Dag: 11 april, 2007

Det är kul med kommentarer när man bloggar, att få lite respons på det man skriver. Vissa av mina läsare är jätteduktiga på att ge livstecken ifrån sig men det stora flertalet (av statistiken att döma) gör det inte. Om man inte bloggar själv så kanske man inte förstår värdet av det? Det gjorde jag inte själv innan jag började blogga.

Hur som helst, det vore roligt att höra av er! Det finns uppenbarligen några mycket trogna läsare som jag är nyfiken på. Och vill man vara anonym kan man alltid använda gästboken. Om ni inte vet hur man gör när man kommenterar kommer här en snabblektion;

Under varje inlägg finns nedanstående text. Om man klickar där så får man upp några trevliga små fält som man kan fylla i. 😉 Och har man inte en kommentar till ett särskilt inlägg så kan man skriva i gästboken. Länk finns i högermarginalen. Lycka till! 🙂

Rubriken är även en boktitel om jag inte missminner mig. Boken är författad av Joseph Heller. Det är dock inte någon bokrecension jag ska presentera utan ett betydligt mer egocentrerat tema.

Dagens lunchpromenad började precis som vanligt. I totalt kaos. Men när vi väl gjort entré i skogen och Karlsson kopplades loss så hände – ingenting?! Det vanliga stolla-idiot-rycket uteblev och han travade iväg lite försynt på skogsvägen och nosade i dikeskanten. Blev nästan lite orolig men i övrigt var han som vanligt och lite senare fick han ett liiitet ryck. I det stora hela var han väldigt lyhörd och lydig hela tiden och höll sig närmare än vanligt. I förra veckan var det någon dag han gjorde lite för långa utflykter för min smak och dessutom hade han Stimorol eller nå’t liknande i öronen. Idag var det dock raka motsatsen som sagt. Det tackar vi för och hoppas att det håller i sig.

Igår var det vaccinationskväll.

För katter.

På Blå Stjärnan.

Och så var det jag och Iza då… De första två katterna, eller snarare kattburarna, mötte vi  redan på parkeringen.  Åsynen av en kattbur får igång ALLA sinnen på Iza och hon varvar upp i rekordfart. Misstänker att det inte spelar någon större roll om det verkligen är en katt i buren eller inte. Bara hoppet räcker liksom…

I väntrummet satt det ett mycket ledset sällskap i ena änden och de såg onekligen ut att behöva vara ifred. Därför trängde vi ihop oss, jag, Iza och kattburar med ägare, i andra änden. Iza spelade ut hela registret av rynkade pannor, huvud på sned, förtvivlade gnällanden och tjutanden. Hon var riktigt pinsam mellan varven men kattägarna tog det med fattning och hon charmade dom rejält i all sin stökighet. När hon väl vant sig vid dessa katt(burar) kom nästa… Till sist var Iza så upphetsad att hon bara skakade. *suck*

Dessutom fick vi vänta extra länge pga ett akutfall (det ledsna sällskapet).

Ska försöka undvika kattvaccinationskvällarna i fortsättningen…

I övrigt tillbringades gårdagskvällen på nio-årskalas. Ganska mycket folk var det, utspridda på diverse ställen. När födelsedagsbarnet satte sig vid ”vårt” bord kommenterade jag detta; att vi fick äran att sitta vid samma bord som han. Och vad säger ungen? – Ja, jag sätter mig hos dom som gett de bästa presenterna!

Den ungen vet hur en slipsten ska dras och hur man charmar en ”plastmoster”. 🙂