Kategori: Uncategorized

Ja i skamvrån borde vi nog vara både jag och Karlsson efter ännu en bruten spårtävling. Det är dock bara en utav oss som frivilligt krupit dit. Än.

Hemmatävling. Skitväder. Det var utgångspunkten för dagens bravader.

Vi började med lydnaden och där höll vi ihop hyfsat och fick inte en enda nolla i motsats till de flesta andra, men å andra sidan… vi börjar ju få viss rutin. *host*

Även idag funkade galopp-kommandot på språngmarschen och han var med bra ända tills jag sprang rakt igenom en vattenpöl och han fick sig en rejäl dusch underifrån, då gjorde han en gir utåt. Inga kanonpoäng idag, men till sist blev det iaf 216,75 vilket ju är dryga 20 över uppflyttningsgränsen. Dock har vi gjort lydnader på dryga 20 poäng ytterligare, så … medelmåttigt vill jag nog kalla det.

Sen bar det iväg ut på spåret. Trots hemmaklubb så har jag noll koll på var och hur spåren går eftersom jag är tävlingssekreterare när det är spårtävlingar, om jag inte tävlar förstås. Rykte sa att mitt spår var ”fint”, och det betvivlar jag inte alls även om jag nu inte fick nöjet att se hela.

Det började med ett uselt upptag. Bakspår, och sen ville han inte vända. Vi kom dock ur rutan åt rätt håll med 30 sekunders marginal. Första pinnen missade han (klurade jag senare ut i samråd med spårläggaren) och sen markerade han en skogspinne?! Uppenbart en skogspinne som använts vid spårträning att döma av hur den såg ut, men hur länge den legat där är det ingen som vet. Efter det tog han en riktig pinne, med nummer och datum och allt. Yes… Tydligen var vi i spåret en stund till (enligt beskrivning från spårläggaren) men sen vek han av ut på en skogsväg där han tydligen tyckte det var lagom trevlig och lättgått och där ”spårade” han så fint så, men inga pinnar. Förmodligen för att han spårade något annat, eller skenspårade. Han gjorde ett par avvikningar från vägen men till sist var vi tillbaks vid bilarna med en (1) pinne i bagaget?!

Vad är det som händer? Pratade med en annan av de tävlande som upplevt ungefär samma med en hund som senare visade sig ha noskvalster. Den orkade bara ett par-tre pinnar i spåret och sen tog näsan ”slut” liksom. Dock uppvisar ju K inga andra symptom på den åkomman, och förra lördagen spårade han ju jättebra nästan ända fram till slutet trots den svåra terrängen så den teorin tror jag inte riktigt på.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och vet liksom inte hur jag ska angripa problemet?

För att bygga på katastrofkänslan ytterligare så bad jag om att få köra uppletandet utom tävlan när de andra var klara. Och där blev det ytterligare ett fiasko som jag kan grotta ner mig i… Nog om det!

Dagens lydnadspoäng

Fritt följ: 7,5/7 vp, luft, ls, släpar, dk

Inkallning med ställande: 8,5/8 steg

Framåtsändande: 7,5/7,5 ej rakt genom gruppen första sträckan, avviker marschriktning
(en förklaring är nog att sträckan idag gick lite diagonalt mot hur man brukar träna, alltså inte vinkelrätt utan bara lite på diagonalen. Ett minus med att träna för statiskt på hemmaklubben…skäms på mig!)

Kryp: 5/5,5 dk läggande, dk kryp, stannar upp
(Idag var vi nästan tillbaks i det gamla beteendet, men jag lyckades iaf hålla igång det så att det blev poäng)

Skall: 8,5/8 ngt glest, otydligt

Tungt föremål: 5,5/6 tveksamt tagande, dk, något löst grepp
(Än en gång fick jag dra i med ett extra ”apport” när han tänkte göra något annat vid apporten, och det var på håret att jag hann ta den innan han släppte… Här har vi helt uppenbart problem.)

Hopp över hinder: 10

Platsliggning med skott: 10

Både skallet och apporten kan han ju mycket bättre, och har även utfört det bättre på tävling, så där har vi en del att jobba på. Förutom allt annat då…

Nä ja ä inte bitter…

Då har vi varit ute och svingat våra lurviga i lydnadsklass III igen, och kontentan av dagen blir nog att terriertrollet behöver nya batterier i hörapparaten?!

Men till att börja med kan man ju konstatera att lydnadstävlingar är för latmaskar. 😉 Samling klockan 10, och bara en dryg mil att åka. Bekvämt, och efter förra helgen var det välbehövligt med lite sovmorgon. I klass III var vi endast fyra ekipage så själva tävlandet var också snabbt avklarat.

Och, som sagt, hade han bara haft fräscha batterier i hörapparaten hade vi nog kapat åt oss några poäng till för när han väl gjorde momenten gjorde han dom ganska hyfsat, men det krävdes ett antal extrakommandon innan han öht kom igång på vissa moment. Okoncentrerad kan man också välja att kalla det…

Jämfört med vår förra (och första) start så blev det åtminstone en nolla mindre och ett något mer välförtjänt tredjepris. Förra gången var vi ju bara 0,5 poäng över gränsen för tredjepris, och idag hade vi 13 poäng till godo. Å andra sidan, då hade vi två nollor…, värda 40 poäng styck.

Nåja, här är dagens poängskörd:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 7 VP, delvis släpar
(det var dock glädjande att mitt nya kommando, ”galopp” på språngmarschen, faktiskt fungerade och att han fattade galopp och hängde med mig.)

Sättande: 10

Inkallande med ställande och läggande: 6 DK vid start och vid stående
(jag fick nog ropa tre gånger innan han öht startade? Och sen blev det ett lååångt ställande…)

Sändande med läggande och inkallning: 6 Rundar rutan och många kommandon
(rakt och fint ut, sen gick han på utsidan av rutan och runt på baksidan?! Med en mild inkallning fick jag in honom mellan konerna, ställde honom och la honom. Idag kom han dock på första inkallningen i motsats till förra gången.)

Apportering och hopp över hinder: 9 Lite tugg

Apportering metall: 6 Tre dk vid start
(även här var batterierna risiga, sen gjorde han det bra)

Vittringsprov med apportering: 5 Tappar föremål vid start och vid förare, tugg
(fint ut och fokuserat letande. Sen visade det sig att den rätta pinnen inte var död utan den slet sig precis när han lyft upp den, och sen slet den sig en gång till precis när han satt sig vid mig! Dock en riktig hit att han faktiskt tog rätt efter gårdagskvällen fasansfulla generalrepetition som var ett äkta plockepinn…)

Fjärrdirigering: 0 Utför ej momentet, missar ståendet och flera dk.
(batteritrassel igen, och dessutom hade han tydligen aldrig i hela sitt liv utfört stå från varken ligg eller sitt?)

Summa 205 poäng och placering två.

Tack till Sofia Christiansson som fotade med min kamera.

Ibland glimmade det till på fria följet, men jag kanske
skulle jobba lite på att korta av min steglängd?

Språngmarsch – och han är med, även om det inte är galopp just här.

Inkallning.

Läggandet på inkallningen.

Till sist hittade han in på rätt sida av koner och band,
men han var läskigt nära kanten.

Vittringen – koncentrerat luktande…

Ooops… den slet sig!

Jaaa – jag fångade den. Igen!

Metallapportering!

Vilken stil han har?!

På väg till matte!

Här – ta den då!

Uppdraget slutfört! På väg av planen och mot belöningen!

Nu ska jag gå ut och lägga spår!

Igår lekte jag lyxhustru och tog ledigt på eftermiddagen (komptid) för att träna hund. Tänk om man kunde försörja sig (och hinna med jobbet) på en halvtidstjänst? Men det kan jag väl bara drömma om… Det är i alla fall skönt att kunna lyxa till det ibland. 🙂

Jag begav mig några mil söderut där S lagt ut ett spår åt oss. Som assistent hade hon haft ett stycke löslöpande långbent malle som skulle simulera Bambi och lägga förledningar över spåret, och det hade han uppenbarligen lyckats riktigt bra med. Spåret var välsnitslat så att jag skulle se vad Lennart Å. Karlsson hade för sig, och det hade han! För sig alltså… På sluttampen gick det utmed en skogsväg, och mycket riktigt ville han ut på den. Pinnar plockade han dåligt också… Suck! Med facit i hand är det tveksamt hur mycket han lärde sig av det hela, mest pga osäker matte.

Sen åkte vi vidare till Kinds BK där jag tränade lite blandad lydnad samt fotade Bambisimulantens apporteringsträning och hans storebror som tränade mondioring. Det är en himla rolig gren, det lilla jag nu sett, och det är ingen tvekan om att hundarna gillar det. Inte så statiskt som svenskskyddet utan mer varierat från gång till gång.

Många långa ben är det att hålla ordning på. Inte helt olik Bambi, eller? 🙂

Farbror Bosse tränar MR.

Jag lämnade sedan Kinds BK och åkte vidare till Elfsborgs BK (det ligger på vägen hem) och körde ytterligare lite lydnadslydnad. Snacka om att det lilla terriertrollet somnade rätt gott när vi  kom hem. 🙂

Ikväll har vi kört ett spår på hemmaplan. Det var inte alltför långt men innehöll en (nästan) spetsvinkel, ett virrvarr, en sträcka med trappvinklar, en återgång samt att de sista 100 metrarna gick utmed en väg som vi brukar gå över, men … idag var han mer intresserad av spåret än av vägen och det får man väl se som ett framsteg? På det stora hela spårade han jättefint, men… de där jäkla pinnarna? Han missade två (av åtta), trots att han aldrig var mer än en meter eller möjligen två från spårkärnan? Övriga (bl a två skogspinnar) slängde han sig över och fångade? Jag förstår inte riktigt vad det är som händer i den lilla terrierhjärnan? Nåja, vi får träna pinnar separat, utanför spåret.

Lite lydnadslydnad hann vi också med på hemmaplan. Dagens stora glädjeämne var att fjärrdirigeringen åter var i funktion. Den har varit trasig både måndag och tisdag, men idag funkade den igen. 🙂

Och på tal om halvtid: nu är det ganska exakt halvtid (utan pausvila som framgår ovan) i höstsäsongen på tävlingsbanorna. Vi har några chanser kvar, så håll nu tummarna några veckor framåt så kanske vi fixar detta? 🙂

Ny vecka, nya tag. Eftersom jag i grund och botten har väldigt många terrierdrag (envishet och kamplust) i min personlighet så har jag åter drabbats av en portion jävlaranamma! Och som Stine sa i söndags, i sitt peppingsamtal: fokusera på det positiva, så det gör vi!

1. I lördags gjorde vi vår bästa lydnad hittills!

2. Både lördag och söndag gjorde han kanonfina upptag och valde framspår!

3. Han jobbade fint och koncentrerat nästan ända till slutet i spåret på lördagen trots riktigt svårt underlag!

4. Lördagens spår var också jättefint, till och med tredje pinnen!

Igår kväll tog vi nya tag och åkte till klubben där vi körde uppletande i tävlingsrutan. Han fick titta på när jag vallade och la ut föremål, och … hej vad det gick! Han såg stundtals ut som ett lågtflygande JAS-plan i rutan men näsan var ändå på. Belöning fick han inte förrän efter fjärde föremålet. Sen tog han ett till och det sjätte fick han lite hjälp med, men fick in även det till sist.

Efter det körde vi ett pass lydnadslydnad, och det var väl inte fullt lika lyckat. Pip och gnäll, tjuvstarter och lite andra hyss. Framför allt tjuvstarterna, eller att han gick efter mig när han skulle sitta/ligga kvar, var lite oväntat? Det händer ”aldrig”, så jag vet inte riktigt vad som rörde sig i det lilla huvudet? Hoppas att det var en tillfällig svacka bara. Det positiva (vi skulle fokusera på det, right?) var att han valde rätt vittringspinne (med ganska svag vittring) bland 16 neutrala pinnar, och att han kollade rätt noga innan han gjorde sitt val.

Tisdag eftermiddag blir det ledigt för spårträning och efter det lydnadslydnad! Nu jäklar! 🙂

Nu sitter jag här igen, rejält deppig efter ännu en misslyckad tävlingsdag. En tävlingsdag som blev läskigt kort…

Idag var det Kinds BK som stod för arrangemanget. Samling 08.00 och direkt ut till spåren. Eftersom jag dessutom drog startnummer två (men spår tre, ja det var lite komplicerat) så var jag skeptisk till terrierns form. Morgonpigg är ju inte hans andra namn direkt. När jag plockat ut honom i bilen och fått av honom pyjamasen piggnade han dock till och verkade riktigt taggad.

Ett kanonfint upptag, åt rätt håll, och jag har svårt att tro att det blev något annat än betyg 10, men det vet jag inte. Sen spårade han jättefint och plockade tre pinnar i ganska rask följd och jag kände att nu… NU! Efter tredje pinnen kom vi fram till en väg och han drog sig naturligtvis ut mot den. Eftersom det var ett färskt hygge på andra sidan vägen var jag ganska säker på att vi inte skulle över där. Jag backade och frågade ”var är spåret” (jag brukar säga så när han är vilse, och det brukar oftast fungera) varvid han traskade iväg åt höger och jag hängde på. I min värld kändes det också mest logiskt just då, men med facit i hand inser jag att om det hade varit rätt hade spåret varit alldeles för kort… Nåja, han spårade fint såg det ut som, men inga pinnar? Efter en liten stund kom vi ut i en ledningsgata och ganska snart såg jag bilarna och insåg att det var kört, idag igen… 😦

Vid analys tillsammans med spårläggaren visade det sig att vi borde gått åt andra hållet vid vägen, senare passerat över vägen och rundat hygget. Men det var så dags då… Och det som gör mig mest besviken är att han ”skenspårade”. Att någon annan, människa eller vilt, skulle ha gått precis så känns inte troligt. Han gjorde alltså något bara för att göra mig nöjd – typ. Naturligtvis skulle jag ha gjort ett nytt upptag från vägen och in mot skogen, men det är lätt att vara efterklok.

Jag inser också att när vi spårar hemma, och vill ha lite mer längd på spåren, så går vi ofta ut på vägar. Antingen över vägen eller också följer vi vägen en bit och in i skogen. Om vi alls ska fortsätta med den här verksamheten, vilket känns ytterst tveksamt just nu, blir det alltså mycket träning på spår som går mot vägar, och sen utmed vägen istället för över.

Men… just nu känner jag mest för att lägga ner hela bruksbiten. Förhoppningsvis går det över, och mitt i författandet av detta blogginlägg blev jag uppringd av Stine som körde en stunds pepping, idésprutning och tävlingspsykologiande. 🙂 Tack för det Stine, det behövdes! Så just nu känns det lite mer hoppfullt än när jag började skriva denna text. Men på vägen hem och en stund efter hemkomsten var det fullständig pyspunka på matte. Det var så illa att jag t o m grät, och lät Karlsson slicka i sig tårarna vilket han faktiskt gjorde alldeles på eget initiativ.

Dock ställer jag mig frågan, hur löjlig är jag som tror att jag ska kunna få upp en liten terrier till elitklass? Hur patetiskt är det att göra elva tävlingar i högre klass utan att bli uppflyttad? När är det dags att ge upp? Nu, eller sen? Det som retar mig är att alla bitar finns där, i större eller mindre omfattning, men inte samtidigt. Om vi ska ta statistiken från början av högrekarriären blir det så här (endast för nördar, för jag kommer inte lämna några förklaringar):

Tävling 1, våren 2009: Kass lydnad, 10 på upptaget och 7-0  pinnar, 32 minuter.

Tävling 2, våren 2009: Kass lydnad (förmodligen hade han magknip utan att jag fattade det), förvirrat upptag och en pinne i spåret.

Tävling 3, hösten 2009: Hyfsat upptag, tre pinnar, sen var vi borta…

Tävling 4, hösten 2009: Kanonupptag, 6+1 i spåret och 33 minuter… Uppflyttningspoäng på lydnaden.

Tävling 5, hösten 2009: Upptag med spår åt rätt håll men lite strul, Han genade fram till slutet och missade några pinnar på vägen. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande, men iaf poäng. Här blev vi äntligen godkända.

Tävling 6, våren 2010: Uppflyttningslydnad, struligt upptag, tappade spåret efter sjätte pinnen och då var även tiden ute.

Tävling 7, våren 2010: Lite struligt  upptag men framspår, 5+1 inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande. Så nära uppflyttning har vi aldrig varit.

Tävling 8, våren 2010: Dålig lydnad, dåligt upptag, 7+1 och exakt 30 minuter på spåret. Ganska bra jobb på uppletandet men dålig utdelning på föremålen och betyg 0.

Tävling 9, hösten 2010: Struligt upptag (vildsvin?) och ganska struligt spår med endast 3+1, men inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska bra uppletande även om det bara blev betyg 6,

Tävling 10, hösten 2010 (igår): Uppfyttningslydnad även utan platsen som vi aldrig behövde göra. Kanonfint upptag, 4+0 i spåret och för lång tid. Bytte spår alt. skenspårade på slutet.

Tävling 11, hösten 2010 (idag): Kanonupptag, 3+0…

Försöker man summera det här så har vi en ganska stabil lydnad känns det som. Man kanske vågar tro att min upptagsträning har haft viss effekt? Spårsäkerheten är ”sådär” men en bra dag kan det fungera hela vägen. Uppletandet är väl egentligen den genomgående svaga punkten även om jag tycker mig se viss förbättring. Nu har vi ju inte gjort särskilt många uppletanden på tävling så man kanske inte kan dra andra slutsatser än att det kan bli mycket bättre. Men spåret…?

Han har alltså haft alla delar; 10 på upptag, 10 på spår och uppflyttningslydnad, och åtminstone betyg på uppletandet. Allt det samma dag så…

Nu har vi två spårtävlingar kvar i höst, och går det inte vägen då heller får jag fundera allvarligt på fortsättningen, för just nu känns det inte kul, även om Stines telefonsamtal (och peppande inlägg på Facebook) hjälpt upp det hela litegrann.

Och, btw… fick påpekat för mig i morse att platsliggningen i högre klass faktiskt är värd 40 poäng och inte 30 som jag skrev, vilket innebär att gårdagens lydnad (utom platsen då) faktiskt var all time high!

Om man ska försöka hitta några andra positiva saker med det hela så är det väl att man hinner få en del annat gjort, på hemmaplan, när man kommer hem tidigt en tävlingsdag. Dessutom är årets konto för uppflyttningstårtor helt orört… 😛

Utsikten från samlingsplatsen i morse, vid Tranemo kyrka, var också helt OK.

Eller åtminstone till tävlingsstatistiken på SKK/hunddata, och i den kommer det den här gången att stå ”ej godkänd”. 😦 Men det är väl bara ”på’t igen” som mina FB-vänner skriver.

Det började igår kväll med att jag hade lite otur när jag tänkte. Resultatet av det blev att jag gick upp en halvtimme för tidigt! Som om det inte hade räckt med 04.00? Nåja, 03.30 tyckte klockradion att jag skulle lämna sänghalmen, och båda hundarna var med på noterna. Det var dock bara den ena, Lennart Å. Karlsson, som fick äran att följa med på resan mot Mullsjö. Termometern i bilen visade ca +-0 hela vägen, och när jag kom fram låg frosten vit och fin på appellplan. Det var inte utan att jag blev lättad när de planerat platsliggningen som sista moment på dagen.

Vi började med lydnaden och tja… sämre har vi gjort ifrån oss. Och bättre… Men det var nog faktiskt vår näst bästa lydnadsprestation. (Uppräkning av poängen, mest för mitt eget minne, kommer sist i inlägget.) Summa summarum var att vi efter lydnaden, och alltså utan platsliggning (30 potentiella poäng) hade uppflyttningspoäng på lydnadsdelen. Men … det är ju bara en liten del av det hela, som bekant.

Därefter bar det iväg ut i skogen för spår. Efter ungefär en timmes väntan, och tjat med trevlig spårläggare, kom domarna och det var dags för påsläpp. Iväg ut kom han i bra tempo och vinklade ganska snabbt höger, gjorde kontroll och sen iväg. Jag kände mig dock inte alls säker på att det var rätt håll men ingen sa något om bakspår så vi fortsatte. Ganska snabbt gick spåret ut på ett gammalt, och tämligen välstädat, hygge. Inte ens jag hade några större problem att ta mig fram, men underlaget bestod till stor del av – jord! Och sumphålor. Vid ett par tillfällen sa det bara ”blurp” längst fram i linan när han plurrade, men han kravlade bara upp på andra sidan och fortsatte. Bitvis gick det även i skog, men jag uppskattar att ca 75% var på på hygget, i brännande sol, och det ska ju inte vara lättspårat. Dessutom hade spåret legat i närmare två timmar. Nåja, spårade fint gjorde han, men det var attans glest mellan pinnarna? När vi hittat den fjärde pinnen, som med facit i hand troligen var pinne sex eller sju ”egentligen”, så vinklade han iväg åt något som kändes som ”fel” håll, men vad gör man? Jo, man hänger på eftersom det bara är en i teamet som har spårnäsa. Och spårade gjorde han, men frågan är vad? Vi kom inte alls ut där vi borde ha gjort det, och någon slutapport fick vi alltså inte tag på. Nu hade ju förvisso inte 4+1 räckt till någon uppflyttning ändå, men det hade ju varit roligt att göra rätt även sista biten, om inte annat för Karlssons skull. Nu blev det liksom bara ett ”jasså” eftersom vi kom ut där grannspårets bilar stod parkerade och mitt huvud började mala och undra om vi förstört något för någon annan? Men det hade vi inte visade det sig – puh. Men vår tävlingsdag var definitivt över.

När jag senare träffade på spårdomarna frågade jag vilket betyg vi fått på upptaget, och fick svaret: ”10, vad trodde du?” Det värmer ju. 🙂 Det gjorde även den ena lydnadsdomarens kommentarer i efterhand, liksom tävlingsledarens. De tyckte att lydnaden sett väldigt trevlig ut, och bitvis är jag benägen att hålla med. Andra bitar var inte lika roliga.

Men det är väl f*n att det ska vara så svårt att få till allt på samma dag?

Några bilder finns inte från dagen trots att jag hade med mig komplett fotoutrustning – storkamera, lillkamera och videokamera. Den tilltänkta fotografen fick nämligen startnumret före mig på lydnaden och då sket det sig…

Här kommer lydnadspoängen:

Fritt följ: 6,5/8 dk, ss, släpper, släpar, ingen tempoväxling i språng
Det var inte bra, även om det var ett lyft jämfört med förra tävlingen. Och sen vill jag påpeka att matte växlade tempo i språngmarschen, men inte hunden… Vi måste träna mer på galoppfattningarna! 😉

Inkallning med ställande: 9/9 något långt ställande

Framåtsändande: 9/9 dk
Yes, han har lärt sig räkna till tre ”gubbar”! Rakt och snyggt redan på första sträckan idag? Mitt dk bestod i att jag på första sträckan klämde i med ett ”sss” för att få honom att slå av på tempot. Men 9 på det momentet är nog vårt rekord!

Krypande: 8,5/7 skall, nosar, dk
Han kröp – idag igen! En gång är ingen gång, två gånger är en gång-gång?! Dock fick jag ta i med ett dk i början, och tempot var lågt tyckte jag. Dessutom klämde han i med ett litet skall precis i uppsättandet? Började han månne ladda för nästa moment? Det märkliga är att den ena domaren bara kommenterat ”dk” men ändå dragit tre poäng? Men den domaren var generellt väldigt snål med kommentarerna och har dragit poäng helt utan att motivera på vissa moment…?

Skall: 6,5/7 dk, dåligt skall, glest
Instämmer helt. Han kan mycket bättre!

Tungapport: 7,5/7,5 tveksamt/dåligt upptag, dk
Historien från Linköping upprepar sig. Bra fart och målinriktad ut, nosar på apporten och börjar sen nosa runt den och när jag klämmer i med ytterligare ett ”apport” så tar han? Hur var det med den där gång-gången? Jag tror vi kan ha ett problem här…

Hopp: 10/10

Men vi hade i alla fall tur med vädret…

Igår kväll landade vi hemma efter Oslo-trippen. På vägen hem blev det, helt enligt traditionen, ett stopp vid Nordby köpcentrum, precis innanför svenska gränsen. Där finns, förutom de vanliga svenska kedjebutikerna, Sportshopen! Den här gången snöade jag in på kängavdelningen eftersom behovet av nya, lätta, bekväma och vattentäta kängor var akut. Det är det inte längre.

Ett par Viking med ”snörningsratt” blev det, av ovan modell fast svarta. Den lilla provtur jag hunnit med kändes iaf bra, och Viking har jag provat förr och trivts med. De håller ju inte i hundra år, men å andra sidan kostar de inte femtusen pengar heller…

Vid hemkomsten möttes jag (och Iza) av en tokglad Karlsson naturligtvis. Vet inte vem som tyckte det var skönast att vi var hemma, men jag tror nästan det var han? 🙂

Precis som planerat så landade paketet från Cyberphoto under mina dagar i Norge, och idag hämtades det på posten. Förutom lill-kameran så innehöll det en extern blixt till stor-kameran. Och oj – inte trodde jag det skulle ingå en så tjock instruktionsbok till en blixt? Men … det är väl bara att bita ihop och börja läsa. En annan dag…

Lill-kameran däremot har jag ju hunnit bekanta mig med via jobbet så att säga,  så det var bara att tuta och köra när batteriet väl laddat. Så mycket  tutande och körande har det dock inte hunnit bli, men ett par bilder har jag tagit med kamerans automacro och jo, det känns OK. Med tanke på att ljuset dessutom var uselt (mulet, östra sidan av huset, under altantaket) kan jag nog lugnt säga ”I think I like it”. 🙂 Det ska tilläggas också att det är en bollchryss med blommor i storlek S. De är nog bara ca tre cm i diameter, om ens det.

Ja just det… ett pass med liten K har jag hunnit med också. Ett uppletande där han lyckades kombinera det lagrade benspringet med ett riktigt bra nosarbete, och på det några lydnadsmoment. Just nu verkar han rätt nöjd i alla fall, och eftersom det är fredag får jag väl säga att jag är detsamma. 🙂

I morse åkte jag, Iza och en av mina kollegor till Norge på tjänsteresa. Tanken var att ta samma genväg som sist för att slippa morgonrusning i Göteborg och Tingstadstunneln. Det gick bra ända tills både jag och min kollega/kartläsare/skyltläsare fick kollektivt hjärnsläpp och tyckte det kändes som en lysande idé att åka E45 mot centrum istället för E45 mot Karlstad. Men hur i hela … tänkte vi där? Det hela slutade med att vi stod i en nästan stillastående kö i ett lååångt vägarbete. Så småningom blev vi utspottade inne i stan någonstans, lyckades vända och hamnade i … Tingstadstunneln?! Nåja, tack vare ganska mycket ”ny”motorväg var vi ändå på plats vid lunch, precis som planerat.

Ikväll har jag och Iza tagit vår traditionella promenad utmed Hvervenbukta. Det börjar med en lååång nedförsbacke. Sen går man en riktigt vacker promenad utmed vattnet (en avstickare till Oslofjorden) för att avsluta med den lååånga backen, men den här gången uppför. Naturligtvis. Btw en mycket märklig backe, för trots att den är både lång och brant är den inte alls lika jobbig att gå uppför som man föreställer sig under nedfärden?

Jag tog med mig nya tjänstekameran och ”provkörde” den litegrann. Tanken är att det ska ligga en likadan, inköpt för privat bruk, och vänta på ”posten” när jag kommer hem. Alla bilder är fotade i autoläge, helt utan egna inställningar, för att testa vad den egentligen klarar.

Nu när jag kikat på bilderna kan jag inte påstå att jag ångrar mitt val, eller vad tror ni?

Vi börjar naturligtvis med en bild på promenadsällskapet. 🙂

Pelargonsäsongen lider mot sitt slut, och nu är de som vackrast?! En del, både övervintrade och egna sticklingar, har haft problem att komma igång med blomningen, men nu minsann…?! Andra blommade rejält under vår semester, och då var det bara svärmor som fick njuta av dem när hon vattnade.

Som jag tidigare skrivit så sprack ju min plan från förra året. Jag skulle ha:
1. Större krukor med flera blommor i (av samma sort)
2. Färre krukor

Punkt 1 lyckades jag hålla, men punkt 2 gick käpprätt åt pipsvängen. Med andra ord; jag har lika många krukor, men tre gånger så stora… Trots att vi numera har en stor altan så är det trångt. Jättetrångt! Det är ju bara halva altanen som har tak, och jag vill undvika att få dem dränkta när det regnar så… Hur planen är för nästa år vet jag inte. Ett tag funderade jag på att bara spara sticklingar och slänga resten, men till sist kom ju även de övervintrade igång ordentligt så nu har jag inte mage att slänga dem. Själva övervintrandet är ju iofs inget problem, utrymme finns, men vårsäsongen, när de ska väckas inomhus i rumstemperatur  är jobbig. Det finns helt enkelt inte plats… Nåja, några stryker väl med under vintern så jag kan avvakta ett halvår med det beslutet.

Sen måste jag försöka analysera varför de flesta av de övervintrade och sticklingarna kommit igång så sent med blomningen. Troligen har de fått för stora krukor, trots allt, och då ägnat mer energi åt att skapa bladverk än blommor? Eller (efter att ha pluggat i nya pelargonboken) för mycket gödning? Eller kanske rentav för mycket vatten? Det sista låter iofs inte troligt när det gäller växter i min vård, men vem vet…?

Här kommer ett axplock av årets pellisar. Långt ifrån alla, men några i alla fall.

En gigantisk Mårbacka – egen uppfödning.
Fantasiskt tacksam att ta sticklingar av!

Hängpelargon med okänt namn – egen uppfödning. Min favorit
från förra året som tyvärr inte kommit igång med blomningen
förrän nu?! Gäller både sticklingarna och ”moderplantan”.

Övervintrare med okänt namn. Jag tycker inte den är särskilt
fin och när den inte kom igång i våras var den på väg till
komposten. Det blev dock aldrig av, och nu ser den ut så här?!

Övervintrad hängpelargon som svämmar över alla breddar…

Äggskalspelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon av egen uppfödning.

Tulpanpelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon – Carmel. Egen uppfödning.

Årets nya favorit – Lord Bute! Den kommer jag definitivt att
försöka övervintra och dessutom ta sticklingar på.

Stort grattis till våra ”kollegor” från lägret i somras, Susanne & Skott, som i sitt första SM kapade åt sig en silvermedalj i spårhundsgruppen! Jag kan inte påstå att jag är förvånad. 🙂

Skott är för övrigt en av de läckraste bordercollies jag träffat. Han föll mig verkligen i smaken, och jag blev nästan lite kär. 🙂

Ett stort grattis även till Sanna och Bosse som efter ett mycket väl genomfört SM missade prispall och medalj med snöpliga 2,5 poäng?! Ni är ändå bäst, så det så! 😉

Bilden är från förra årets SM, och Bosse är för övrigt min favoritmalle. Jag har lagt ett bud på  honom, men han var visst inte till salu. 🙂

Nej, nu är det hög tid att ta tag i något av dagens alla projekt!

Den här berömda födelsedagen verkar ”vara än till påska”, eller nå’t? Men nu tror jag bestämt att det är färdigfirat, och det känns rätt skönt.

Det började en vecka innan den riktiga födelsedagen med att vi hade kalas för husses familj. Eftersom han fyller exakt två veckor före mig (men inte är född samma år) så brukar vi ha någon form av kombikalas, och så blev det i år också, men det mesta krutet hamnade (naturligtvis) på mig.

Så var det då den faktiska dagen, och den har jag ju skrivit om tidigare.

Förra helgen, när vi hälsade på kusin vitamin, blev jag också uppvaktad. Hon hade lovat att sjunga för mig, och sång blev det, men dessutom annan uppvaktning.

Grand Finale kom så igår, när det var dags för jobbarkompisarna att släpa ut mig på krogen. Det är tradition varje gång någon fyller jämnt, och så även den här gången. Trevligt blev det, med god mat på mysig restaurang, och sen var vi några stycken som avslutade på ”krogen”. En något ovan miljö för tant numera, men lite lagom exotiskt. 😛

Det blev inte särskilt sent, jag kröp i säng vid midnatt, men som vanligt efter en sådan kväll så har jag inte sovit särskilt bra. Husse hade utlovat sovmorgon eftersom han skulle vara idéell idag och gå upp i svinottan. Således lurade han med sig de vilda djuren ut ur sovrummet, rastade och matade dem, och släppte sedan in dem till mig igen, med dunder och brak. De somnade raskt om, men det var värre för mig.

Summa summarum; tant är sliten idag men det beror sannolikt mest på sömnbrist.

Om en stund ska jag åka upp till klubben. Där ska jag först lägga ett spår till Karlsson, sedan ska jag hälsa på en borderterrierägande cyberkompis som är där och tävlar agility. Därefter ska vi gå spåret och förhoppningsvis köra ett uppletande. Och ungefär där tror jag att mina krafter för idag är rätt uttömda? 🙂

För  övrigt följer jag (den något sega) resultatrapporteringen från SM, och då särskilt skyddshundsgruppen. Efter första tävlingsdagen var det väldigt roligt att de sju första på resultatlistan var ekipage med kvinnliga förare. Dessutom var det väldigt jämnt. Sen kom det ett ”hopp” i poängen och därefter ekipagen med manliga förare. Hur det ser ut efter dagens övningar vet vi inte, men jag håller tummarna superhårt för min och Karlssons pt som har en fullt rimlig chans att hamna på pallen om de sköter sig under dagens moment. Tråkigt att inte vara på plats men avståndet (Edsbyn) i kombination med brist på semesterdagar avskräckte. Vi kommer igen 2011 och 2012 när det går inom ca 10 mils radie härifrån, för bruks-SM är speciellt och en himla rolig tillställning.

…och föremålet för mina ömma känslor den här gången är – en kamera. En liten kamera. 🙂

Till de närmast sörjande, som avsåg att ge mig presenter på min sistförflutna födelsedag, hade jag sagt att jag önskade mig tillbehör till min kamera. Eftersom ingen av dem vet vad som behövs och vad jag vill ha så fick jag – pengar. Nu ska dessa alltså investeras. En extern blixt till min Nikon står först på listan, men sen är jag i valet och kvalet.

Första tanken var; ett macro!

Andra tanken var; en liten kamera!

Faktum är ju att det är ganska ofta jag inte fotar något alls för att jag inte orkar släpa med mig systemkameran, så en liten ”fick-kamera” har jag funderat på ett tag.

Så fick jag i uppgift att köpa en ny kamera till jobbet, och eftersom jag fått tips om denna så föll valet (efter vissa diskussioner) på en sådan här, Canon Ixus 300 HS.

Det unika med den, i förhållande till andra kompaktkameror, är ljusstyrkan som är 2,0 istället för det normala 2,8 vilket innebär att man ganska sällan kommer att behöva använda blixten, och DET tycker vi om. 🙂

Igår kom paketet till jobbet och nu har jag provkört den en del, under usla förhållanden, och tja… jag får nog säga att jag är lite kär. Risken/chansen att det blir en sådan här för en del av födelsedagspengarna är nog ganska stor. En jobbarkompis, som är duktig hobbyfotograf, lyckades igår nästan prata mig ur macrotankarna, för egentligen – hur ofta kommer jag använda det? Och det kostar några hundralappar mer än den lilla godbiten här ovanför. 🙂 Dessutom tar ju de här småkamerorna ofta väldigt bra bilder i macroläge…

En annan av fördelarna var att Karlsson nog inte fattade att den lilla silverfärgade saken var en kamera, och därför inte började blunda i väntan på blixten (som aldrig kom). 😛

Här kommer några testbilder. Bilderna på terriern är tagna i köket i fullständigt uruselt befintligt ljus, dvs utan blixt.

Bilderna på blommorna är tagna idag, i mycket kraftigt blåst, så de stod inte direkt stilla när jag fotade…

Så … hur ska jag göra? Köpa lillkameran eller prioritera något annat?

Efter dagens övningar kan vi alltså lägga ytterligare en ”godkänd högre” till samlingarna. Den tredje i år, och den fjärde totalt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar bli tjatigt…

Dagens tävling gick av stapeln i Linköping. Att åka så långt för en tävling, så länge det känns så osäkert som det faktiskt gör, är egentligen emot mina principer, men eftersom min kusin bor bara några mil därifrån så blev det lite ”two for the price of one”. Den ursprungliga planen var att jag skulle ha sovit över hos dem natten som var, men så fick husse för sig att han ville åka med och då fick det bli husvagn och camping på Linköpings BK. Och om tävlingen skulle gå åt h*vete så hade det ju åtminstone varit någon nytta med resan. 😛

Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades således hos kusin vitamin med make. Det var mycket roligt och trevligt och vi blev istoppade en massa godsaker. Uppvaktad blev jag också, lite i efterskott. 🙂

Efter allt för få timmars sömn var det så dags att tävla. Vid lottningen meddelades det att ID-kontroll skulle göras på startnummer tre, och naturligtvis drar jag startnummer … tre. Liten hund, litet öra, små siffror… Efter att tre personer ägnat en bra stund åt att försöka tyda hieroglyferna (och lyckats med några av dem) konstaterade de att ”det är nog rätt hund för det är ju  inte så vanligt med såna här på den här nivån”. 🙂 Men jag får nog ta mig en allvarlig funderare på att chippa honom trots allt.

Sen bar det iväg ut på spåren. Nog för att vi åkte en bra bit, men att vi skulle hamna i ett myggmoln värdigt en kommun vid nedre Dalälven (eller en norrlandskommun) hade jag inte väntat mig. Det var det j*vligaste jag varit med om någon gång tror jag, och stundtals var paniken nära. Jag, som inte ens fått med mig något långärmat från husvagnen, har hyfsat välstuckna armar nu. Och under själva spåret lyckades jag också svälja några stycken…

Jag hade ju hört talas om att det var gott om vildsvin i spårmarkerna, och jag såg en hel del uppbökade områden samt spillning som inte passerat bäst före-datum. Eftersom vildsvin inte är vanligt här var ju detta något nytt för det lilla träsktrollet, men om det  var det eller något annat som stökade till det vågar jag inte säga. Facit blev i alla fall ett jättestruligt upptag med bakspår och problem att komma iväg åt andra hållet, men vi hann ur rutan i tid trots allt. Sen spårade han faktiskt riktigt bra tyckte jag, men hela fyra pinnar lyckades han springa förbi eller över?! Slutet hittade han åtminstone, men tre pinnar + slut blir man inte uppflyttad på…

Tanken fanns väl på att bryta tävlingen redan där, men va’ f*n…? Hade jag åkt så långt så kändes det nästan som ett måste att fortsätta, och det är ju bra träning.

Lagom när vi kom tillbaks till klubben så fick vi sällskap av Camilla och Isac som kom för att hälsa på oss, och fota lite. 🙂 Alla bilder nedan är tagna av Camilla.

Ca en timme efter spårslutet var det dags för uppletande. Trots att vi bara fick betyg sex så är jag nöjd. Det var faktiskt hans bästa tävlingsuppletande någonsin! Han hittade tre föremål inom tiden, och det fjärde precis när tiden gått ut. Men mellan föremålen hann han med en del hyss… Nåja, det känns som om vi är på rätt väg. 🙂 Hur stor betydelse den ljusa schäfertiken, som var ganska malle-lik ur en viss vinkel, hade vet jag inte. Hon var i alla fall efter oss, och det kändes faktiskt som om Karlsson gick på min lögn om att ”mallen skulle komma och ta hans saker”. 😀

Platsliggningen gav full pott trots att samtliga förare (ALLA åtta kom faktiskt runt spåren och genomförde hela tävlingen!) hoppade högt bakom skjulet när de avfyrade luftvärnskanonen. Jäklar vad det small!

Sen var det då dags för lydnaden, och där blev det verkligen ömsom vin ömsom vatten…

Fria följet var fullständigt uselt och att vi fick betyg fem var nog ren snällhet från domarna. Han var för långt fram, för långt bak, för långt ut, satte sig inte i vissa halter, och… Något var det som störde honom? Planen var iofs blöt och geggig, men inte värre än vad den var igår eftermiddag när vi tränade där. Resten avvek väl inte så mycket från ”standarden” men dagens  höjdpunkt var: BETYG 9 PÅ KRYPET!!! Äntligen! 😀  Den enda anmärkningen domarna hade var tempot, som var lite långsamt. Det var ganska tjockt med halvförmultnat gräsklipp + lite sankmark så det förvånar mig inte att det gick lite trögt. Men han startade på mitt första kommando, både i början och efter halten! Min nya taktik var att låta honom hoppa upp i famnen och busa lite direkt efter framåtsändandet, innan krypet. Om det var det som gjorde det, eller vad det var vet jag inte – men han KRÖP! Det finns förhoppningsvis på film också, men det orkar jag inte rota i ikväll, det får bli en annan dag. Men bara detta med krypet var faktiskt värt resan.  🙂

Dagens betyg:
Fritt följ: 5/5 (se ovan)

Inkallning med ställande: 9/8,5 Tempo, något sent stannande

Framåtsändande: 0/5 För många kommandon, dk, stannar upp
(På första sträckan siktade han rakt mot backen med apporter varvid jag fick ryta nej och dirigera honom rätt med både kropp (och själ) och röst så jag har full förståelse för nollan. Andra sträckan var dock prydlig och värd 8-9 poäng skulle jag tro, men då var det ju liksom redan kört.)

Kryp: 9/9 Tempo

Skall: 8/8 Något ojämnt

Tungapport: 8/5,5 DK, tuggar, släpper
(5,5 var nog mest korrekt. Han sprang ut, nosade och skulle sen hitta på något annat så jag fick ryta i med ett ”apport” igen. Sen ”tappade” han apporten precis när jag skulle ta den…)

Hopp: 10/10

Platsliggning: 10/10

Uppletande av spår: 5/5 (se ovan)

Spårning: 6 (se ovan)

Uppletande: 6 (se ovan)

Som sagt; man borde inte vara nöjd efter en sådan dag, och det är jag väl egentligen inte heller, men det där med att krypet faktiskt funkade i skarpt läge uppväger en hel del.

Slutpoängen blev: 392,75 och alltså ”godkänd”. Och uppflyttningspoäng på lydnadsdelen fick vi trots allt ihop idag igen.

Några bilder från lydnaden.

Ett av de få tillfällen där det glimrade till lite under fria följet.

Andra  sträckan på framåtsändandet.

Tja… krypet! 🙂 Say no more…

Sekunden innan han bestämde sig för att släppa apporten,
snett ut åt vänster…

Ganska nöjda och glada ändå, när det är över. Man får ju plocka
ut de ”gottaste” bitarna och njuta av dem.

En sak som känns bra är, som jag nog skrivit tidigare, att jag faktiskt börjar känna mig ganska ”bekväm” i tävlingssituationen. Det är klart att om uppflyttningen varit  inom räckhåll hade jag varit mer nervös inför lydnanden än vad jag var idag. Men jag blir inte längre handlingsförlamad om det inte går riktigt som tänkt utan drar i med ett ”dk” och lyckas ganska ofta rädda upp moment och trots allt få poäng. Dessutom blir det inte någon form av ”fritt valt arbete” bara för att det är tävling. Det jag känner mig mest osäker på är uppletandet, för där blir jag gärna lite handlingsförlamad och glömmer att flytta på mig på stigen. Idag skötte jag mig dock hyfsat där. Betyg 5 på mig kanske? 😉

Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby, myggbettskliande, en stund innan det är sängdags!

Som jag tidigare skrivit om så älskar familjens minsta (om man bortser från husmusarna) fyrfoting fleece.* Finns det en fleecepläd inom 10 meters radie så dras han dit, som av en magnet. Endast när det är riktigt, riktigt varmt avstår han.

I vintras tröttnade jag på alla fleeceplädar som liksom flöt omkring. De används inte bara av honom  utan även av mig under vinterns TV-kvällar. Därför investerade jag i en korg där de kunde bo. Tanken fanns naturligtvis att Karlsson skulle hitta detta arrangemang (i hörnet innanför soffan, ganska osynligt) blixtfort och bosätta sig där, men nä…?

Nu, men först nu, har han hittat sitt alldeles egna fleeceparadis och vid ett par tillfällen de senaste veckorna har vi hittat honom där när han varit ”försvunnen”. Senast igår kväll. 🙂

Den optimala sovplatsen för en liten fleeceknarkare –
ett ca fyra decimeter tjockt fleecelager. 🙂

* Det kan vara rasklubbens fel. På sitt livs första utställning, Årets Border 2006, gick han och vann sin valpklass och för det fick han bl a – en fleecepläd! Han kanske behöver gå i terapi och bearbeta sin barndom?

I fredags var enda gången i år som veckodagen fredag sammanföll med datumet 13. Och vad gjorde jag då? Jo, jag hade en trevlig dag på Österlen, samtidigt som jag passade på att passera halvsekelstrecket på ålderstrappan. Ganska traumatiskt och ångestskapande i förväg, men inte så farligt när det väl inträffade. Husse började tjata redan i vintras och föreslå resor till än det ena, än det andra stället. Samtliga ställen med det gemensamt att de inte låg i Sverige och med andra ord inte var särskilt hundvänliga, åtminstone inte för mina hundar. Jag var hela tiden fullständigt anti. Antiallt! Till sist lyckades jag klämma ur mig att jag ville åka till Österlen, och Österlen fick det bli, med husvagnen.

Vi gav oss av i onsdags kväll och mellanlandade hos Martin & Stine i den absoluta utkanten av metropolen Ljungbyhed. Efter en nattlig rundvandring på deras nya boställe, samt en öl och lite prat, somnade vi gott.

Morgonen efter drog vi vidare. Första stoppet var TEBA i Höör. Jag har länge hört talas om detta ställe, och förväntningarna var höga. De infriades med råge. Vilket ställe! Där fanns nog ALLT man behöver (och en hel del man inte behöver men bara vill ha) till sin hund. Tyvärr är webb-shopen ganska oattraktiv, men butiken är desto roligare. Fördelen med jämna födelsedagar (även om detta var dagen innan) är att man får göra lite som man vill, utan att  husse gnäller, och han satt snällt och väntade i bilen utan att gnälla det minsta medan jag klappade på saker och, naturligtvis, shoppade en hel del. Till sist fick jag koppla på tunnelseendet och gå till kassan för annars vet jag inte hur det slutat.

När jag dör tror jag inte jag vill komma till himlen (om det nu är en option?). Jag vill komma till TEBA, och jag tror Karlsson vill följa med. 🙂

Efter detta drog vi vidare till Simrishamn där vi checkade in på Tobisviks camping och monterade upp förtältet. På kvällen åkte vi till Kivik där vi käkade. Och var, om inte i Kivik, riskerar man att krocka med ett äpple som är ute och rullar alldeles på egen tass mitt på huvudvägen? 🙂

När vi kom tillbaks till campingen tog vi med oss hundarna och varsin öl och knallade ner på stranden där vi satt och njöt en stund i det sköna vädret.

Dagen efter, alltså Dagen D, väcktes jag av en vilt tvångspussande Karlsson som tog i lite extra dagen till ära. 🙂 Framåt middagstid kom Karlssons uppfödare (Karin och Tommie) farande, för att tillbringa dagen med oss. Mycket trevligt! Det utlovades också en present som inte var färdigtillverkad ännu. En oljemålning på Karlsson som kommer levereras från Tyskland! Himla roligt, och jag blev sååå glad. De har likadana på sina hundar och jag har verkligen tänkt att jag skulle beställa en sån, eller önska mig i present, men sedan glömt bort det. 🙂

Efter att vi skålat i lite bubbel gav vi oss iväg på utflykt. Vi började med Stenshuvud nationalpark som säkert gjort sig bättre i solsken, men visst var det vackert. En lunch på Café Annorlunda blev det också. Därefter åkte vi vidare till Kivik och en heminredningsoutlet som jag spanat in. Där blev det ganska sparsamma inköp, men kul ändå. Färden gick vidare via Brösarps backar som blev lite av ett antiklimax. Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men den här årstiden såg det inte mycket ut för världen. Ganska sönderbränt och … slitet på nå’t sätt. Men på våren är det säkert oerhört vackert.

Sen bar det vidare till Österlenchoklad där det inhandlades lite praliner och chilichoklad och sedan mellanlandade vi på Glimmingehus som hade hunnit stänga så det blev bara en utvändig titt.

Dagens rundtur avslutades med fika i Brantevik och sedan skiljdes vi från Karin & Tommie som åkte hem till Malmö igen. Det blev iaf en jättetrevlig dag, avslappnad och skön.

Under hela dagen ”haglade” det  in gratulationer via telefon, mail, sms och facebook. Tackar så mycket för det! 🙂 I början kändes det som att ”vaddå grattis, till vaddå…” men sen bestämde jag mig för att se det som gratulationer till att jag faktiskt lyckats överleva till min 50-årsdag, och då kändes det bättre. 😛

På kvällen åt vi middag utomhus på en fin restaurang precis vid hamnen. God mat, god dryck och underbart väder (om än mulet), och därefter en uppfriskande promenad tillbaks till campingen, och därmed hade jag inte bara överlevt till min 50-årsdag. Jag hade även överlevt själva dagen. 🙂

På lördagen gav vi oss iväg söderut. Första anhalt Ystad där vi precis  missade ösregnet. Mysig stad  där vi strövade runt en stund och käkade lunch på ett supermysigt och hundvänligt café. Färden gick vidare mot Kåseberga och Ales stenar. Det kryllade av folk och att få ett kort (eller två) på fenomenet utan en massa människor inblandade var inte lätt.

På bilden nedan balanserar Iza och husse på kanten vid branten ned mot havet. Bakgrunden på bilden är faktiskt bara hav. Det var med andra ord en riktigt grå dag…

När vi kom ner från stenarna började det regna lite smått. Vi åkte ner till Sandhammaren men regnet förtog lite av charmen så vi begav oss hem till campingen igen.

På söndagen packade vi ihop det blöta förtältet och åkte hemåt. Då har jag äntligen varit på Österlen och mysigt var det, men nästa gång får det bli på våren, och förhoppningsvis bjuds det då på lite mer solsken.