Kategori: Uncategorized

”Vår” skog har fått mässlingen… 😦

Vid ett par tillfällen den senaste veckan har jag sett en bil från ett av de större skogsskövlingsföretagen parkerad i närheten och jag började naturligtvis ana oråd. Igår såg jag att vissa träd utmed vägen hade fått prickar och idag tog jag och Iza en inspektionsrunda. Slutsats: det är många träd som har prickar… 😥

Prickarnas betydelse är dock något oklar. Betyder de:

1. Lämna alla träd med prickar. (Prickarna sitter på lite ”klenare” granstammar.)

2. Skövla hela skiten men sortera den här stammen som massaved (typ).

3. Skövla alla träd med prickar.

👿

Men egentligen är det skit samma, för det var så många träd med prickar så skogen kommer bli helt sönderkörd oavsett, och jag är ganska säker på att det är kalhuggning som stundar. Detta gör mig så ledsen att tårarna faktiskt rinner. Bokstavligen.

Det här handlar alltså om vår allra närmaste lilla skog. Den skogen som ligger precis bakom vårt hus. Den skogen som för åtta-tio år sedan halverades pga av kalhuggning men där det faktiskt fortfarande (trots skogsmaskinernas tidigare härjningar) går att lägga lite kortare spår om man planerar väl. Den skogen där det funkar utmärkt att köra uppletande. Den skogen som är öppen och med bra sikt så att jag utan större tvekan vågar släppa liten Karlsson utan att riskera att det dyker upp vilt. Den skogen där nästan bara vi går.

När den är förstörd finns det bara en miniskog kvar (inom räckhåll) som det går att ha till något (=spår, uppletande). Det finns förvisso massor av skog, men den är ganska ung, ogallrad och risig så där går det inte att ta sig fram över huvud taget.

Sedan vi flyttade hit för 20 år sedan har det försvunnit oerhört mycket skog. Men det går ju att göra på olika sätt. Det finns ju faktiskt markägare som ”städar” sina hyggen, och gör flis av riset, men här lämnas det åt förgängelsen och den ”biologiska återvinningen” så inget av de områden som kalhuggits går över huvud taget att gå på än, även om det är 10-15 år sedan de avverkades.

Eftersom man kalhögg ett annat område förra året, utmed djävulsrundan (de som läst ett tag här vet vad jag menar), går det inte ens att gå den längre eftersom skogsvägen är totalt demolerad. Vi börjar bli oerhört begränsade och snart känns det som om jag lika gärna kan bo i en villa i stan. Eller tre rum och kök. Vitsen med att bo på landet finns knappt längre… 😥

Nej fy vad deppig jag blir… HATA SKOGSSKÖVLING!

Jag fortsätter väl att drömma om jättevinsten på Triss, för när (!) den kommer köper jag mig en egen skogsgård med massor av mark, och den skog som absolut måste tas ned ska forslas ut med shetlandsponny … om det så ska ske vedträ för vedträ…

När jag och Iza gick på inspektionsrunda hade vi med oss Furminatorn. Hon fäller något alldeles sanslöst och har så gjort i ett par månader. Bytte ju foder till Standardt, som alla pratar så varmt om, men f*n vet om det är rätt för henne? Hon har bättre (och mindre) avföring, och verkar må bra för övrigt, men pälsen…? Ändå får hon tillskott i form av svindyra fiskoljekapslar och B-vitaminpulver. Nej, jag ger det en säck till men händer det inget radikalt byter jag tillbaks.

Hur som helst fördelade vi potentiellt fågelbobyggmaterial på flera olika ställen i skogen, och vi utnyttjade naturens egna trimbord för att matte skulle slippa slita så mycket på ryggen.

Här ovanför ser man skogen som snart inte finns längre. 😦

Karlsson fick vilodag idag. Igår hann vi med ett mattespår (5-600 meter) på hemmaplan, innan jag gjorde min plikt som testledare på klubbens MH på eftermiddagen. Han spårade mestadels riktigt fint, och i bra tempo. Alla pinnar fick han också med sig. Förstår inte riktigt varför det inte funkar lika bra med andra spårläggare? Det har ju funkat förut…?

Och på tal om MH; nu har jag för första gången i historien kampat med en tibetansk spaniel! Jo faktiskt – kampat! Omställningen till efterföljande hund, 44 kilo rottweiler, var ganska stor.

Vem hinner blogga regelbundet den här årstiden – egentligen? Uppenbarligen inte jag i alla fall…

Den här veckan har vi kört lite kvällsskift. I onsdags kom jag hem från spårskogen vid 22-tiden, och igår kväll tävlade vi lydnad. Det hade jag ju egentligen inte tänkt göra i vår, men efter förra fredagskvällen på Årets Border fick jag lite blodad tand och efteranmälde till Herrljungas kvällstävling igår kväll. Igår förmiddag insåg jag att vi inte tränat någonting, över huvud taget, sedan tävlingen förra fredagen så vi körde ett tiominuterspass på lunchen. Det gick inte alls särskilt strålande så förhoppningarna inför kvällen var lågt ställda.

En liten smidig tävling var det, med totalt tio ekipage fördelade på klass I, III och elit. Minns med fasa vår första kvällstävling i klass II där jag fick startnummer 19, av 19… Men igår rasslade det på rätt bra.

Även om vi igår hade poäng på fler moment än förra fredagen så blev slutsumman ändå något lägre. Han var stundtals rejält störd av någon lukt på plan + att han fick en hang up på tävlingsledarens påse med vittringspinnar. Lukten var det fler som hade problem med. En annan hund i vår klass låg och nosade och åt (!!) när den blev nedlagd inför inkallningen så något knas var det. Med tanke på hur förvirrad Karlsson var av detta, vilket syntes redan på sitt i grupp när han hade huvudet (och nosen) mer bakåt än framåt, så gick det ändå överraskande bra.

”Vad ÄR det som luktar så spännande…?”

De moment vi nollade förra fredagen (rutan och hopp apport) fick vi i alla fall poäng på igår. Rutan (i uppförsbacke!) strulade på ett likvärdigt sätt, men den här gången skötte jag mig bättre och räddade poäng. På hoppet fick han kramp i tassarna, alternativt doftchock i näsan (?), och det krävdes några kommandon innan han kom på vad han skulle göra. Ungefär detsamma på metallen, där han dessutom siktade in sig på påsen med vittringspinnar på vägen tillbaka och jag fick ryta i med ett ”hit”.

Fjärren var katastrof och jag tror nog att det egentligen borde varit en nolla (oändligt antal kommandon och missade skiften) men domaren dömer, och vem är jag att ifrågasätta? 😉

Kvällens nolla var vittringen. Riktigt vad som hände är inte klarlagt, men fel pinne blev det. Just nu väljer jag mellan följande alternativ:

1. Höger och vänster hjärncell hade tappat kontakten med varandra?

2. Han var rädd att pinnarna skulle hinna gömma sig i gräset (som förra fredagen) om han inte skyndade sig att ta en utav dem?

3. Vi har tränat för lite på pinnar som ligger i cirkel?

Personligen tror jag på alternativ 3 (med vissa inslag av alternativ 1), men vad vet jag?

Igår blev spektaklet både filmat och fotat av snälla kamrater. Fotona blev inte alls bra eftersom kamerans matte glömde att göra om inställningarna när solen gått ner bakom granskogen. Många mörka bilder blev det. *host*

Filmen blev dock helt OK om man ser till själva bildkvalitén (tack Jessika). Att aktörerna beter sig lite flummigt emellanåt kan vi ju knappast skylla på filmfotografen? Det roliga var att upptäcka att fria följet faktiskt såg bättre ut än det kändes?! Strul i stegförflyttningar och vändningar på stället drog ner betyget men resten ser ju faktiskt rätt OK ut?! Visst, växlar position gör han, men han håller faktiskt kontakten nästan hela tiden.

Poäng:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 8 (gnäll)

Fritt följ: 7,5 (VP, ej front, LS vid vändning)

Sättande: 10

Inkallning med ställ och lägg: 9 (några steg vid ställande)

Rutan: 8,5 (dk)

Hopp-apport: 7 (flera dk)

Metall: 7,5 (dk flera)

Vittringsprov: 0

Fjärrdirigering: 5 (många kommando, gnäll)

Summa: 222, och ett tredjepris – igen. Men det känns i alla fall som om det går åt rätt håll jämfört med de första tävlingarna i klassen som vi gjorde i höstas.

För de som orkar traggla sig igenom drygt åtta minuter medioker lydnad kommer här filmen. (Och ja, jag ska skaffa en eldgaffel som kan räta upp mig till nästa gång…)

Idag hade vi en date med några kamrater i Tranemotrakten och tränade spår igen. Ett uppletande fick han också, det lilla djuret. Uppletandet gick rätt bra, och vi kom runt spåret men … det är ingen riktig fart på honom när han spårar. Och en eller två pinnar missade han både igår och i onsdags? Det har dock varit tävlingsmässigt så tillvida att ingen spårläggare varit med i spåret utan vi fått klara oss på egen tass, och runt har vi ju kommit i alla fall.

När vi närmade oss bilen igen förvandlades han till Ferdinand och la sig under (!) sitt blåbärsris och luktade på pipleksaken. 🙂

För övrigt har jag tvättat fönster idag. I morgon ska det testledas på klubbens MH (halvdag) och tvättas lite mer fönster. Men nog borde jag väl hinna med ett spår också?

Lösningen på gårdagens gåta:

Vinnare blev Tina, och jag lärde mig något nytt på kuppen. Jag har aldrig hört talas om granblommor men efter lite googlande kan jag konstatera att det tydligen är så de blivande kottarna heter, in the beginning, innan de vänder sig nedåt … typ. Dessa sitter i toppen på en vindfälld gran. Normalt sett ser man dem ju inte eftersom de sitter så högt upp.

Grattis Tina! Jag funderar på priset… 😉

Kort och koncist: vad är detta?

(Jag vet naturligtvis svaret… 😉 )

Just nu är jag lite besviken, och sur. Fotografen som filmade lydnaden på Årets Border med min videokamera har helt och hållet lyckats missa mig och Karlsson. 😦 Det är säkert teknikens under som spelat fotografen ett spratt, men ekipage före finns med, och ekipage efter finns med. Totalt 35 minuters film, och inte en endaste minut på oss. Jag hade verkligen sett fram emot att se fria följet för där har jag ingen större koll på vad som hände. Resten av momenten var väl inte så noga egentligen, för där ser man ju själv rätt bra vad som händer under själva tävlingen, men…?

Men so what… i-landsproblem, och jag kommer nog över det här också.

Istället fick jag glädja mig åt att Camilla Venerot lyckats få till en bild från buckleutdelningen där både jag och Karlsson har ögonen öppna. Det är inte alla fotografer förunnat. 😉 Tack Camilla!

Proffsfotografen som fanns på plats och förevigade alla vinnare mm under dagen envisades med att han skulle stå uppställd i utställningspose? Jag lyckades aldrig riktigt förstå varför det var så viktigt eftersom han faktiskt är en bruksborder. 😉 Följdaktligen lyser utställningsposen med sin frånvaro rätt rejält, men som sagt; vi har ögonen öppna båda två och det får man ju vara tacksam för! (Sen hade man ju önskat att jag kommit ihåg att slänga av mig fleecetröjan också, som behövdes i skuggan där vi hade tälten, men, men…)

…blev inte Karlsson. 😉 Men det var ju inte därför vi åkte dit, utan för att ha en härlig, ledig helg i goda vänners sällskap även om det på sätt och vis kändes lite avslaget utan Karlssons uppfödare. Pappa och A var ju också ett stående inslag tills för två år sedan, och förra året var ju åtminstone A där, men inte i år. En del andra saknades också, men helgen har ändå varit jättetrevlig med god mat, mycket ”tjat” och många skratt.

I fredagskväll avgjordes klubbmästerskapet i lydnad (som inte längre får heta klubbMÄSTERSKAP pga någon ny, icke verklighetsförankrad, regel hos jordbruksverket). Vi var tre startade i lydnadsklass III, och jag får säga att jag är mycket nöjd med vår prestation, Trots två nollor kom vi upp i ett andrapris, så det var alltså personbästa, och känslan var riktigt bra större delen av programmet.

Här kommer poängen (med mina ev. kommentarer) och i slutet kommer bilderna.

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 9 (Bra kontakt, ngt sen under stegförflyttningarna)
(Stegförflyttningarna började med två steg åt höger, sedan två steg bakåt och där hängde han inte med riktigt hela vägen så när det sedan skulle avslutas med två steg åt vänster blev det lite … konstigt eftersom han då satt lite framför mig…)

Sättande: 10

Inkallning med ställande och läggande: 10 (Bra tempo, bra utfört)

Rutan: 0 (Halva kroppen utanför)
(Karlsson sprang på utsidan av rutan, till vänster, och sedan in på baksidan. Istället för ett försiktigt ”häråt” tjoade jag i med ett ”HIT” varvid liten terrier sätter sådan fart att jag inte hinner lägga honom innan han är ute ur rutan, på väg mot mig. Och ska vi vara riktigt ärliga var hela kroppen utanför vilket jag såg under min promenad. Här tar vi på oss 50% var av nollan. 😉 )

Hopp – apport: 0 Hoppar tillbaka utan apport
(Hoppar fint, griper apporten, spottar ut den och nosar lite tveksamt på den. Sedan hoppar han tillbaks utan apport. Där hade ett dk förmodligen hjälpt upp det hela, men jag var för sen…)

Apportering metall: 9,5

Vittringsapportering:8 (tuggar)
(Inte ens jag såg pinnarna i det höga gräset! Inte tl heller, berättade han efteråt. Karlsson sprang över dem och letade febrilt men fick sen syn på dem och valde rätt efter kontroll.)

Fjärrdirigering: 7,5 (dk sitt, flyttar sig 2 dm framåt)

Detta blev en total på 227 poäng, och alltså nytt rekord. Det kanske finns hopp? Vinnaren landade på 300 poäng (av 320 möjliga)! Det är alltså fullt möjligt även med en borderterrier! 🙂

Det finns även film från lydnaden, men eftersom fotografen glömde att stänga av kameran när vi var klara så kommer det väl ta en stund att ladda över till datorn och det har jag inte orkat med än. Vi får se vad som händer framöver på den fronten.

Efter detta blev det mat, vin och tjat, och en natts usel sömn trots att jag släpat med mig en hel tempurmadrass (!) i bilen för att kunna sova ordentligt.

På lördagen var det utställning, och än en gång blev det bra väder. Dagen började mulet, kallt och blåsig men ca 30 minuter efter att utställningen börjat klarnade det upp och blev en fin dag.

Domaren i hanhundsringen (engelsk import, rasspecialister ska det ju va’!) hade en hel del likheter med en av de kvinnliga huvudpersonerna i Pongo. Det kanske inte finns mer än en kvinnlig huvudrollsinnehavare där förresten? Hade det varit en dalmatinerspecial hade nog de flesta tagit sina hundar och rymt därifrån. Människan drog inte på munnen på hela dagen, och såg hela tiden mycket bister ut. Lite tråkigt, för domarna på Årets Border brukar vara trevliga, men det här var mest … deprimerande. Hur som helst så blev vi inte placerade, och jag var inte särskilt förvånad. Karlsson skötte sig dock fint, även om han tyckte det var rätt tråkigt, precis som vanligt.

Kritik:
Nice otter head, short muzzle, good bite. Good bone, Well muscled hindquarters, good stifle. Up to size but still spannable. Domare: Jean Singh

Någon av mina mer utställningsvana läsare som kan förklara ”good stifle” förresten? Någon av ringsekreterarna kanske?

Mot slutet av dagen blev det lite action när vi helt plötsligt blev inropade i ringen för att ta emot bucklan & diplomet för Årets Bruksborder. Stor kalabalik med en massa fotografer blev det, men tyvärr har jag inget foto själv. Än. Jag hoppas det dyker upp något i mailen så småningom. 😉

Trots att det var betydligt färre hundar än förra året så var det inte klart med alla grupper och finaler förrän framåt 17.30. Långa dagar blir det, men det är tur man är omgiven av trevliga människor att mingla med.

Ytterligare en kväll med mycket mat och tjat, och en natts något bättre sömn men med riktigt skruvade drömmar framåt morgonkanten?!

Idag stannade jag, precis som förra året, till hos ordförande i Karlssons fanclub för en snabbvisit. Gott fika för mig och lite röj i trädgården för Karlssons del blev det. Trevlig tradition det här Ingrid! 😉

På hemvägen klarade vi oss med några korta regnskurar, och ungefär när vi landat hemma och jag släpat in all packning började det regna på allvar. Och håller fortfarande på….

Här väntar vi på ett det ska bli dags för oss på lydnadsplan, och
Karlsson roar sig med att vinka till fotografen.
Foto: Camilla Venerot.

Mer väntan. Foto: Camilla Venerot.

Sittande i grupp.

Vilken stil han har? Jag tror att detta är vändningarna på stället?

Fritt följ. Det kändes riktigt, riktigt bra, förutom strulet i stegförflyttningarna.

Galopp – eller språng marsch heter det visst i regelboken.

Snopen placering i förhållande till rutmarkeringen…

Läskigt …. den luktar skumt och ingen har ens tuggat på den…?

Metallen gick bättre!

Var har de gömt de förbaskade små vittringspinnarna?

Alla bilder utom de två första är tagna av Pernilla Rudin med min kamera.

Lagom till arbetsdagens slut började det, inte helt oväntat, mullra i fjärran. Eftersom jag inte kände mig helt säker på Izas känslor inför åska numera beslutade jag mig för att inte åka till stan som jag tänkt utan stanna hemma istället. Av en slump ”ramlade” jag över en gammal ICA-basset som Karlssons utfört diverse amputationer på (ett öra och nosspegeln) tidigare. Jag plockade fram den och lyckan var total. Iza, som inte verkade bry sig om åskan nämnvärt, fick definitivt något annat att engagera sig – sin galna lillebror. Det hela växlade mellan att hon stirrade förtvivlat på mig och undrade varför han var så pinsam, och att hon själv deltog i pinsamheterna. Perfekt åskdistraktion!

Iza fåtölj är perfekt för bassetslakt…

…så länge man inte tappar taget.

Schäfertanten kan också – bara hon vill!

Som sagt… lätt modifierade var han/hon/den redan innan kvällens äventyr.
Men han/hon/den ”lever” fortfarande och är instoppad i skåpet igen – till nästa åskoväder.

Nu till helgen är det dags för Årets Border – rasspecialen – i Arboga. Den innefattar ju även KM i lydnad för de hugade, och så känner vi oss. Hugade alltså. Tror jag?

Både i måndags och igår har vi genrepat i det ljuvliga sommarvädret. I måndags fick jag hjälp av ”tävlingsledare” på vittringsapporteringen, och det skötte han snyggt, den lille terriern (om man blundar med åtminstone ena ögat för visst tugg). Fin analys och rätt pinne in. För övrigt var väl det genrepet något ostrukturerat, men det vi gjorde gjorde vi bra.

Igår försökte jag, via FB, ragga upp en frivillig ”tävlingsledare” till kvällen. Någon som kunde kommendera igenom hela programmet i lydnadsklass III. Min kontaktannons gav många svar. Från Skåne… Även i Umeå och Trollhättan fanns det frivilliga. Tyvärr medgav inte tidsschemat några utflykter av den kalibern så vi fick lita till att hitta någon frivillig på plats på Elfsborgs BK. Nu fegar jag oftast ur och vågar inte be om så pass mycket hjälp som ett helt program. Dock fick jag hjälp med ytterligare en vittringsapportering och en fjärrdirigering. På vittringen tog han rätt pinne efter en fin analys, men sedan kom inte de två hjärncellerna överens riktigt och han styrde mot tävlingsledaren för att lämna av?! Det kan ev. ha haft ett samband med att han strax innan hånglat med henne och upptäckt att hon hade en lurvig, pipande leksak av bästa sort i fickan? 🙂 Förhoppningsvis var det även detta som gjorde att pinnen slet sig två gånger på vägen in. Nåja, det blev lite High Chaparall över det hela, men det var rätt pinne och det var huvudsaken.

På fjärren placerade jag honom endast ca en meter framför tävlingsledaren för att ”överträna” lite. Vi kör ju momentet med tävlingsledare väldigt sällan så det gäller att passa på. Tl fick också order om att vifta rejält vid de olika skiftena. Inte vet jag vad som hände i den lilla terrierhjärnan, men han gjorde nog sin snyggaste fjärr någonsin?! Kan det ha varit så att den ganska kraftiga störningen gjorde honom mer fokuserad och koncentrerad? Han utförde alla skiften på första kommandot, han pep bara pyttelite (så pyttelite att jag inte hörde det, men däremot tl som stod närmare), och flyttade bara pyttelite framåt. Gör han så på tävling så har vi inte en 10:a, men kanske en 8:a?

Vi körde igenom alla övriga moment också, med riktigt gott resultat. Även sitt i grupp och plats. I båda de momenten hade han en orolig och lättflyktig bc bredvid sig men skötte sig ändå bra. På sitt i grupp pep han lite, men det hade nog mest med oron hos ekipaget jämte att göra. Han visade inga tendenser till att resa sig, eller hitta på några andra hyss, vilket man är tacksam för.

Nu säger ju ryktet att om genrepet går dåligt så går premiärföreställningen bra. Hur man ska tolka detta och applicera det på liten terrier vet jag inte, men jag hoppas att ryktet säger fel.

***

I måndags tog jag med även Iza till klubben. Det händer ju inte så ofta numera, men är uppskattat när det sker. Vi gick en guidad tur och tränade lite lydnad på skoj, utan (några större) krav. Jag skickade henne även genom agilitytunneln och över gungbrädan och takterna sitter i. 🙂 Eftersom hela agilitybanan var under flyttning just då, och alla hinder  stod i en hög, kom vi inte åt något mer.

Tyvärr har ju Iza blivit skottberörd på gamla da’r, vilket jag blev påmind om under Valborg i Rättvik. Hon gillar inte när det smäller och blir orolig, om än inte hysterisk. Detta gör ju att man blir begränsad på ett sätt jag inte är van vid. Eftersom det alltid skjuts på de gemensamma träningskvällarna på Elfsborg fick hon alltså stanna hemma igår. Att påbörja ett projekt med att träna bort detta på en hund som är drygt 11 år känns inte riktigt meningsfullt. Å andra sidan; är hon aktiv tror jag inte hon bryr sig nämnvärt utan det är nog mest vid passivitet.

***

Igår tog jag även omvägen via pelargon-nisse med de lusiga. De fick sig en rejäl dusch med något mirakelmedel, samt Provado-pinnar i jorden. Han var helt övertygad om att det skulle avhjälpa problemet och jag hoppas han har rätt. Dock var han inte helt nöjd med att jag lyckats köpa loss två tilltänkta moderplantor av en ganska sällsynt sort (Blekingeflickan), men så kan det gå när man lämnar över skeppet till hustrun utan att informera. 😉

I brist på hund- och pelargonbilder får det bli lite körsbärsblom idag. 🙂

Upptäckte idag att den tiotusende kommentaren på den här bloggen skrevs igår kväll. Av mig själv… Detta leder nu till att jag är tvungen att köpa ett jättefint pris och dela ut. Till mig själv. 😉

Jag är ju, om jag får säga det själv, rätt duktig på att svara på kommentarer så en stor del av de tiotusen är skrivna av just mig, och det räknas ju liksom inte. 😉 Men ändå…

Eftersom det värmer alldeles väldigt men feedback på det man skriver så vore det roligt om det inte tog fyra år och två månader (sedan mars 2007, den gamla bloggen och dess kommentarer oräknade) till tjugotusen. För läser gör ni ju uppenbarligen, enligt besöksstatistiken.

Ska vi säga så då?

Nu står det inte på förrän syrénerna blommar också… Som sagt; jag hänger inte riktigt med i svängarna.

Har ägnat helgen åt att försöka ”jobba igen” en del av det jag missade när vi var borta, och det har handlat både om praktiska göromål och att bara njuta av våren. De sistnämnda gjorde jag i ett glapp i schemat igår när jag hade 45 minuter över och slängde mig i en solstol med näsan i vädret. Och det där vädret har ju varit fullständigt strålande hela helgen så det kan man åtminstone inte klaga på.

Gårdagen ägnades åt att försöka få terrierpälsen i utställningsform. Dels medelst hemmatrim (på altanen) som kombinerades med harjakt på distans. Nåja, vad som helst som distraherar den lilla fyrfotingen så att jag kan ta även de ställen han helst vill ha i fred är bra. 😉 Senare på dagen åkte jag till V och fick hjälp med puts av ben och tassar som han inte på villkors vis vill vara med om, och därför försöker man inte ens när man är ensam.

Så här trött blir man efter trim och harjakt på distans.
Här är ben, mage och pälstofflor fortfarande otrimmade.

Igår kväll bevistade vi ett 70-årskalas, eller snarare jubileum, relaterat till husses jobb, med över 300 gäster. Det bar emot något alldeles väldigt att gå in när vädret var helt ljuvligt, men det var inte mycket att bråka om. Som tur var blev det trevligt, och maten var god. Jag undrar dock fortfarande vem som kom på den briljanta idén att servera glass som dessert till alla dessa gäster som skulle förse sig i bufféform? Om man kom på sluttampen var det definitivt väldigt lättsmält… Kvällens mest omskakande upplevelse var dock att jag … buggade! Är inte alltför väl bevandrad i denna dansform men när jag flyttade hit för 22 år sedan gick vi ett par kurser. De kunskaper jag tillskansade mig då har jag dock inte använt mig av särskilt frekvent, och inte alls på de senaste 10-15 åren så det kunde ha gått precis hur som helst (tänk: vrickade fötter, hjärtsnörp, ambulanser…). Både jag och kavaljeren (en bekant, tack och lov) klarade oss faktiskt utan bestående men – så vitt jag vet. Med tanke på förutsättningarna ger jag mig själv betyg 3 på en femgradig amatörskala, och det var faktiskt rätt kul. 🙂

Idag har jag bl a konverterat vardagsrummet från växthus till … vardagsrum. Stod inte ut med att ha alla övervintrarna där inne längre så de åkte ut på altanen. Får väl hålla koll på väderleksprognoserna och plocka in/täcka över om det börjar närma sig nollstrecket igen. Lyckades också något otippat hamna hos min favoritpelargonförsäljare. Skulle köpa ersättningsplantor för Lord Bute som inte tyckte att den svenska vintern var någon höjdare, och endast en av mina egna sticklingar har överlevt. Hittade vad jag skulle ha, och ytterligare några stycken… *host* Tyvärr upptäckte jag, efter att jag planterat om dem i större krukor, att fem av dem har löss. 😦 Det blir till att returnera…

På eftermiddagen fick sig Karlsson ett motivationsspår. Vi har ju inte spårat sedan fiaskot i Ulricehamn för tre veckor sedan så jag drog på hela artilleriet. Dvs jag dresserade husse att försvinna i skogen släpandes på latexpipmedsvansisnöre! Nu pratar vi riktigt back to basic! Han hade även fått order om att placera ut två vanliga spårapporter, mest för att jag skulle få en kvittens på att vi var rätt. Det enda jag visste var att spåret gick mellan punkt A och (en ungefärlig) punkt B. Vägen däremellan hade jag noll koll på. Vi fick dock med oss båda spårapporterna så vi var nog hyfsat rätt, och motivationen var det inget fel på. Nu var det ju inget långt spår, bara 3-400 meter, men som sagt … det skulle ju vara motiverande och med tanke på värmen så kändes det som om det räckte.

Så … helgen är alltså över och har som vanligt gått alldeles för fort. Nu ser jag fram emot en fyradagarsvecka och på fredag bär det iväg mot Årets Border i (utanför) Arboga. Hoppas vädret blir lika strålande då. Trevligt lär det bli i alla fall enligt planeringen som fortgår på FB.

Lord Bute! Detta är min enda stickling som överlevt, men tre nya
blommor inköptes idag. De blommar dock inte ännu.

”Blekingeflickan” – vacker, men tyvärr lusig upptäckte jag när jag fotade… 😦

”Kanariepelargon” enligt etiketten. Söta, ganska små, blommor.

En charmerande engelsk variant, utan namn. Hyser inga som helst
förhoppningar om att övervintra den utan ser den som en ren förbrukningvara.

Jag känner mig liksom lite lurad. På våren.

När vi åkte upp till Dalarna hade inte våren kommit särskilt långt här hemma. Under påsken och förra veckan brakade den uppenbarligen loss på allvar, och då var jag inte ute särskilt mycket eftersom jag hade annat att göra *host*. Nu när vi kommit hem är det något som mer liknar en kylig sommar.

Vitsippor och tussilago har förvisso inte riktigt blommat över men ändå har de första maskrosorna gått i frö?! Maskrosor liksom? Överblommade? Nu?

Vad hände? Kan vi köra en repris på våren tack! Och den här gången vill jag vara med.

(Ber om ursäkt för den urdåliga ”too close” iPhone-bilden…)

…finns inte mer!

Izas, av henne själv utnämnda, storebror somnade in i lördags, nästan 12 år gammal. De var onekligen ett något udda par, men det hindrade inte nämnvärt. Simson var ett drygt halvår äldre än Iza och var liksom med ”från början”. Hon såg upp till honom – som till en storebror, och ska vi vara ärliga var nog hon lite mer imponerad av honom än tvärt om. Precis som det brukar vara med syskon. 😉

I december -05 hade vi lyckan att ha honom hos oss en hel helg, och det var nog den bästa helgen i hennes liv. Dit han gick – gick hon. Det han gjorde – gjorde hon. Men när han hoppade upp i vår säng när det var sovdags tyckte hon det blev pinsamt och stannade i sin säng. På golvet.

Ett något udda par som sagt, men vem brydde sig?

Simson – världens bästa storpudel!

För andra gången den här veckan har jag och Iza varit ute på tu man tass. Jag kom på att Iza i vitsippor är en bristvara i bildarkivet så kameran åkte med. Även om hon inte är lika anti fotografering som lillebror så tycker hon ju inte att det är störtkul. Men det blev en schäfer på bilderna, och det blev vitsippor. Vad mer kan man begära (mer än möjligen sol på båda bilderna…)?

Ja, vi hade väl i och för sig tur med vädret också, även om jag inte har haft tillfälle att njuta av det särskilt mycket. Att påstå att jag är blekast i landet just nu är nog inte långt ifrån sanningen…

Vi anlände till Rättvik och campingen vid Siljan på långfredagen. Vi har ju bara varit där på sommaren tidigare, och då är det verkligen knökfullt. Nu var det väldigt … luftigt. Och luftigare blev det när påsken var över. Det blir ganska surrealistiskt med en campingplats med ca 500 platser (de flesta tomma) och över 100 stugor – där ca 3-4 husvagnar är ”bebodda”, men vi fick i alla fall ett helt eget servicehus. 🙂 Dessutom fick vi äntligen chansen att bo på vår önskeplats som vi sneglat på i några år, men som som alltid varit upptagen. Detta ledde till att vi varje kväll, från förtältet, kunde njuta av spektakulära solnedgångar! Många kort blev det, och jag har sållat hårt. Samtliga bilder är tagna med dvärgkameran eftersom det var den enda som var med. Jag är dock övertygad om att den fixade detta minst lika bra som finkameran.

På lördag morgon började det tunga jobbet inför mammas flytt till äldreboende. Det har varit en jobbig vecka både fysiskt och psykiskt. Många känslor har det varit, och är fortfarande. Frustration, dåligt samvete, sorg … och lite glädje. Det glädjande är att hon faktiskt verkar finna sig väldigt väl tillrätta – mot alla odds. Senast igår kväll ringde hon och kvittrade lyckligt om hur bra det är där, och riktigt så väl trodde jag faktiskt inte att det hela skulle avlöpa. På minuskontot är insikten om hur lite jag faktiskt förstått, och hur lite jag gjort. Men … på några semesterdagar varje sommar hinner man ju tyvärr inte mer än att ”skrapa på ytan”.

Under veckan har jag också pendlat mellan glädje över att jag inte har barn så att de slipper ta hand om mig och mitt när jag tappat greppet, funderingar om vem som (eftersom jag inte har några barn) ska göra det istället, och en fast beslutsamhet att fortsätta med mitt påbörjade röjningsprojekt här hemma. Och att ha det projektet ständigt pågående. Nåja, ambitioner är ju bra…

Jag har i princip rört mig mellan campingen, lägenheten, ICA och äldreboendet. Allt inom ett, eller möjligen två, stenkast. Husse har haft en något större aktionsradie eftersom han fått äran att (vid ett flertal tillfällen) besöka även sopstationen, flera kilometer bort (!), och Erikshjälpen. Hundarna har mest haft tråkigt. Mina enda insatser på hundfronten har bestått i en kort morgonrunda och sista kvällskissen, sen har husse fått sköta resten. Planen var att koppla av med lite hundträning (herregud, hela campingen var ju i princip en perfekt appellplan!) och i bilen fanns åtminstone koner och rutmarkeringar. Men det närmaste Karlsson kommit de attiraljerna är att de legat jämte hans bur… 😦 En morgon låg vi i sängen i ca en halvtimme och tränade (?) på att kramas utan att pussas. Karlsson hade lite svårt att förstå konceptet och den lilla tungan flög in och ut som på en kobra men efter mycket övertalning lyckades han bita ihop, åtminstone korta stunder. 🙂

I lördags höll vi på till 22.30 på kvällen, för att göra lägenheten klar för fotning av mäklaren – och i söndags kände jag mig som om jag sprungit ett maraton. Minst. Jag sov i bilen stora delar av hemvägen, och det är mycket sällsynt när det gäller mig.

Maratonkänslan satt kvar igår morse, trots att jag tog sovmorgon. Framåt lunch började jag dock känna mig lite piggare. Att jobba är ju liksom rena semestern i jämförelse…

Nu är etapp ett avklarad. Etapp två kommer under långhelgen i början av juni när vi ska fortsätta rensa och städa lägenheten inför visning och försäljning. Etapp tre blir på semestern i juli… Just nu känns det som en never ending story och jag önskar så att det inte varit så långt bort utan att man kunnat dela upp arbetet i mindre portioner, men det är som det är och går inte att göra mycket åt.

Igår kväll fick Iza sig en promenad på egen tass med mig, och Karlsson (som tillbringat dagen hos svärmor) fick äntligen ett träningspass. Förvisso bara här hemma, men han var så nöjd och glad ändå. Eftersom vi anmält till KM i lydnad på Årets Border om ett par veckor kändes det som läge att väcka liv i klass III-momenten. Vi har inte ägnat dem en tanke på ett par månader eftersom vi fokuserat på högre klass-momenten. Än en gång har det tydligen funkat att vila sig i form, för sköter han sig så på nästa officiella tävling är inte förstapriset långt borta. Men … det kommer han ju troligen inte att göra, så…?

Här kommer solnedgångarna, på rad liksom.

Jo, visst finns det isberg även i Siljan! Vinterns höga is”skulptur”
hade krympt rejält men var ändå rätt spektakulär.

Det är många som kan njuta av solnedgångarna året runt, så länge det inte är mulet förstås.
Detta är bara en bråkdel av de hus som har magnifik utsikt över Siljan.

På lördag kväll kroknade båda två och orkade inte längre
engagera sig i flyttkartonger, sopsäckar och städning.

När vi packade ihop förtältet på söndagen passade Iza på att prova min nyuppfunna husvagnssäng.
Tjock luftmadrass är idealet, om man vill slippa ont i ryggen. Iza tyckte också att det var skönt. 🙂

Har inte mått toppen i ett par dagar. Lätt yrsel och lätt illamående. Typ – druckit två glas vin för mycket, trots min spiknykterhet. Igår tog jag kontakt med vårdcentralen för att förhoppningsvis få en quick-fix, men se nä… det kunde de inte erbjuda eftersom jag enligt besiktningen mådde ypperligt, på ett ungefär i alla fall. Dock verkar gårdagskvällens naprapatbesök, som delvis ändrade inriktning, fått bukt med yrslandet.

Pga detta har nu husse (och hundarna, och husvagnen) bestämt sig för att följa med på min mission, med avfärd i morgon. Ibland är jag inte särskilt flexibel, för jag är inte odelat positiv till det ändrade upplägget. Jag vet ju att jag blir mycket mer effektiv när jag är ensam och kan jobba på i min egen takt. Hade det bara varit jag hade jag ju dessutom bott ”mitt i skiten” och inte kunnat göra så mycket annat än jobba. Nu vet jag hur lätt det är att hänga sig kvar lite för länge i förtältet på morgonen och dra tillbaks dit lite för tidigt på kvällen… Been there, done that. Dessutom är husvagnen inte rustad efter vinterförvaringen så det ska göras i eftermiddag. Att bara packa till mig hade ju varit rätt enkelt…

Nåja, det har ju sina positiva sidor att de är med också, det går ju inte att komma ifrån. Det positiva är bl a; släpchaufför, bärhjälp, medlare mm. Och sen kan ju ett träningspass med Karlsson på badplatsen någon gång under veckan kanske lätta upp lite? Det negativa är väl viss fokusförlust för min del.

Glad Påsk på er!

Jösses… för någon vecka sen krävdes det långkallingar på vissa promenader. Det finns fortfarande snö kvar på vissa ställen i skogen. I lördags och söndags var det svinkallt på mornarna och handskar hade inte suttit i vägen. Igår morse körde jag bilens kupévärmare en stund innan jag åkte till jobbet. Och nu är det sommar?! Hur gick det till?

Hos svärmor kryllar vitsipporna allt vad de orkar. Tussilagona står som spön i backen i motorvägsdikena i stan. Refuger och rondeller i stan är fullkomligt nedlusade av krokus och andra vårlökar. Bara från ena dan till den andra.

Igår kväll, när vi skulle till veterinären, var det hur varmt och skönt som helst. Jag bytte om till ”kortbyxor” och åkte hemifrån utan jacka och utan strumpor i skorna. I mitten av april?! Det är underbart ljuvligt och jag njuter av varje sekund, men … jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är väl åldern antar jag. 😉

Hängt med i svängarna hade däremot det yngre par jag såg idag gjort. Kille och tjej i kortkorta shorts och linne! På nästan exakt samma ställe såg jag ett yngre par i höstas, kanske samma? Det var i september, en höstdag av bästa sorten, strålande sol och 10-15° varmt. Där gick de i full vintermundering; dunjackor, mössor och tjocka vantar. Då undrade undertecknad tant lite försynt (för sig själv) vad de tänkte sätta på sig när det blev kallt. Något svar på den frågan fick hon dock inte.

Veterinärbesöket igår kväll kändes på det hela taget rätt onödigt. Det enda veterinären hade att gå på var ju min beskrivning av symptomen, vilket hon själv konstaterade, och det kunde ju lika gärna ha gjorts via telefon. Hon kollade ju igenom Karlsson lite ytligt förstås: ögon, öron, mun, hjärta och lungor, och konstaterade att han verkade kärnfrisk. Skrev ut recept på Stronghold och debiterade 980 pengar. Till det kom sen medicinen på en bit över 500, till båda hundarna. *suck* Hoppas nu bara att jag gissat rätt, och att detta har önskad effekt.