Kategori: Uncategorized

Ibland är det vansinnigt skönt med en egen appellplan. Att slippa åka iväg för att träna. Det vi skulle träna på krävde ingen BK, och eftersom anläggningsskötaren (läs: husse) klippt gräset på appellplanen (och resten av tomten) i söndags så stannade vi helt enkelt hemma.

För en gångs skull hade jag bestämt vad jag skulle träna på innan jag gick ut.

Fjärrdirigering: stå-sitt-ligg. Någon gång i vintras märkte jag ju att han gjorde skiftena bättre om jag inte viftade, dvs gav handtecken. Sen låste det sig igen och jag återgick till handtecken. Nu är vi åter på stadiet utan handtecken, och då går det som på räls, även på 10 meters håll? Förklara det den som kan.

Vittringsapportering: två klockrena! Inget plockepinn alls idag. Det jag har märkt är dock att jag inte kan köra mer än en i taget. Idag körde vi två, men gjorde en  massa annat emellan. När jag kör flera på raken blir han frustrerad och tror att han gjort något fel och då blir det ofelbart plockepinn av det hela. Det var iofs inte det som felade i fredags, för det var första försöket, men rent generellt – en gång, sen får det vara bra.

Elitrutan: eller… vi är lååångt ifrån elitrutan, men vi började lite försiktigt med dirigeringen. Har ingen aning om hur man brukar göra utan improviserade lite, min vana trogen. 😛
Jag ställde upp två rutor med ca 10 meter mellan resp ”baslinje”. Ställde K i mitten, framför mig, vänd mot mig och på ca två-tre meters avstånd. Sen sa jag ”rutan” och visade med handtecken höger-vänster. Och ta mej tusan, det blev rätt nästan varje gång?! Han gick klockrent åt det håll jag visade, men tog sig inte riktigt fram till själva rutan i första försöket alla gånger. Det känns dock som en lovande start. Sändande till kon vågar jag inte ens fundera på att träna in än. Det får bli när/om vi kommer ur klass III. Kan liksom se framför mig hur han lyckligt springer fram och ställer sig precis vid en av hörnkonerna i rutan… 😮

Det var planen för idag, och så blev det. Dessutom körde vi en inkallning med stå och ligg (lite långt ställande, men kanonfint läggande) och ett kryp, utan anmärkning. 😉

Till och med Iza fick sig ett litet pass, och har man bara munnen full med korv så går hon som en klocka. Hennes stegförflyttningar och vändningar på stället är fortfarande fina, men det fick vi ju aldrig någon chans att visa upp officiellt eftersom vi inte tog oss ur högre klass. 😦 Nåja, hon hade roligt och var glad för en stunds sysselsättning i alla fall. Ganska kravlöst är det ju också numera. 🙂

För de som inte orkat kolla alla 188 bilderna i albumet från i söndagens inlägg kommer här några av mina personliga favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags när jag for omkring och städade hittade jag detta originella arrangemang i ena vardagsrumsfönstret. Det fönster som är Lennarts favoritfönster (eller rättare sagt det enda han kommer åt). Tydligen tycker han matte dekorerar lite dåligt eftersom han tagit saken i egna tassar. Eller tänder. 🙂

En lätt amputerad känguru (som överlevet sedan julafton!!!), en ihopknuten strumpa och ett tuggben… Nåja, vi kanske inte har riktigt samma smak vad det gäller inredning. 😉

Upptäckte också att en bild som egentligen hörde till gårdagens inlägg inte kom med i den allmänna bildvillervallan. Här kommer alltså bilden när K flirtar med hamburgerfarbrorn/fotografen.

Foto: Peo Anderzzon

Ikväll skulle jag ha varit på klubben och hjälpt till med stugstädning och dessutom tränat lite. Så blev det inte. Har en läskig huvudvärk (som sannolikt har sitt ursprung i nacke/axlar) och som inte släpper trots värktabletter vilket är väldigt ovanligt för mig. En Ipren brukar åtgärda problemet ganska snabbt. Nu mår jag nästan illa också, så det blir väl till att däcka i sängen snart och hoppas att det är bättre i morgon…

* Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – bordsserviser, blommor, böcker – men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd etc. sedda på nära håll.

(Från Wikipedia. Undrar om amputerade ICA-kängurur räknas som dött villebråd?)

I helgen har jag, precis som planerat, övningskört med nya objektivet. Igår blev det inte så mycket pga oväder som inte var riktigt kamerakompatibelt, men idag har det blivit desto mer fotat på Elfsborgs elitspårtävling. Och jag säger bara; skyll mig själv. Hem kom jag idag, tidig eftermiddag, med över 600 bilder i kameran! Efter mycket möda och stort besvär har jag nu kokat ihop dem till 188 (etthundraåttioåtta!) som jag sedan har efterbehandlat en efter en. Mitt försök att skapa ett makro som med automatik skulle utföra de tråkiga bitarna misslyckades, men skam den som ger sig. Och med andra ord har jag i princip suttit framför datorn sedan jag kom hem!

Den som vill se alla tävlingsbilderna kan klicka HÄR!

Allt blir ju inte perfekt, men det är en himmelsvid skillnad mot mitt gamla objektiv. Nu är det roligt att fota igen! Dock var det en hel del svarta hundar: flattar, labbar och rottisar. Och nej, en helsvart hund står inte på önskelistan just pga färgen – oerhört svårfotograferat. Högst upp på önskelistan står, om man ska se det strikt fotomässigt, bc och malle. Dock tror jag inte det kommer bli varken det ena eller det andra den dagen det är dags.

Vi hade även nattgäster i husvagnen, i form av en av de tävlande med sällskap. Det var trevligt besök, och det blev inte sämre av att S idag ”tokvann” på 622 fina poäng. Bild på den nattgästande tävlingshunden kommer längre ned. 🙂

Karlsson har naturligtvis varit med både igår och idag, och i pauserna har han fått träna lite. Tog mig faktiskt i kragen idag innan jag åkte hem och fotade honom också. Ska man se det strikt fotomässigt så är väl inte små träsktroll heller helt optimala, för de blir väldigt … små. Dessutom hade solen gått i moln rejält när det blev hans tur. Men han hade i alla fall roligt. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Mycket irriterande… har man en slideshow i inlägget kan man inte lägga in andra bilder utan att de också hamnar där! Nåja, det blir alltså dubbelt upp av vissa bilder.)

Igår fick vi även krypet fotat av ”extern” fotograf, och för de som tycker att Karlsson bara ålar/släpar så bevisas här motsatsen. 😉

Foto: Peo Anderzzon

Efter krypfotosejouren försökte lille Lennart flirta till sig lite mat av fotografen, som strax innan gjort sig känd (och troligen för evigt ihågkommen) som hamburgerfarbrorn. Just det här försöket misslyckades dock eftersom hamburgerserveringen hade stängt, men jag tror Lennart Å. var rätt mätt i magen ändå.

Avslutningsvis en bild på en av våra nattgäster, och dagens vinnare, Q-bus! Den bromsen på inkallning med ställande skulle jag gärna vilja ha. 🙂

För övrigt har det inte hunnits med så mycket i helgen. Igår förmiddag ägnade jag en stund åt städning, både inomhus och i hundgården. Hundgården, som aldrig används, var mer eller mindre igenvuxen med maskrosor och en (o)salig mängd andra ogräs. Där växte t o m små (ca 5 cm) granar, och även en pytteliten tall!!! Ogräsrensningen gör sig hur som helst kraftigt påmind i ”bakbenen” idag…

(och btw… jag skulle aldrig ha skrivit det jag skrev om vittringsapporteringen i förrförra inlägget. I fredags var vi back to plockepinn igen… 😦 )

Ända sedan jag skaffade min systemkamera för 2,5 år sedan har jag drömt om ett bättre objektiv av telezoomtyp. Det har dock stannat vid drömmar. Men efter två helgers försök att få till vettiga hundbilder i samband med tävling kapitulerade jag. Eftersom man i tävlingssituationen inte kommer särskilt nära så räcker mitt befintliga 18-135 mm inte till.

Alls.

I dag kom paketet med det efterlängtade Nikon 70-300 mm MED BILDSTABILISERING (!) till posten, och jag lovar – mer än en timme hann det nog inte ligga till sig innan jag var där och hämtade ut mitt hårda paket. 🙂

I helgen ska jag kika på elitspårtävlingar på Elfsborgs BK och då kommer jag testa lite mer seriöst. Än så länge har jag i princip bara hunnit fota blöt syrén, men framåt kvällen kanske det blir lite actionbilder på träsktroll om det inte börjar regna igen.

Idag har jag gjort en avancerad produkttest. Det är väl inte för inte jag bor i samma stad som Statens Provningsanstalt, eller som det numera heter – Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, men i fortsättningen tror jag att de får sköta dylika tester på egen hand, utan att jag lägger mig i.

Dagens husmorstips; tvätta inte en iPhone på 40° med därpå följande 1400 varvs centrifugering! Det funkar inte! Eller jo… det funkar utmärkt att tvätta den, men den blir bedrövligt matt i pälsen, både utvändigt och invändigt! Det är högst troligt att detta husmorstips är giltigt även för telefoner från andra tillverkare än Apple, så ingen skugga må falla på just Steve Jobs och hans produktutvecklare.

Förvånande nog överlevde sim-kortet, men eftersom den gamla telefonen är just gammal, och halvknasig, begav jag mig nästan omedelbums till Teliabutiken. Tack och lov har (hade!) jag ett obundet abonnemang och för tillfället pågår en rätt juste kampanj så, tja… nu har jag en sprillans ny ajFån. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag för en dryg månad sedan gjorde min första, och hittills enda, synkning mot iTunes så det mesta är räddat. Kalendern är lite luddig, men jag tror jag kommer ihåg det mesta ändå. Och gör jag inte det så lär väl någon påminna mig, förr eller senare… Och hädanefter ska jag synka lite oftare!

Den gamla, tvättade, ajFånen funderar jag på att rama in och hänga i tvättstugan. Som en liten reminder…

***

Igår eftermiddag, när jag satt uppe och jobbade, kom husets enda terrier i full karriär uppför trappan för att ansluta till mig och storasyster. Jag hörde hur det ”brôtade” till lite i trappan, som om han snubblade eller halkade, men upp kom han och jag tänkte inte mer på det. När husse  en stund senare kom hem ville han inte gå ner?! Mycket olikt terriern. Hur som helst så kom han väl ner till sist, med viss övertalning. Och vi tränade några  gånger till under kvällen, men han var mycket skeptisk.

Vi tränade lite i lokalen igår kväll, och han uppvisade inga tecken på hälta eller andra problem med rörelseförmågan. Det var fullt ös medvetslös, precis som vanligt. Jag bestämde mig alltså för att problemet satt i huvudet på honom och hoppades att han skulle ha glömt det till idag, efter en god natts sömn. Men – nä! I morse la han sig ovanför trappan, viftade försiktigt på svansen och tittade bedjande på mig. Men att bära honom ner, nej där gick gränsen. Jag lyckades locka ner honom, men han var kraftigt skeptisk. När vi sedan skulle upp och jobba gick han med frivilligt, men mycket sakta under tiden han blängande misstänksamt på trappan.

Jag började planera att ta en tur till svärmor och svärfar ikväll för att testa om det bara var vår trappa som drabbats av hans antipati eller om han faktiskt hade ont någonstans?

Men, nu är det ju så att mattes list övergår terrierns förstånd, åtminstone ibland. Jag kommenderade ut husse, som för ovanlighetens skull drällde omkring här hemma mitt på blanka förmiddagen, för att knacka på dörren. Och se då – då var trappans alla oförrätter glömda, och det var fullt ös ner till dörren, och sen fullt ös upp igen.

Nu tar han det lite extra försiktigt just där trappan svänger, men värre än så är det inte. Det går säkert över det också efter ett antal lyckade passager. Och lite sans och balans i trappor har väl förvisso aldrig skadat någon. Men man ser tydligt skillnaden mellan en hård och en mjuk hund. Iza, som är hård och därför aldrig skaffar sig negativa minnesbilder av något, har halkat och snubblat i trappan hur många gånger som helst, men att av den anledningen ta det lugnt – nej det finns inte på kartan. Den hårdheten har genomsyrat hela hennes liv, inklusive träningen tillsammans med mig – på gott och ont. Gott för henne och ont för mig. Ska jag välja mellan hård och mjuk hund så väljer jag definitivt en mjuk. Antihjälten Lennart Karlsson är mer min stil. 😉

(Jag vet knappt om jag vågar skriva detta, men gårdagskvällens träning innehöll ytterligare en lyckad vittringsapportering. Kanske, kanske börjar pusselbitarna falla på plats? På riktigt?)

…är hämtat ur Hundsport. På lydnadssidorna skriver Anna Jansson följande, med hög igenkänningsfaktor, åtminstone för mig. Känner du igen dig? 😉

Ibland går det ju toksnett när man tävlar och tränar, hunden som brukar utföra momentet i alla fall ganska hyggligt, reagerar inte ens på kommandot. Man står och viftar åt hunden under fjärren och det händer ingenting, absolut ingenting i hundkroppen. Hunden ser ut att ha lämnat sin kropp och skjutit ut sig själv i en bana runt jorden, det verkar inte finnas tillstymmelse till liv i pälskoftan vi står och tittar på.

Det finns ju en hel del uppenbara skillnader mellan mina två hundar, så som; kön, storlek, pälskonstruktion, öronställning, rasgruppstillhörighet etc. Och så finns det en del mindre uppenbara. Jag har säkert skrivit om det hundra gånger tidigare, men idag, blev jag brutalt påmind.

När vi kom ut på grusvägen, ca 100 meter från huset, hade det uppenbarligen just passerat en katt. Det finns nämligen inget annat hundarna spårar med sådan intensitet. Iza  drog som en idiot i kopplet med näsan i backen och var fullständigt okontaktbar. Karlsson gick på bakbenen hängande i kopplet och undslapp sig diverse pip och tjut.

Jag kallade på Karlsson med ett (alltid fungerande) ”Lennart”. Han avbröt genast kattjakten och kom in till mig. Jag stod vid det här laget stilla, vilket det är tveksamt om Iza öht  noterat  (?), och jag och Karlsson körde en fjärrdirigering ligg-sitt-stå med honom en halv meter framför mina fötter. Fjärren var klockren trots (eller tack vare) endast muntliga kommandon. Någonstans i höjd med det sjunde kommandot vaknade Iza så sakteliga ur sin trans och vände sig om för att kolla varför vi stod still och vad vi gjorde.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag skulle kunna bryta en kattjakt hos Karlsson om han var lös. Vi har nämligen aldrig provat. Jag skulle dock inte bli särskilt förvånad om det faktiskt fungerade eftersom hans öron faktiskt fungerar  i de flesta lägen, trots sitt blygsamma format och den hängande konstruktionen. Izas paraboler har tyvärr ruskigt dålig mottagning i många situationer. Allt för många…

Paraboler med tidvis dålig mottagning!

Små hängöron med bra mottagning!

Förra våren ärvde jag två orkidéer av en kompis som skulle flytta utomlands. Jag och orkidéer har hittills inte varit någon bra kombination, men skam den som ger sig. Som grädde på pelargonmoset så blommar de nu, för andra gången sedan jag övertog vårdnaden! Jag kanske inte är ett hopplöst fall i den branschen, trots allt?

Efter förra veckans hundträningsoverload utlyste jag idag en träningsfri dag. Lille Lennart har inte riktigt uppfattat innebörden i budskapet; träningsfri dag = ingen hundträning! Så fort jag är inom fem meters radie från pannrumsdörren (vilket inträffar allt som oftast i vårt lilla hus) innanför vilken hundträningskläderna huserar studsar han på stället och tittar förväntansfullt på mig, men … det hjälper inte. Tji fick han! Han mår nog bara bra av att ha lite tråkigt ibland. Jag ska väl inte heller sticka under stol med att regnet som fallit under större delen av dagen, och fortfarande faller, underlättade mitt beslut. Dessutom finns det en hel del att pyssla med här hemma efter helgens ”sus och dus” eller vad man ska kalla det. Städning har åtminstone inte stått på programmet, det är helt klart.

Idag är det onekligen rejäl dagen efter-känsla, även om gårdagen inte innefattade en enda droppe alkohol. Däremot så innehöll den elva timmar på Sjuhäradsmästerskapet och därefter en kväll tillsammans med goda vänner, och även sådant sätter sina spår.

07.30 ca igår morse landade jag på Marks BK för att om möjligt få tag på en skuggig parkering, och min plan lyckades. Det visade sig att vår elitlydnadshund skadat sig i fredags och var halt så i sista stund fick vi slänga in vår elitreserv som turligt nog var på plats.

Det blev en lång dags färd mot natt. Alla gjorde bra ifrån sig, och mitt lilla Lennart-troll lyckades även i år bli Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, på 173 poäng. 🙂 Inget jag hade en tanke på när jag såg vilka andra ekipage som skulle tävla i samma klass. Det kändes inte heller något vidare, även om mina (partiska) lagkamrater, och några till, sa att det såg jättefint ut. Hela dagen sneglade jag på resultattavlan för att se när de skulle ändra poängen eftersom de skrivit fel, men det hände aldrig. Och när jag mot slutet av dagen fick protokollen i min hand såg det faktiskt inte alls tokigt ut. Lägsta poängen var sju, på fritt följ där han var jätteflummig, och på fjärren där han gnällde bort några poäng. Även på hoppet pep/skallade han bort ett gäng poäng. Inte bra! 👿 I övrigt låg det mellan 8 och 10, och av ena domaren (ja, på den här tävlingen är det två domare även i lydnaden) fick vi faktiskt 10 på inkallning med ställande! 😆 Nåja, jag får vara nöjd, även om den där riktigt fina känslan fattades. Men ska man döma av detta (vilket man inte ska, men gör ändå…) så har han en ganska hög lägstanivå.

Det lustigaste med protokollen var kommentarerna ang fritt följ:

Domare 1: 8,5 poäng, nos, snett sättande
Domare 2: 7 poäng, släpper högersväng, luft, dk

De har uppenbarligen sett helt olika saker? Eller prioriterat olika? Vem vet…

Klassegern resulterade hur som helst i ännu en glaspjäs till ”hyllan”.

Resten av laget presterade också bra och inför det avslutande elituppletandet låg vi tvåa, endast 50 poäng efter det ledande hemmalaget. Inte alls omöjligt att ta in eftersom vi pratar om slutpoängsummor runt 2000-strecket och maxpoängen på uppletandet i elitklass är 200 poäng. Nu gjorde hemmahunden ett ungefär lika bra uppletande som vårt ekipage och då behöll de sin ledning och vi vår andraplacering.

Det är prat om att lägga ner den här tävlingen eftersom intresset verkar minska men jag hoppas att så inte blir fallet för det är faktiskt himla roligt. Men en sak är säker; om tävlingen fortsätter så kommer vi inte att tävla i lydnadsklass II någon mer gång, för innan nästa sommar ska vi ha startat i klass III och då är vi automatiskt ”diskade” från klass II.

Solen brände på rejält hela dagen vilket inte var bra varken för mitt skinn eller för kvaliten på bilderna jag tog. Skarp sol och motljus hela dagen, eftersom bara ena sidan av planen är tillgänglig för publik. Det gör ingen fotograf glad… Dessutom inser jag för varje gång jag försöker fota tävlingar att jag måste skaffa mig ett bättre objektiv. Ett 70-300 mm ska införskaffas snarast. Det jag har duger till blommor och porträtt, men actionbilder på avstånd? Näe… Längst ned i det här inlägget kommer trots allt ett axplock av de minst dåliga…

Efter tävlingarna var det middag på klubben, som jag klarade av snabbt eftersom husse ”lovat bort” oss på kvällen. Efter ca elva timmar styrde jag bilen hemåt igen, dammig, varm och trött. Men efter en Red Bull (det börjar bli en ovana det där?) och en dusch var jag hyfsat fit for fight och gav mig iväg igen. Kvällen blev trevlig, även om jag gled in lite sent, och Red Bullen gjorde vad den skulle, utan vodka! Vid midnatt styrde jag bilen hemåt och var fortfarande förvånansvärt pigg. Det var jag inte i morse när husse släppte in två galna hundar i sovrummet för att väcka mig, eftersom jag fått sovmorgon. De lyckades, men jag har varit rätt mosig hela dagen. Vi har dock, på husses initiativ, varit en vända i Göteborg och kollat på husvagnar. Ett besök i Botaniska Trädgården var också inplanerat men eftersom Göteborgarna inte verkar  ha några hem, eller åtminstone inte trivas i dom, gav vi upp. Inte en p-plats gick att uppbringa så istället fick det bli lunch på Avenyn innan vi åkte hemåt igen.

Inte värst mycket nytta gjord idag alltså, och inte ens fem minuters hundträning. Vila var ordet för dagen!

Här kommer en samling halvkassa bilder från gårdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här verkar den stora bloggdöden (eller åtminstone en rejäl svimningsattack) ha inträtt. Den stora boven i dramat är tidsbrist på grund av hundträningen som varit ofta, mycket och länge den här veckan. Söndag kväll, måndag kväll, tisdag kväll och onsdag kväll har ägnats åt – gissa vad?  Uppladdningen för Sjuhäradsmästerskapet pågår för fullt och vi är fortfarande huvudspekulanter (?!) på att köra lydnadstvåan.

Inte vet jag om det beror på träningen av treans fjärrdirigering (stå-sitt-ligg) eller något annat, men i måndags visade det sig att tvåans fjärr (sitt-ligg) var jättetrasigt. Det var nog inte bara slumpen som gjorde att vi nollade på Årets Border alltså. Jag rannsakade mitt minne och kom fram till att i början av karriären, när han också lätt låste sig i fjärren, så löste vi det genom godiskastning, dvs att han skulle hålla förväntan uppe hela tiden och inte sura ihop i liggandet. Under resans gång har det också uppdagats att aerodynamiken* hos minipytteköttbullar med ost- och skinksmak är bättre än hos skivade hot-dogs. Minipytteköttbullar fick det alltså bli. Nu är förväntan hög igen och förhoppningsvis har vi lagat momentet. Det visar sig på lördag…

Igår kväll körde vi även uppletande. Platsen var en gammal äng med gigantiska tuvor av gammalt gräs som gjorde den svårforcerad även för långbenta människor. Solen brände också på bra, så jag var skeptisk till om min lilla värmekänsliga hund skulle reda ut det, men det gjorde han. Faktiskt med den äran! Han studsade fram mellan tuvorna och hittade fyra föremål. Visst hade han lite hyss för sig, men jag blev åtminstone positivt överraskad.

Sen åkte vi alla till klubben för att köra lydnaden. På väg upp till plan spydde han. En korvbit och ett par köttbullar kom upp utan större åthävor. Det kan bli så ibland  om han ätit/druckit för fort så jag tänkte inte mer på det. Han var superpigg och laddad så vi körde igenom det planerade lilla lydnadspasset med fritt följ, inkallning och fjärr (med Flying Meatballs) och han var superduktig. Fria följet var nog det bästa på länge! Sen spydde han igen?

När vi kom hem, sent om sider, så spydde han ytterligare några gånger och då började jag bli orolig. Kollade slemhinnor och tog tempen och allt var OK. Han verkade inte direkt illamående utan snarare jättehungrig, och det var liksom inga kaskadkräkningar utan han mer ”bräkte” upp maginnehållet, lite i taget. Jag började bli orolig att något satt sig på tvären på riktigt. Han är ju rätt förtjust i att käka gräs t ex, men idag verkar han OK och det han fått i sig har han fått behålla. Nu är det förvisso inte så mycket; majsvälling och några väl uppblötta foderkulor, men jag håller tummarna för att det inte blir mer med detta. Allmäntillståndet är också fortsatt gott, även om han är lite sur över den bristfälliga mattilldelningen.

Ikväll blir det träningsfritt (åtminstone nästan) för den lille terriern, men då ska Iza simma istället. Inte en enda kväll hemma den här veckan alltså. Jo fredag kanske, men inte i övrigt.

Dessutom har jag bokat in en minisemester åt mig och K. Äntligen ska vi gå en kurs (eller åtminstone vara åhörare, beroende på om det kommer återbud eller ej) på en kurs jag längtat efter länge. Veckan efter midsommar utlokaliserar vi oss till Halland i två dagar där vi bokat B & B för en natt. Längar!

Tyvärr kom inte kameran med igår, när man för en gångs skull haft bra förutsättningar för att fota uppletande, så det får bli några blommor istället.

Syrenerna har kommit lite längre, och ja – jag gillar att fota i motljus. 😉

Ettåriga ”bondpelargoner” som pryder balkonglådorna på framsidan
av huset. Med ettåriga menar jag att jag inte ens tänker försöka
övervintra dem. Det finns nämligen inte plats när det är dags
för väckning.

Tillsammans med ”bondisarna” står dessa som jag också
betraktar som ettåriga. Det blev riktigt vackert ihop, och när de
växt till sig lite blir det ännu bättre.

* Aerodynamik är en gren av fysiken och beskriver hur luft (och andra gaser) uppför sig när de är i rörelse och hur luften verkar på föremål som befinner sig i rörelse i den. Med hjälp av aerodynamikens lagar kan man beräkna till exempel hur stor lyftkraft en flygplansvinge har, luftmotståndet för en bil eller hur krökt banan blir för en skruvad boll.

Nu är pelargontanten i mig inte att leka med! Igår kväll tog jag en tur till mitt favoritställe när det gäller den sortens shopping; ett växthus mitt ute i skogen – typ. Dit åker jag varje år och fyller på ”förråden”. Det finns inte bara pelargoner där så jag handlade lobelior och lite annat som ”behövdes” (?).

Förra året hade jag ju en förfärlig massa små krukor med små pelargoner. Rörigt blev det, och jobbigt att vattna. Det var inte ens särskilt vackert. Då lovade jag mig själv att nästa år (i år alltså) skulle jag ha färre och större krukor. Större krukor där jag skulle ha ca tre likadana pellisar.

Jag har uppfyllt löftet till hälften. Jag har större krukor, med tre blommor i varje. Men – och det är nu det börjar bli jobbigt – de är ungefär lika många, om inte fler?! Hur gick det till då? Jo, i  slutet av förra sommaren tog jag sticklingar av mina befintliga exemplar. Tre av varje, helt enligt planeringen. Dessa har jag vanvårdat efter bästa förmåga hela hösten och vintern. Jo, ni läste rätt – vanvårdat. Men eftersom pelargoner verkar vara ett tåligt släkte så har de växt och frodats och en del av dem har antagit oanade proportioner!

Stjärnpelargon av egen uppfödning (3 sticklingar).
Karlsson är ”tändsticksask”. 😉

Rosenpelargon av egen uppfödning. (Jenny, om du fortfarande
läser här så är detta barnbarn till sticklingen jag
fick av dig för två år sedan.)

I ärlighetens namn så är sticklingarna betydligt fräschare än övervintrarna, som jag om möjligt vanvårdat ännu mer. Nåja, vi får se om de tar sig, och gör de inte det så har jag ju deras ättlingar att avla vidare på. Rakt nedstigande led liksom. 😉

Nåja, efter några varv i växthuset igår så har jag ytterligare några sorter att njuta av. I stooora krukor… Bland annat hittade jag en variant som jag letat efter i flera år; Lord Bute. Min pelargonmentors favorit, och oerhört vacker! Jag köpte tre. 🙂

Några av de andra nykomlingarna kommer här:

Fireworks

Namnlös, men någon form av tulpanpelargon?

Och en oskarp närbild på den egna uppfödningen;
rosenpelargonen.

Nu väntar jag på att alla ska börja blomma för glatta livet. Det är lite dåligt med det än så länge, framförallt de övervintrade verkar vara sega. Lite solsken och värme skulle nog göra susen, och det är ju inget det slösas med av vädergudarna för tillfället. Idag har termometern hackat sig upp till ca 10°, kombinerat med kalla stormvindar och en hel del regnskurar under förmiddagen. Inget  idealiskt pelargonväder. Men det kanske kommer?

Gårdagskvällens turné innefattade även ett besök på Elfsborgs BK. Utan hund! (Bilen var ju full med pelargoner.) Där var det lydnadstävling klass I och II, och jag hade några kompisar som tävlade. En del med riktigt bra resultat! (Grattis Anna & Grappa!) Det är inte ofta jag åker iväg för att bara titta på en tävling, men det var riktigt trevligt. Att bara kunna mingla runt utan att vare sig att tävla eller funktionera hör ju inte till vanligheterna. Kanske skulle testa det fler gånger?

Det lilla träsktrollet har, efter två träningsfria dagar, betraktat sig som oerhört, makalöst, oändligt understimulerad! Det har vi rått bot på idag genom ca tre kilometers tennisbollshämtning över stock och sten i ”obanad” terräng och ett därpå följande lydnadspass på vår egen appellplan. De flesta av klass III-momenten har vi kört igenom. En del gick jättebra, andra mindre jättebra. Vittringen är utan tvekan det största frågetecknet om vi nu blir tvungna att köra den klassen på lördag, men den som lever får se. Nu sover han i alla fall jättegott, och förhoppningsvis låter han sitt undermedvetna analysera vad som ger utdelning på vittringsprovet – och inte… 😉

En av Izas främsta egenskaper är att – gilla läget! Hon anpassar sig galant i de flesta situationer, även de obehagliga, och verkar tycka att; jaha, det ska väl vara på detta viset då.  En egenskap jag uppskattar, och kanske reflekterar extra mycket över, pga av att min första schäfer definitivt inte var den sorten.

Några exempel:

Hennes första vår (år 2000) var väldigt torr. Jag tror hon varit hos oss ett par månader utan att egentligen uppleva mer än möjligtvis lätt duggregn. En kväll när vi var på klubben öppnade sig plötsligt himlens portar i ett alldeles äkta skyfall. Hon hukade sig i fem sekunder och tittade lite frågande på mig, men när jag förklarade att det var helt normalt (?!) sträckte hon på sig och fortsatte med det vi höll på med som om inget hänt.

Samma sak de gånger hon varit hos hundvakt; jaha, jag ska väl vara här då, och det blir säkert bra.

Första gången på Kindslägret ”fick” vi campingplatsen närmast klubbstugan och altanen där välkomstmiddagen pågick. Iza var bunden utanför husvagnen och det var ganska tät ”trafik” förbi. Vad gjorde hon? Hon sov, eller låg lugnt och tittade på folk- och hundlivet. Och på det viset har hon alltid campat efter det. 🙂

Hon är även fysiskt tålig, och de gånger hon varit skadad eller opererad har hon tagit det med jämnmod. Man har fått pyssla om sår, bandagera och fixa utan protester. Det enda hon INTE köper är Klorhexidinspray, då förvandlas hon till en sabeltandad tiger. Men att tvätta med flytande Klorhex är inga som helst problem.

När hon hade fått in en kvist i ”simhuden” mellan tårna haltade hon inte ens, varken före eller efter att den togs bort. Samma sak när hon skurit upp sig mellan trampdynorna, ett ganska djupt och fult sår, inget haltande då heller. Faktum är (och detta borde man väl egentligen inte skriva) att hon aldrig varit halt i sitt drygt 10-åriga liv?!

När vi kommer till djursjukhuset blir hon överlycklig av att gå in på mottagningen och drar som en stolle!? Trots att hon haft ett antal mindre trevliga upplevelser där. Det är väl där hennes hårdhet kommer in, hon skapar sig inga negativa minnesbilder utan kommer bara ihåg trevliga människor, frolic och … katter.

Det enda hon på allvar protesterat mot är kloklippning (under det första året, sen löste vi det), klorhexspray och – blodprov. Men blodproven är bara om jag är med, då sjåpar hon sig. Det löser man alltså enkelt genom att personalen på djursjukhuset får fixa det utan min närvaro.

Så kommer vi då till tratten. Vår trattsamling är ganska gedigen, och då har jag ändå nobbat tratt några gånger med hänvisning till att vi har ett antal hemma som vi kan återanvända. Hon accepterar tratten utan några som helst protester, och hon kommer glatt gående och sticker frivilligt in huvudet när man håller fram den! Hon är dessutom förvånansvärt smidig när hon ska ta sig fram inomhus. Hon greppar blixtfort att hon har fått en ökad omkrets på framdelen och rör sig med hänsyn till det, både under bord, mellan möbler och upp för trappan går utan problem. Visst stöter hon i ibland, men förvånansvärt sällan.

Det glädjande den här gången är dessutom att lillebror verkar ha vant sig. Första gången greps han av akut panik och hade det jättejobbigt i säkert en vecka. Nu visar han bara prov på en sund självbevarelsedrift och parerar vid  behov. En rolig scen utspelade sig igår, när Iza stod och bollade med ett tuggben inne i tratten. Han stod under tratten, vilt stirrande genom den transparenta plasten, och funderade på hur han skulle komma åt benet? Men han är ju terrier så han löste det genom att kliva upp på min fotpall och sticka in huvudet i tratten… 😆

Nåja, nu är det snart slut på trattandet för den här gången. Ögonsalva ska hon ha ett par dagar till, och sen ska väl även det minimala (läs: osynliga) operationssåret vara ordentligt läkt så då klarar hon sig säkert utan.

Samma tant, samma tratt och samma biabädd
som i förrgår, men en nytagen bild.

Otaliga gånger har jag ju tjatat om hur mycket senare växtligheten är här uppe på vårt ”fjäll” jämfört med i stan. Samma odlingsklimat som Sundsvall var det någon som sa när vi flyttade hit.

Här kommer beviset, även om bilderna är tagna med ajFånen och därmed kvalitetsmässigt ganska usla. Den vänstra syrénen är fotad i morse utanför jobbet. Den högra här hemma, alldeles nyss. Hemmasyrénen är så ynka liten att ajFånen inte ens hittade något att ställa in fokus på?!

Izas hang-over behövde en natt på sig för att försvinna helt. Nu är hon som vanligt igen, om än med tratt och ögonsalva.

Igår kväll körde jag ett lydnadspass med Karlsson på klubben. Betade av alla klass III-momenten eftersom det är löptiksvarning på den hund som är tänkt att köra den klassen, och DÅ…! Vittringen känns fortfarande extremt lotteriartad och fjärren likaså. Däremot funkade rutan klockrent igår, och f ö var han också riktigt duktig. Håller dock tummarna hårt för att vi slipper köra III:an i lagtävlingen.

Igår kom det helt plötsligt ett utbetalningskort från Telia på 38:-. Varken jag eller husse kunde förstå varför. Vad vi däremot förstod var instruktionerna om hur vi skulle få tag på denna ofantliga summa, för det kunde vi inte. Få tag på den alltså… Åtminstone inte utan att den hade decimerats rejält på vägen.

Alternativ 1: använda den som betalning i butik (vissa angivna) mot en kostnad av 25:-. Dvs det skulle bli hela 13:- över till oss.

Alternativ 2: lösa in den hos Nordea och sätt in den på ”vårt” Nordea-konto. Nordea-kontot som vi inte har. Kostnad 50:-. Det skulle alltså kosta oss 12:- att inte få 38:-?! Om vi nu haft ett konto i Nordea…

Alternativ 1 kändes ju något mindre olönsamt. Men … vi visste fortfarande inte varför pengarna skulle betalas ut.

Idag kom bredbandsfakturan, och med den förklaringen.Vi hade ju ett längre avbrott i vintras och det skulle vi kompenseras för. Summan av kardemumman blev att Telia var skyldiga oss mer än vi var skyldiga dom. Fine!

Men varför i h*vete drar  de inte ytterligare 38:- från nästa faktura istället. Hur svårt kan det va’?

***

Iza börjar äntligen piggna till lite. Hon har varit ruskigt trött och ostadig hela eftermiddagen så till sist ringde jag Blå Stjärnan för att kolla om det var normalt. Och det var det tydligen, med hänsyn tagen till vilken sorts lugnande preparat hon fått. Nu börjar hon dock vara lite mer med i matchen igen, och förhoppningsvis är hon helt på banan i morgon bitti. Karlsson har tagit dagens inaktivitet med mycket stor fattning och därmed imponerat på matte. Ikväll, när husse äntligen kom hem och kunde hålla ett öga på fylletanten, kompenserades han genom att få jaga tennisbollar i några kilometer. 😆

Scen; väntrummet på djursjukhuset

Skådespelare; en stycke vilt tjutande weimaraner samt husse och matte i  pensionsåldern.

Husse: sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det finns ingen tik här!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Matte: det finns ingen tik här!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det kanske har varit en tik här?

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte till husse: ni kan väl gå ut och vänta?

Matte till weimaraner: gå du ut och se om du hittar någon tik…

***

…och btw, Iza är hemma igen. Trött och ostadig på benen, men eftersom hon hamnat i buren bredvid en vilt tjutande varelse av mindre format men med mycket goda röstresurser bestämde de att hon förmodligen hade det bättre hemma. Om inte annat för att slippa framtida men i form av tinnitus. Iza ser ut att instämma. Hennes lillebror tog tratten med fattning den här gången. Övning ger träning, eller hur det nu var? 😉