?! De kanske vill sälja öronproppar?

Jag avslutar med ytterligare ett kapitel i serien ”Karlssons konstiga sovställningar.

Ser inte vidare bekvämt ut, inklämd mellan stolsbenen. Han har dock valt den helt själv trots fri tillgång på biabäddar och soffor?! 

Det här … djuret, som mest liknar ett vanvårdat virvelmarsvin just nu, skulle f ö ha trimmats idag. Det hade passat utmärkt att göra det utomhus i det underbara vädret. Dock är det så att bara tanken på att stå upp, i en hel timme (!), får mig att bli alldeles matt så det fick vara.

Jag är för sjuk för att göra något. Och för frisk för att inte göra något!

Eftersom natten bestått av feberfrossa, hosta, försök att kippa efter luft och famlande efter näsdukar försökte jag gå och lägga mig igen efter frukosten. Men nä! Kunde inte somna.

Försöker jag ”göra” något blir jag svimfärdig.  Vi får väl se om detta är det ultimata läget; sittande framför datorn?

Tacka iaf gud  (eller någon?) för Ipren, Nezeril och Kleenex näsdukar med balsam! Har ni inte provat den näsduksvarianten så kan den varmt rekommenderas. Min näsa brukar bli en stark konkurrent till Rudols julröda variant efter i runda slänga tre snytningar med vanliga näsdukar men med Kleenex balsamvariant klarar den sig ganska helskinnad.

Husse mår, tack och lov, bättre idag så han kom precis hem från långpromenad med fyrfotingarna.