Terriern kryper!

Efter dagens övningar kan vi alltså lägga ytterligare en ”godkänd högre” till samlingarna. Den tredje i år, och den fjärde totalt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar bli tjatigt…

Dagens tävling gick av stapeln i Linköping. Att åka så långt för en tävling, så länge det känns så osäkert som det faktiskt gör, är egentligen emot mina principer, men eftersom min kusin bor bara några mil därifrån så blev det lite ”two for the price of one”. Den ursprungliga planen var att jag skulle ha sovit över hos dem natten som var, men så fick husse för sig att han ville åka med och då fick det bli husvagn och camping på Linköpings BK. Och om tävlingen skulle gå åt h*vete så hade det ju åtminstone varit någon nytta med resan. 😛

Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades således hos kusin vitamin med make. Det var mycket roligt och trevligt och vi blev istoppade en massa godsaker. Uppvaktad blev jag också, lite i efterskott. 🙂

Efter allt för få timmars sömn var det så dags att tävla. Vid lottningen meddelades det att ID-kontroll skulle göras på startnummer tre, och naturligtvis drar jag startnummer … tre. Liten hund, litet öra, små siffror… Efter att tre personer ägnat en bra stund åt att försöka tyda hieroglyferna (och lyckats med några av dem) konstaterade de att ”det är nog rätt hund för det är ju  inte så vanligt med såna här på den här nivån”. 🙂 Men jag får nog ta mig en allvarlig funderare på att chippa honom trots allt.

Sen bar det iväg ut på spåren. Nog för att vi åkte en bra bit, men att vi skulle hamna i ett myggmoln värdigt en kommun vid nedre Dalälven (eller en norrlandskommun) hade jag inte väntat mig. Det var det j*vligaste jag varit med om någon gång tror jag, och stundtals var paniken nära. Jag, som inte ens fått med mig något långärmat från husvagnen, har hyfsat välstuckna armar nu. Och under själva spåret lyckades jag också svälja några stycken…

Jag hade ju hört talas om att det var gott om vildsvin i spårmarkerna, och jag såg en hel del uppbökade områden samt spillning som inte passerat bäst före-datum. Eftersom vildsvin inte är vanligt här var ju detta något nytt för det lilla träsktrollet, men om det  var det eller något annat som stökade till det vågar jag inte säga. Facit blev i alla fall ett jättestruligt upptag med bakspår och problem att komma iväg åt andra hållet, men vi hann ur rutan i tid trots allt. Sen spårade han faktiskt riktigt bra tyckte jag, men hela fyra pinnar lyckades han springa förbi eller över?! Slutet hittade han åtminstone, men tre pinnar + slut blir man inte uppflyttad på…

Tanken fanns väl på att bryta tävlingen redan där, men va’ f*n…? Hade jag åkt så långt så kändes det nästan som ett måste att fortsätta, och det är ju bra träning.

Lagom när vi kom tillbaks till klubben så fick vi sällskap av Camilla och Isac som kom för att hälsa på oss, och fota lite. 🙂 Alla bilder nedan är tagna av Camilla.

Ca en timme efter spårslutet var det dags för uppletande. Trots att vi bara fick betyg sex så är jag nöjd. Det var faktiskt hans bästa tävlingsuppletande någonsin! Han hittade tre föremål inom tiden, och det fjärde precis när tiden gått ut. Men mellan föremålen hann han med en del hyss… Nåja, det känns som om vi är på rätt väg. 🙂 Hur stor betydelse den ljusa schäfertiken, som var ganska malle-lik ur en viss vinkel, hade vet jag inte. Hon var i alla fall efter oss, och det kändes faktiskt som om Karlsson gick på min lögn om att ”mallen skulle komma och ta hans saker”. 😀

Platsliggningen gav full pott trots att samtliga förare (ALLA åtta kom faktiskt runt spåren och genomförde hela tävlingen!) hoppade högt bakom skjulet när de avfyrade luftvärnskanonen. Jäklar vad det small!

Sen var det då dags för lydnaden, och där blev det verkligen ömsom vin ömsom vatten…

Fria följet var fullständigt uselt och att vi fick betyg fem var nog ren snällhet från domarna. Han var för långt fram, för långt bak, för långt ut, satte sig inte i vissa halter, och… Något var det som störde honom? Planen var iofs blöt och geggig, men inte värre än vad den var igår eftermiddag när vi tränade där. Resten avvek väl inte så mycket från ”standarden” men dagens  höjdpunkt var: BETYG 9 PÅ KRYPET!!! Äntligen! 😀  Den enda anmärkningen domarna hade var tempot, som var lite långsamt. Det var ganska tjockt med halvförmultnat gräsklipp + lite sankmark så det förvånar mig inte att det gick lite trögt. Men han startade på mitt första kommando, både i början och efter halten! Min nya taktik var att låta honom hoppa upp i famnen och busa lite direkt efter framåtsändandet, innan krypet. Om det var det som gjorde det, eller vad det var vet jag inte – men han KRÖP! Det finns förhoppningsvis på film också, men det orkar jag inte rota i ikväll, det får bli en annan dag. Men bara detta med krypet var faktiskt värt resan.  🙂

Dagens betyg:
Fritt följ: 5/5 (se ovan)

Inkallning med ställande: 9/8,5 Tempo, något sent stannande

Framåtsändande: 0/5 För många kommandon, dk, stannar upp
(På första sträckan siktade han rakt mot backen med apporter varvid jag fick ryta nej och dirigera honom rätt med både kropp (och själ) och röst så jag har full förståelse för nollan. Andra sträckan var dock prydlig och värd 8-9 poäng skulle jag tro, men då var det ju liksom redan kört.)

Kryp: 9/9 Tempo

Skall: 8/8 Något ojämnt

Tungapport: 8/5,5 DK, tuggar, släpper
(5,5 var nog mest korrekt. Han sprang ut, nosade och skulle sen hitta på något annat så jag fick ryta i med ett ”apport” igen. Sen ”tappade” han apporten precis när jag skulle ta den…)

Hopp: 10/10

Platsliggning: 10/10

Uppletande av spår: 5/5 (se ovan)

Spårning: 6 (se ovan)

Uppletande: 6 (se ovan)

Som sagt; man borde inte vara nöjd efter en sådan dag, och det är jag väl egentligen inte heller, men det där med att krypet faktiskt funkade i skarpt läge uppväger en hel del.

Slutpoängen blev: 392,75 och alltså ”godkänd”. Och uppflyttningspoäng på lydnadsdelen fick vi trots allt ihop idag igen.

Några bilder från lydnaden.

Ett av de få tillfällen där det glimrade till lite under fria följet.

Andra  sträckan på framåtsändandet.

Tja… krypet! 🙂 Say no more…

Sekunden innan han bestämde sig för att släppa apporten,
snett ut åt vänster…

Ganska nöjda och glada ändå, när det är över. Man får ju plocka
ut de ”gottaste” bitarna och njuta av dem.

En sak som känns bra är, som jag nog skrivit tidigare, att jag faktiskt börjar känna mig ganska ”bekväm” i tävlingssituationen. Det är klart att om uppflyttningen varit  inom räckhåll hade jag varit mer nervös inför lydnanden än vad jag var idag. Men jag blir inte längre handlingsförlamad om det inte går riktigt som tänkt utan drar i med ett ”dk” och lyckas ganska ofta rädda upp moment och trots allt få poäng. Dessutom blir det inte någon form av ”fritt valt arbete” bara för att det är tävling. Det jag känner mig mest osäker på är uppletandet, för där blir jag gärna lite handlingsförlamad och glömmer att flytta på mig på stigen. Idag skötte jag mig dock hyfsat där. Betyg 5 på mig kanske? 😉

Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby, myggbettskliande, en stund innan det är sängdags!