Jag älskar böcker. Jag älskar inte bara att läsa dem, jag älskar att ÄGA dem. Lite skruvat, jag vet, men så är det.
Varje höst, så länge jag har bott i den här landsänden, har det varit bokmässa i Göteborg (bara några mil härifrån) och inte en enda gång har jag varit där, trots att jag gärna skulle vilja. Jag vågar helt enkelt inte. Det vore inte hälsosamt varken för plånboken, ryggen eller bokhylleutrymmet. Nu i helgen är det dags igen, och jag kommer INTE att vara där.
För övrigt har jag, i en kommentar till förra inlägget, fått lugnande besked angående min tilltagande demens. Det är inte förrän jag inte vet vad jag ska ha skorna till som jag behöver söka vård. Och dit verkar det, tack och lov, vara ett tag kvar. 🙂
Detta hände dessutom på vägen till mitt jobb, men eftersom jag jobbade hemma i tisdags så drabbades jag åtminstone inte rent praktiskt, den här gången…
För övrigt börjar jag bli allvarligt oroad över min tilltagande demens. I morse skulle jag leta fram ett par respektabla höstskor, att ha på mig till jobbet. Jag hittade de jag letade efter. Dessutom hittade jag ett par som jag definitivt inte visste att jag hade! Modell: lite tuffare promenadsko. Jag känner igen dem, mycket vagt, men jag har ingen aning om när, var eller hur de kommit i min ägo. Att döma av modellen bör de inte vara äldre än max två år. Förhoppningsvis har jag väl betalat dem i alla fall. 😉 Visst kan jag glömma bort skor, men när jag väl hittar dem igen brukar jag inte bli förvånad, men det blev jag i morse. Hur som helst såg de i princip oanvända ut. Nu har jag använt dem hela dagen och de visade sig vara väldig sköna. Men; bör jag söka vård på närmaste demensenhet?
Igår fick terriern vilodag, men det har vi tagit igen ikväll, på BK hemma. Intensivträning av inkallning med ställande, med belöning bakom. Han har fortfarande inte greppat systemet riktigt, och ser han inte leksaken så springer han oftast mot mig när jag säger ”varsågod”, men förhoppningsvis börjar det klarna lite. Ställandena är trots allt ganska hyfsade, men då pratar vi 20-30 meters sträcka, och inte 50 som i högre, eller 75 som i elit… jag bävar.
Har för mig att det var något mer begåvat (hm…) jag tänkt skriva här, men det har fallit ur minnet (demensen igen?) så jag går ner och rensar lite fådda kantareller istället. 🙂
En pipande noshörning & solsken, kan det bli bättre?
…men väldigt många bra påminnelser fick jag när jag igår satte mig och läste om spår i Maria Hagströms ”Nosarbete”. Jag menar; efter åtta veckoläger i Kind och X antal andra spårläger så har man nog hört talas om det mesta, men det är många saker/metoder som också har fallit i glömska. Fick mig en hel del tankeställare. Nu ska jag gå ner och fortsätta läsa. Och i helgen ska vi spåra. Husse är redan inhyrd som ”förledare” om jag inte hittar någon annan som är spårträningssugen? (Se det som en kontaktannons!) 😉
För övrigt förstår jag inte varför det ska vara så trögt att läsa facklitteratur om hundträning. Jag menar… det är ju det jag brinner för, och jag vet inte hur många böcker jag har, men det är få jag läst mer än hälften i. Borde verkligen skärpa mig på den fronten. SKA skärpa mig. 🙂
Varför… VARFÖR går jag som en skadeskjuten kråka i fria följet så fort jag blir kommenderad? Både i måndags och igår (jo jag åkte och tränade igår också eftersom jag ändå var tvungen att handla mat och därmed åka in till stan) har han varit följsam och gått jättefint. Men – då har vi skött oss själva liksom… Vi (jag) behöver mer tävlingsliknande träning. En gång i månaden, sex månader om året, räcker inte. Men det är vad som, i bästa fall, erbjuds på klubben. *suck*
För det första vill jag meddela att det troligen är mitt fel att den sista skymten av sommaren försvann. I söndags kväll bytte jag nämligen ut de über-somriga köksgardinerna mot något mer höstanpassat, och sen var det kört. Jag ber om ursäkt… Undrar om det hjälper att hänga upp de limegröna, glesvävda linnetrasorna igen?
Igår kväll när jag hämtade K hos svärmor gick han i värre spinn än vanligt, ev. beroende på att han väntade sig att (som oftast) bli hämtad av husse? Han körde ett hysteriskt varvlopp runt mitt ena ben, ivrigt ylskällande, varvat med att slänga sig upp i min famn och pussas hysteriskt. Det kändes onekligen som vi varit ifrån varandra i 12 månader, istället för 12 timmar… Han fortsatte att spinna loss på appellplan men om man bortser från diverse ljudyttringar (startskall) så gick han i princip som en dröm. Balansakt på slak lina var det ja… Laddad, men inte överladdad. Hitta dit den som kan?
Efter träningen var det dags för Iza att inleda simsäsongen. Som vanligt vägde jag henne innan start, och hon har gått ner 1 kg under sommaren?! Varför drabbar sån’t aldrig mig? Eftersom jag inte kan se någon större skillnad på hennes hull är det troligen muskelmassa som försvunnit, så nu blir det hårdkörning ett tag för att bygga upp det igen. När hon kommit över första chocken, över att bli islängd i bassängen, tyckte hon att det var riktigt roligt. Hon fick köra samma tid som vanligt, men dock i något lugnare tempo och med betydligt mindre jetstream än vanligt. Något som var som vanligt var dock hennes speedade beteende efter simningen… Hon hoppade och studsade mellan väggarna (nåja) och det fanns liksom ingen ände på energin. Gjorde ett tappert försök att massera, men det funkar inte när hon är på det humöret.
Först av allt vill jag gratulera Bosse the Butcher (alias Lindjax Botox) och hans matte (som vill vara anonym – moahahaha…) som idag har blivit Nordiska Mästare i skyddshundsgruppen! Mycket imponerande och ett megagrattis från oss! Det var ni väl värda, och jag ser fram emot att ”klämma” lite på medaljen. 😉
Bild från SM i slutet av augusti!
Själva har vi inte tagit några som helst guldmedaljer den här helgen heller. Faktum är att vi inte ens har tävlat?! Men igår hade vi en gyllene kursdag på klubben med inhyrda instruktören Frida Sundberg. Hennes meriter, förutom ett antal gedigna utbildningar inom hunderiet, är bl a SM-guld i skydd 2008 och SM-brons i år.
En mycket engagerad (och höggravid) instruktör som var mån om
att alla skulle förstå varför vi gjorde som vi gjorde, och att husse/matte
skulle hänga med i tänket och tro på idéerna.
Frida kom redan på fredagkvällen och tillbringade natten i vår gästst… f’låt, husvagn. Vi var åtta ekipage på kursen varav endast fem från klubben. Tre hade jag ”raggat upp” för att fylla kursen som var på väg att bli inställd pga för få anmälda. Dessutom hade vi fritt fram för åhörare, mot en kostnad av 100:-, – och det kom två… Fascinerande att intresset för att vidareutbilda sig inte är större? Förvisso kostade det en slant, men den slanten var det helt klart värt.
Förmiddagspasset fokuserade jag och Karlsson på – trumvirvel – inkallning med ställande. Vi resonerade fram och tillbaks och kom fram till att prova den gamla hederliga ”belöning bakom”-metoden. Men, nu fick jag finta Karlsson så att han inte märkte när jag la ut belöningen. Resultaten igår var väl inte påtagliga, men vi har fortsatt hemma idag, och bara han har lärt sig ”mönstret” så kan det nog funka. Vi ska i alla fall ge det en ärlig chans.
Eftermiddagspasset ägnade vi åt fria följet. Den lille terriern var då trött (hade nog inte sovit i bilen som han var tillsagt) så det blev lite förvirrat. Tror dock att jag fick med mig lite nya tips att använda mig av när han är lite piggare. 🙂
Här kommer en liten bildkavalkad från dagen men alla ekipage har inte kommit med på bild pga glömd kamera x 2.
Håkan och Unik
Unik med sin älskade boll i munnen.
Asta ”torrgår” och en förbryllad Challe tittar på.
Asta och Challe har funnit varandra igen. 🙂
Linda och Real.
Tjusigt hopp av Real.
Karlsson och jag kampar med en gul pipande anka.
”Men ge mig ankan då för h-vete!”
Pusskalas…
Kalle kopplar av i gräset med en sockerdricka.
Eller … flaskan var visst tom. 🙂
Idag var det min första obokade helgdag på en månad, och i ärlighetens namn har det inte blivit så mycket gjort, men det kanske behövdes en slappardag? Ett träningspass med K har det dock blivit där vi försökte tillämpa lärdomarna från igår, med hyfsat resultat. Han börjar greppa upplägget nu. 🙂 Sedan tog vi en promenad, bara han och jag, för att ”hämta” trattisarna på ett av våra ställen. Det visade sig att Bambi hunnit först… Surt! De få som fanns kvar plockades dock. Vi fick i alla fall en härlig promenad där Karlsson var lös nästan hela tiden. Släpper honom inte numera när Iza är med eftersom hon blir fullständigt rabiat och håller på att slita min kropp i stycken. Men när vi är ensamma är det så skönt, och det är inte ofta han är utanför femmetersradien om jag inte uttryckligen ber honom. 🙂
Under tiden var husse och Iza ute på en milslång promenad så bägge hundarna har varit rätt … harmoniska under eftermiddagen.
I övrigt har det inte blivit så mycket vettigt gjort. Har dock äntligen lyckats rulla ut och skära till mattan till träningslokalen. Nu ska jag ”bara” fixa till speglarna också, men det tar vi en annan dag.
Avslutningsvis en liten bildkavalkad på Karlsson, tagen efter dagens lydnadsövningar. Och efter den har jag väl fyllt min bildkvot för ett tag framöver så att jag med gott samvete kan publicera inlägg utan bilder? 😉
Jag har aldrig bott i samma bostad så länge som nu. Igår var det 18 år sedan vi fick tillträde till vårt hus, och den första oktober är det 18 år sedan vi flyttade in.
Jag har aldrig bott så länge på samma ort. Den 1:a augusti var det 20 år sedan jag flyttade till Borås. Tidigare rekord: 13 år. Nu har vi förvisso inte postadress Borås längre, utan strax utanför, men det är åtminstone samma kommun.
Jag har aldrig jobbat så länge på samma arbetsplats. Den 1:a augusti var det åtta år sedan jag började på mitt nuvarande jobb. Förvisso jobbade jag 16 år inom polismyndigheten men under de åren hann jag avverka fem olika stationeringar på tre olika orter.
Det finns egentligen ytterligare bevis på hur stationär jag har blivit, men jag besparar er dom. 😉
I morse var det dags för kantarellsafari igen. Min guide hade dock garderat sig mot eventuella misslyckanden genom att fånga dessa igår, och överlämnade en påse med ca fem liter (?) innan vi gav oss iväg.
Observera klickern som agerar måttstock i förgrunden. Som vanligt ser det mindre ut på bild än vad det är i verkligheten (varför gäller det bara kantareller och inte när någon tar kort på mig?) men nu har jag sorterat, rensat, förvällt och lagt på tork i drygt två timmar, och det är inte klart än, så det var en ansenlig hög. Men det är kärt besvär som jag gärna tar. Fådda kantareller är bra! Skörden på morgonens promenad blev dock mager. Kantarellguiden påstår att det är mitt fel?! Att de gömmer sig när jag kommer? Med tanke på hur lite (gula) kantareller jag fångat på egen tass under mitt liv är det nog en ganska sannolik teori… 😉
Idag har mina vader fått sig en omgång välbehövlig massage av ett proffs. Det var vansinnigt skönt. Ja faktiskt så skönt att jag somnade. På riktigt! Dock blev jag lite sårad när han påstod sig både känna och se viss skillnad på mina vader och på de vader som presenterades av portugisiska fotbollslandslaget som han masserade för ett par veckor sedan. Vafalls? Kan jag väl aldrig tro…? 🙂 Hur som helst känns det mycket bättre nu, och den onda muskeln, som troligen är inflammerad, fick sig en intensivbehandling med värme dessutom.
Den första dissen är i form av den bokrecension jag (eventuellt) utlovade för nästan en månad sedan.
Igår kväll slog jag ihop Hypnotisören av Lars Kepler för sista gången. Bara det faktum att det tagit mig nästan en månad att läsa den säger ju en del. Även om jag bara läser i sängen innan jag somnar, och har som målsättning att läsa tills ögonen ramlar ihop, så brukar det inte ta en månad att läsa ut en bra bok. Om boken är bra ramlar nämligen inte ögonen ihop i första taget.
Nej, helt ärligt förstår jag inte haussen runt den här boken. Den känns inte … trovärdig, och det gäller många bitar. Sådana små detaljer som att folk ”ler” folk till höger och vänster, även när hela deras liv har rasat samman, retar jag mig på. Och hur troligt är det att en mamma, som råkat ut för ungefär det värsta som kan hända en mamma, rusar iväg och inleder ett vänsterprassel bara någon dag senare? Hon borde rimligtvis ha något vettigare för sig…
Den inledande storyn tappas mer eller mindre bort i mitten av boken där det kommer en seg tillbakablick på ca 100 sidor vars enda syfte är att väva ihop det hela med den andra delen av storyn. Det finns för övrigt en hel del trådar som känns som om de hänger löst, även när boken är utläst.
Inte ens i förrgår kväll, när upplösningen bara var några sidor bort orkade ögonen hålla sig öppna.
Skulle kunna skriva betydligt mycket mer, men nöjer mig med att konstatera att på en femgradig skala blir det en ganska ljummen trea i betyg. Tacka vet jag Arne Dahl!
Har du läst boken? Vad tyckte du?
***
Dagens andra diss gäller min vadmuskel som i morse kroknade ihop totalt, utan att jag gjorde något särskilt. Nu går jag som en skadesjuten farmor Anka (ej att förväxla med puckot Anna Anka i Svenska Hollywoodfruar i TV3 igår) och hundpromenad i det underbara vädret är inte att tänka på. I morgon kommer massören till jobbet och då får vi se vad han tror och tycker, och hittar inte han på något som hjälper får jag försöka ta mig till den offentliga sjukvården alt. ”min” naprapat. En rejäl blödning i muskeln står för tillfället högst upp på trolighetslistan efter konstultation av min privata sjukvårdsrådgivare V.
I rollerna:
Robin Hood – terriern Lennart Å. Karlsson
Kungen – schäfern Iza
Repbollen – Repbollen
Scenografi: vardagsrummet (soffbord, soffa, fåtölj, fotpall, tv mm)
Akt 1
Robin Hood rusar morrande och hoppande omkring med Repbollen i munnen för att provocera Kungen att vara med och leka. Kungen tycker inte om att Robin Hood morrar och försöker medelst lugnande signaler att dämpa honom, vilket misslyckas. När Robin släpper repbollen tar kungen hand om den och lägger sig under soffbordet, med en tass på snöret.
Akt 2
Robin Hood smyger runt Kungen och försöker räkna ut hur han ska komma åt Repbollen utan att Kungen märker något. Kungen sover inte, men ligger och slickar den andra tassen, alltså den som inte ligger på snöret. Efter en lång stunds taktikupplägg och noggrann kalkyl av riskerna griper Robin Hood ett försiktigt tag längst ut i repet på bollen. Han drar försiktigt, försiktigt en liten bit. Kungen verkar inte märka något och Robin drar lite till. Och lite till. Eftersom Kungen fortfarande låtas vara mer intresserad av sin andra tass än av den som ”håller” repbollen drar Robin Hood lite mer, ja faktiskt så mycket att Kungens tass lättar från golvet och repbollen passerar under.
Robin och repbollen lämnar scenen. Kanske mot Sherwoodskogen?
***
Så har vi det hos oss en vanlig måndagkväll i september. 😀 Och tänk om man haft det på film…!
Nåja, ska jag vara helt ärligt har det väl inte varit så mycket rock ‘n roll idag, men hundar och droger (i form av smärtstillande till matte) har onekligen förekommit. Det var med viss bävan jag klev ur sängen i morse, men vadmuskeln kändes förvånansvärt bra? På med vadskyddet och i med lite invärtes droger (Voltaren), och så begav vi oss mot klubben för årets sista högretävling.
Så sent som i måndags var tävlingsledaren på väg att ställa in tävlingen eftersom det fattades domare, spårläggare, tävlingssekreterare och tävlingsledare men med gemensamma krafter och utnyttjande av kontakter så fick vi ihop det till sist.
Vi började med spåren, och för den som tror att jag hade någon fördel för att det var hemmatävling kan jag meddela att så var det inte! Idag hamnade jag i ett skogsområde som jag inte ens visste existerade och ännu mindre varit i tidigare. Eftersom jag är tävlingssekreterare så brukar jag göra min insats i sekretariatet när vi har tävlingar.
Nåväl, förutom en kisspaus i upptagsrutan så var upptaget rätt snyggt, och åt rätt håll – igen! (Betyg 9/8,5.) Även om några av våra tävlingar bjudit på rejält förvirrade upptag så har det alltid slutat med framspår, och det känns ju skönt. Jag försökte gå ”försiktigt” för att spara vaden och lyckades nästan fullt ut. Terrängen var till största delen ganska snäll. Vi hittade fyra pinnar men sen började det hela kännas lite osäkert. Helt plötsligt var vi framme vid samma väg där bilarna stod och jag bromsade i linan och tittade febrilt efter ett slut, utan framgång. Helt plötsligt drog den lilla hunden iväg snett bakåt, åt vänster, sju-åtta meter och stannade. Vid slutapporten! Jippi! Sluttiden löd på 20 minuter! Troligen har han hört att jag varit besviken på tiden på några tävlingar så han rationaliserade lite på slutet och hoppade över en ”sväng” som spårläggaren gått. Lite synd med tanke på att vi faktiskt hade tid på oss, och missade en eller två pinnar på den rationaliseringen… Nåja, jag var glad ändå, för vi var åtminstone kvar i tävlingen.
Tillbaks på klubben var det ganska omgående dags för lydnaden.
Betyg & mina kommentarer:
Fritt följ 6,5/7 (en ganska medioker föreställning, jag är helt överens med domarna)
Inkallning med ställande 0/0 (stannade åt h-vete för sent)
Framåtsändande 5/5 (en väldig skillnad mot i söndags, snett, för högt tempo och några extra kommandon)
Kryp: 7,5/8 (JA! Betyg på krypet för första gången. Det enda domarna kommenterat är mina extra kommandon, så själva krypet var tydligen helt OK.)
Skall 9/9
Tungt föremål 10/10 (!)
Hopp 10/10
Platsliggning med skott 10/10 (trots att kompisen Tarrak hade förflyttat sig en bra bit framåt under momentet så låg han prydligt kvar.)
Betygen i slutet av protokollet ser ju helt OK ut. 🙂
Uppletandet lämnade en hel del övrigt att önska. Två föremål plockade han in snabbt och snyggt. Sen kroknade den lilla terrierhjärnan ihop fullständigt. Han kissade, han drack vatten (en lång stund!) och tydligen sket han också (!) vilket jag missade eftersom jag då stod i andra hörnet av rutan. Ett föremål till fick han dock in; summa tre alltså, och betyg 5/5 men enligt domarna balanserande på gränsen mot noll…
Så nu är vi äntligen GODKÄNDA i högre klass spår, vilket onekligen känns som ett fall framåt/uppåt efter fyra brutna tävlingar. Lydnadspoängen slutade på 196 vilket är exakt vad som krävs för uppflyttning, och då nollade vi ändå ett moment. Specialdelen slutade på 224,25, och totalt fattades det 60 poäng för uppflyttning. Det saknade pinnarna i spåret (3 st.) var ju värda 57 poäng. Nåja det känns som om vi inte är helt ute och seglar utan har det inom räckhåll. Ja just det, placering tre blev det också, och en ”buckla”. 🙂
Stort grattis till Jessica och Kalle, som idag fixade uppflyttning till elit spår, och igår tog sitt första förstapris i elitlydnaden! Mycket starkt jobbat!
Nu ska vi börja med att ta det lugnt en vecka, och försöka laga min vad och vila upp terrierhjärnan. Nästa lördag ska vi på kurs hela dagen, men sen har vi inga mer planerade tävlingar i höst. Möjligen ett KM i bruks i oktober, och kanske även en lydnadstävling till, men vi får se. Just nu känner jag mig rätt ”tom”…
Karlsson sover rätt nöjt efter en hård dags arbete.
Som huvudkudde använder han priset från igår. 🙂
Iza funderar på om det inte går att ha lillebror till något vettigt – ska
han bara ligga där och skräpa?
Nu är han ju faktiskt uppe på syrrans nivå. Hon blev ju aldrig mer
än ”godkänd högre”, och då var hon dessutom 2,5 år äldre!
Funderar nu på att följa Karlsson exempel och sova en stund, men kanske på ett något bekvämare ställe än fotpallen?
För den yngre läsekretsen kanske rubriken kräver en förklaring? Den är en lätt modifiering av denna låttitel, från -77. 😉
Idag stod det lydnadstävling på programmet. Planen var att åka och ”hämta hem” det tredje förstapriset i 2:an, men det var väl optimistiskt tänkt visade det sig.
Samling klockan 12 (!) så det blev sovmorgon, dvs inte uppstigning förrän 06.45 när Iza tyckte att det var dags. Hann med lite välbehövligt ”pyssel” innan jag gav mig iväg mot Elfsborgs BK, dvs nästan hemmaplan.
Drog startnummer två av sex, och på platsen var det nästan bara kända hundar så det kändes bra, och alla hundar låg fint.
Sen gick det åt h*vete. Kanske inte rent momentmässigt, men med min vad. Jag har ju haft ont i båda vaderna i några veckor, och förra lördagen sträckte jag till höger vad lite extra i spåret. Söndagens spår var dock inga problem men på språngmarschen på lydnaden kände jag att … AJ! Under veckan har det dock inte gjort jätteont, även om det ”malt” litegrann. Men dagens språngmarsch blev … AJAJAJ. I första steget kraschade det till i vaden så att jag fick fortsätta haltande. Med tanke på att årets sista spårtävling (1200 meters skogs”promenad” i okänd terräng) på programmet i morgon så började mina tankar snurra och jag tappade koncentrationen fullständigt, samtidigt som det gjorde hyfsat ont att förflytta sig. Betygen blev trots allt … OK, men Karlsson bestämde sig för att prova ett nygammalt koncept och springa till vänster om rutan?! Den som varit klockren på varenda träning (och tävling) länge nu. Åtminstone klockren på så sätt att han sprungit rakt fram, sen har det varit upp till mig att få stopp på honom i tid. Men som sagt; inte idag. Det hade räckt med en 5:a så hade det tredje förstapriset varit i hamn… *suck*
Dagens betyg:
Platsliggande 10
Fritt följ: 7,5
Läggande: 8,5
Inkallande med ställande: 8,5 (snällt?)
Sändande med ställande (rutan): 0
Apportering: 8
Hopp: 9,5
Fjärrdirigering: 8
Helhetsintryck: 9
Totalt 148 poäng och ett andrapris. FAN! Ett förstapris som ”plåster på såren” hade ju inte gjort nå’t.
När vi var klara drog jag i ilfart till stan för att hinna köpa handikapphjälpmedel innan affärerna stängde. Det slutade på Intersport och inköp av ett sådant här:
Tur man inte är hund för då hade SKK:s dopingreglemente inte sett nådigt på detta. ”Smärtlindrande och påskyndar läkning…” Det var väl ungefär en sådan formulering Back On Track föll på?
Nåväl, tillbaks till klubben, för att vänta ut lydnadsklass I-hundarna och prisutdelningen, för på Elfsborg får man nämligen pris oavsett hur dåligt det går. 🙂
Nåväl, om man bortser från kraschade vadmuskler och uteblivna förstapris så har det varit en trevlig dag med en trevlig tävling och mycket trevligt folk.
Gjorde en raid på apoteket när jag ändå var i stan så till natten ska jag applicera ett Voltarenplåster på den ömmande vaden, och Voltaren invärtes får det också bli, så får vi se om jag kan gå och stå när jag kliver upp i morgon bitti? Som sagt; med den dopingen är det tur att man inte är hund…
Jag skrattade ofta högt, och det händer inte ofta när jag läser. Andra gången jag läste den skrattade jag lika högt. Tycker du det är kul med språk och skrivande kan den varmt rekommenderas. Risk finns dock att man drabbas av skrivkramp under en period efter att man läst den, intensivt funderande på om det ska vara komma eller semikolon? Eller möjligen ett vanligt kolon? För övrigt är det säkert massor av felaktigheter i mina texter också, men det bjuder jag på…
Har lyckats komma över originalbilden (den högupplösta) på min ljuvliga rumpnisse, så det får bli en favorit i repris. Foto: (fortfarande) Daniel Grönbek.
Han har för övrigt vilodag idag, från sin träningsnarkoman till matte. Faktum är att han och husse lämnade hemmet innan jag och Iza ens klivit upp i morse, och han är fortfarande kvar hos dagmatte eftersom husse blir sen hem. Men det är nog bara nyttigt för honom, att längta lite efter mig. 😉
Jag och Iza har tagit en lugn och avkopplande promenad på tu man hand. Det behövs också ibland. Och inte minst för hennes skull, att slippa konkurrera med lillebror är nog skönt som omväxling.
Hundträningstrenden håller i sig; dvs ofta och mycket. Igår kväll blev det ett pass med lydnad på Elfsborgs BK, och ikväll har jag kört ett litet lydnadspass på klubben, och ett spår.
Både igår och idag har jag kört kryp med kommendering och belönat rikligt trots den närvarande ”tävlingsledaren”, som dessutom stått extra nära för att störa. Vi får väl se om det hjälper när det är skarpt läge nästa gång?
Spåret ikväll hade jag för ovanlighetens skull snitslat ganska tätt med neonfärgade klädnypor, så att jag skulle ha koll på när han försökte lämna spårkärnan. Dessutom låg det en burk med gottigottgott på slutet, vid slutapporten. Detta har jag aldrig kört förut, och tanken är att öka på motivationen och tempot till nästa gång, och nästa, och nästa…
Spårar han som idag (tempo och fokus) så ska det inte vara några större problem att komma runt ett tävlingsspår inom tiden. Han var riktig duktig och höll sig fint i spårkärnan (nästan) hela tiden, och vinklarna var också helt OK utan onödigt snurrande. Markerade även alla pinnar fint, utom en, där jag fick påminna honom.
När jag gick ut spåret så ringde telefonen efter ungefär två tredjedelar. Eftersom jag är kvinna så borde det ju inte vara några problem att lägga spår, snitsla och prata i telefon samtidigt, eller?
Det visade sig senare att det tydligen var vissa problem…
Som sagt, han spårade kanonfint och mot slutet ser jag Bambi som studsar iväg rakt över spåret. Perfekt! Och Karlsson såg INTE Bambi, för han var så inne i spåret. Det var bara ett problem… Just där började det glesna rejält mellan klädnyporna. Jag såg en och annan, men exakt hur jag tagit mig från A till B till C osv. var något oklart. Precis där Bambi studsat över var det ju ingen tvekan om vad han gjorde; spårade vilt. Vi hade ett kort utvecklingssamtal och han insåg nog att det inte var någon bra idé, i alla fall inte just där och då. Om det har någon effekt till nästa gång får vi väl se. Problemet kom sen; var han i mitt spår, eller skenspårade han, bara för att göra mig nöjd? Samtidigt som snitslarna glesnade hade jag extra dålig koll på hur jag gått, men det klarnade så småningom och till sist spårade han till slutapporten, och gottigottgott-burken.
En lyckad övning trots allt, och sensmoralen blev; prata inte i telefon samtidigt som du lägger spår, ens om du är kvinna. 😉
Sen står det mer och mer klart att jag har en B-hund. Åtminstone om man ska diskutera i samma termer som om människor, A- och B-människor. A=morgonmänniska, B=kvällsmänniska. Själv är jag ju en klockren B-människa. Även om jag går upp tidigt, även när jag är ledig, så kan ingen anklaga mig för att vara varken särskilt begåvad eller högpresterande under de första timmarna. Samma verkar gälla den lille terriern; på kvällarna lever han upp. Gäller alltså att dra sena startnummer på brukstävlingarna. 😉
Iza är ju både A- och B-hund, och säkert även C om det skulle behövas, så det är lite ovant.
En pipande noshörning & solsken, kan det bli bättre?
Håkan och Unik
Unik med sin älskade boll i munnen.
Asta ”torrgår” och en förbryllad Challe tittar på.
Asta och Challe har funnit varandra igen. 🙂
Linda och Real.
Tjusigt hopp av Real.
Karlsson och jag kampar med en gul pipande anka.
”Men ge mig ankan då för h-vete!”
Pusskalas…
Kalle kopplar av i gräset med en sockerdricka.
Karlsson sover rätt nöjt efter en hård dags arbete.
Iza funderar på om det inte går att ha lillebror till något vettigt – ska
vallterrier.com 