Ruskpricken är Iza (som fäller något fantastiskt just nu och följdaktligen påminner om en ”ruskprick”) och optimisten är – jag. När jag kom hem från jobbet idag slängde jag raskt på mig skogsmullekläderna och knatade iväg ut i skogen tillsammans med Iza. Tanken var att hämta ”mina” trattkantareller. Redan i starten av promenaden insåg jag att OM det fanns lika gott om trattisar som det brukar göra just där så skulle det bli svårt att hinna med innan det blev mörkt.
Vi har inte gått den här rundan på ett tag eftersom husse berättat hur sönderkört det blivit av skogsmaskinerna men nu var det alltså dags, och jag ville inte gärna gå i mörkret.
När vi kom fram till trattisarna visade det sig vara snabbplockat. Stället var i princip länsat men jag tror inte det är någon människa som varit framme eftersom det precis intill skogsvägen stod en hel hög med stora fina exemplar som båda jag och Iza höll på att trampa ihjäl. Längre in från vägen (nu snackar vi 2-3 meter) var det dock glest. Jag misstänker således ett (rå?)djur, eller möjligen flera. Det som fanns rafsade jag snabbt ihop och så traskade vi vidare.
Den delen av rundan som jag trott var sönderkörd var det inte speciellt farligt med och jag gick och flinade åt husse som överdrivit så. ”Det går att balansera i mitten” liksom… Vaddå balansera? Det var åtminstone en meter brett, orört, i mitten av vägen. Men sen…
Här hade vi tidigare en rätt mysig skogsväg. Men det var då det. På vissa ställen var det verkligen rena balansakten att ta sig fram och nivåskillnaden var nog närmare en meter mellan mitten och hjulspåren. *suckar djupt*
Detta är ingen väg jag fortsättningsvis tänker gå med två hundar samtidigt. Två hundar som ganska konsekvent vill gå åt olika håll. Nej, en hund i taget får det bli i så fall. Oerhört tråkigt för detta är annars en riktigt mysig, och lugn, runda (när man väl tagit sig förbi rottisarna).
Igår kväll tog jag bara med mig Karlsson till klubben. Den lilla pysslingen fortsätter att imponera.
Om man inte haft sådana hundar som jag har haft så förstår man nog inte riktigt hur fascinerad jag är över att kunna träna med honom lös mitt bland en massa andra hundar. Detta är ju något som de flesta tar för självklart, men inte jag…
Min första schäfer, Dixie, ville helst döda allt som gick på fyra tassar. Åtminstone lät hon så. Koppel var alltså en förutsättning när det fanns andra hundar inom en kilometers omkrets.
Iza är ju inte det minsta elak men däremot väldigt impulsiv och nyfiken. Nu börjar hon bättra sig och jag vågar lita på henne lite mer, men inte fullt ut. Det räcker med att någon kastar en boll eller kör en inkallning så kan hon fladdra iväg, eller åtminstone känns det så.
Men lille K… 😀 När han väl fått kolla läget i någon minut eller två är det fullt fokus, åtminstone igår. Det var massor av nya hundar på plan. Hans favorit-russel körde agility för fulla muggar. Det klickades och det peps med pipdjur. Och Karlsson tittade väl till ibland men det räckte med en harkling för att han skulle fokusera igen.
Körde fjärrdirigeringen (lydnadsklass II) några gånger igår och han är bara sååå duktig. Vi har tränat detta ett par gånger bara och igår var jag nog ute på fullt avstånd = 5 meter. Nu är jag förvisso inte domare men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad man skulle kunna dra poäng för? Riktigt snabba positionsväxlingar och inte en centimeter han flyttar sig framåt. Och jag behöver inga dubbelkommandon (mer än de tillåtna). Det känns nästan som om vi inte ska träna detta så mycket för att inte förstöra något… Undrar om det är rätt taktik? 😉
vallterrier.com 
Fy tusan så eran promenad väg ser ut !!
Får man verkligen ”bara”lämna en väg i det skicket ???
Borde vara straffbart att göra sååå !!!
Stackars er !
Trevlig helg på er förresten !
Jo ,en sak till jag är jätteimpad av Karlsson,vad han är duktig !!!!
Kramis Pia,Indra & Tyra
Men fy tusan vad dom har förstört! Förstår att det inte är någon höjdare att gå där längre. Trist när dom förstör så där!
Dutti Karlsson som lär sig så snabbt 😀
Det där ser ut som en av mina o hundarnas favoritväg, snarare hundarnas då! Mina gillar ju att rulla sig, dricka, plaska och leka i dom där djupa hjulspåren. Själv är jag inte riktigt lika entusiastisk.
Jag täntke också den tanken… att du kanske inte ska träna fjärren för mycket! Jag tror att vi människor oftast är inne och petar för mycket i vissa moment som från början är bra!
Syns på söndag ;), Uffe ringde igår kväll *skrattar*
//Tytti
Hey… jag kan lämna kommentarer även med explorer… har fått en ny burk på jobbet och då försvann firefox. Men så länge jag kan göra viktiga saker som att skriva i folks bloggar så gör det inget 😛
Pia; jag förmodar att det är upp till markägaren och det är nog densamme som ordnat så att vägen blivit sönderkörd. Och markägaren bor INTE i området så han har nog inget privat intresse av att återställa eländet.
Tytti; wow va’ mycket kommentarer jag kommer få nu!
Nämen, så vägen ser ut! Att gå där med två jyckar som vill åt olika håll måste ju vara rena cirkusnumret! (Kan säga att jag hade inte gått där med mer än en heller…) Joyce ska ju alltid stanna, lukta, filosofera i lugnan ro..de andra har…lite mer framåtanda om man säger så…kan vara lite besvärligt ibland… 😉
Utåtriktad hund…Bus är just en sån som jag ogärna släpper på plan när det finns andra där. Nyfiken i en strut är han. Hoppas vi kan fixa till det.
Ha en gooo helg!
Kom ihåg att inte glömma att ”koppla på” en tävlingsledare i fjärren. Jag tror nämligen att det är där jag har brustit och H blir väääldigt störd när någon står bakom honom.
Tack för påminnelsen Bibbi. Tänkte på det här om dagen men nu hade det försvunnit igen.
Åhhh gud vilken sörja!
Visst är det härligt med hundar som håller fokus, utan att man behöver bli ”irriterad” och tjatig. Guld värda!
Förstår att Iza sätter sig på tvären när hon ser en sån gångbana. Stackars vovve.