Favvo-Fabbe

Igår kväll fick jag ett tråkigt telefonsamtal. En av mina absoluta favorit-schäfrar, Fabbe (egentligen Fabian), kommer idag att göra sin sista resa till veterinären. 😦

Det är Fabbes ”fel” att jag blev med Iza. De kommer från samma uppfödare och är 3/4-syskon (ungefär), om man nu kan vara det? De har samma pappa och deras mormödrar är kullsyskon. När det var dags för ny schäfer så insåg jag att det var en Fabbe jag ville ha! En superhärlig hund som nog kunnat gå hur långt som helst om inte husse tappat sugen. Ett tag funderade jag, med husses goda minne, på att köra lägre klass spår med honom. Det hade säkert funkat utmärkt, för det var inte bara jag som gillade Fabbe. Fabbe gillade även mig. Skarpt! Dom planerna gick dock i stöpet eftersom vi aldrig fick till tid och möjligheter att träna tillsammans.

På ett KM där husse och Fabbe deltog så var hundstackarn alldeles förvirrad inför platsliggningen. Ingen förstod varför? Utom husse. Efter platsen kom de uppfarande i skogsbacken där vi satt så att Fabbe fick hälsa på mig (igen). Han hade letat efter mig, som han träffat strax innan platsen, och kunde inte sluta fundera på vart jag tagit vägen. Gullhunden! När han väl visste var jag var så gick allt som på räls.

Jag och Fabbe har även firat jul ihop. 🙂 Jag var hundvakt åt honom över julhelgen när jag var hundlös, för åtta år sedan. Det var under den helgen jag definitivt bestämde mig för att ta en valp ur den kull som då var på gång, och det blev Iza.

Nu har jag inte träffat honom på ett par år men enligt husse så är han fortfarande samma goa, glada och GALNA hund. 🙂 Tyvärr har han drabbats av något väldigt svårutrett problem med mage/tarm som man inte lyckats åtgärda och nu lider han för mycket så husse var tvungen att fatta det oerhört svåra beslutet.

Jag lider med hans husse och kommer sakna Fabbe i den här världen, även om jag inte träffat honom så ofta på senare tid. Han var verkligen ett praktexemplar av schäfer, såväl mentalt som arbets- och temperamentsmässigt.

Tänker på er!