Författare: vallterrier

…blir blöt.

Även den här helgen krävdes det en en del insatser på jobbfronten. Fullt möjliga att utföra på hemmaplan så det förmiddagen ägnades åt detta. Förmiddagen när det var uppehåll om än mulet. Lagom när jag bestämde att det var färdigjobbat och skulle fixa ett appellspår åt Karlsson började det ösregna…

Appellspår? Var vi inte förbi det stadiet? Jo det kunde man ju tro men nästa helg avgörs KM i bruks i Kind BK och då är det appellspår som gäller för alla. Resten avgörs enligt officiella regler i den klass man tillhör. Uppletandet kan ju bli … eh … spännande, åtminstone om det körs i vanliga tävlingsrutan. Den har nämligen ett antal ”krondiken” på tvären med ca 10 meters mellanrum. Är man kortbent och saknar roddbåt lär det krävas snygga längdhopp för att ta sig över utan att drunkna med tanke på nederbördandet den här hösten.

Nåja, åter till dagens spår. Det var ömsom riktigt bra och ömsom riktigt uselt. Får nog bli ytterligare ett genrep innan nästa helg om vi ska ha en chans. Idag snurrades det i vinklar, missades en apport (av fem) och spårades bambi/harry hare (?) samt åt deras efterlämnade delikatesser. Så kan vi liksom inte hålla på!

Eftersom vi ändå var blöta när vi kom hem körde vi igenom några av högreklassens lydnadsmoment på gräsmattan. Hopp och tungapport hoppade vi vi över men de borde han ju kunna?

I morgon blir en hektisk dag; först sökträning i Ulricehamnstrakten på förmiddagen. Sedan hem och vända för att åka till Kind och ha kurs. Har inte haft kurs på några år så det känns lite halvnervöst men det blir väl bra får vi hoppas. Dagens avslutas med ett sent besök hos naprapaten…

Bilden tog jag här om kvällen; strax innan jag ”curlade” in terriern till en något mindre riskfylld position. 🙂

Sleeping on the edge…

…eller fyra.

Iza har ju alltid varit min skugga inomhus. Om det finns möjlighet att vara inom två meters radie från mig så är hon det. Stänger jag en dörr mellan oss så ligger hon gärna tätt tryckt mot dörrens utsida. Så tätt att jag inte kommer ut om jag inte kör ett litet pass fjärrdirigering; ”sitt” – ”stå”.

Efter 12,5 år tillsammans i samma hus läser hon mig så bra att hon nästan vet vad jag ska göra och vart jag är på väg innan jag själv vet det. Hon ligger oftast ett eller flera steg före. Det är inte ofta hon har fel. Om hon skulle vara osäker så ställer hon sig helt enkelt tätt framför mig och backar, samtidigt som hon blockerar vägen, för att reda ut hur och vad jag tänker. ”Flytta på dig” är ett rätt vanligt förekommande kommando.

Men som sagt; oftast flera steg före. 🙂

 

Tänk om husse hade 25% av hennes förmåga att räkna ut vad jag tänker…? 😉

Igår kväll satt jag framför TV:n. I soffan låg Karlsson, djupt sovande. Helt plötsligt är det någon som börjar gråta på TV:n och presterade ett ganska högljutt snyftande. I soffan sätter sig den lilla terriern käpprakt upp, stirrar intensivt på mig i ca 30 sekunder. När han konstaterat att det inte är jag som gråter och att det inte finns några tårar han måste ”torka” välter han och fortsätter sova… Visst blir man lite varm i hjärtat?

(Det är de här korta inläggen som hamnar på FB numera, tyvärr, och som jag kommer sakna i min egen blogg när jag går tillbaks någon gång i framtiden… Det kommer förhoppningsvis bli mer dubbleringar i fortsättningen. Ni som hänger med både här och på FB får helt enkelt tugga i er. 😉 )

Idag har jag och Iza varit hos veterinären och kollat hennes status inför en mindre operation som nu är bokad till nästa vecka. Anledningen är ett chalazion, eller på svenska ”fettknöl”, på ögonlocket. Den här har varit på gång sedan i vintras när den kollades i samband med seniorkontrollen. Då fick jag rådet att avvakta eftersom knölen var jätteliten och inte irriterade ögat alls men nu fungerar inte den strategin längre. Den börjar bli stor och växer även på insidan så nu måste den bort. Än irriterar den inte ögat men det är bara en tidsfråga. Bara de senaste två veckorna, sedan jag bokade veterinärtiden, har den vuxit till avsevärt. Hon är dock själv inte det minsta störd av den – än.

Att söva en hund som snart fyller 13 år är ju ändå inget man ”bara gör”. Därav dagens veterinärbesök där jag ville få kollat bl a hjärtat och att hon verkligen är i så god fysisk form som det verkar. Jag valde veterinär med stor omsorg och det blev hon som räddade livet på henne för nio år sedan. Den som missat det dramat kan läsa här… Hon är dessutom djursjukhusets hjärtspecialist och chefsveterinär.

Dagens utlåtande var att hjärtat lät mycket bra och att inget annat tydde på att hon inte skulle klara narkosen. Veterinären är dock av den raka och tydliga sorten (ännu en orsak till mitt val) och förklarade att vad som händer i hjärnan (stroke, hjärnblödning…?) kan man inte förutsäga. Det kommer bli en nervös onsdag i nästa vecka när operationen ska ske och vi kommer behöva massor av hållna tummar! Hade den, i sig, oskyldiga fettknölen suttit var som helst annars så hade den kunnat få sitta kvar, men… Attans olämplig placering, men tydligen rätt vanlig på äldre hundar. För 2,5 år sedan togs det bort en på nästan samma ställe.

Dagens höjdpunkt var ändå när veterinären ville att deras ögonspecialist skulle titta på det. Det råkar vara så att denna ögonspecialist är högst densamma som klantade till det för nio år sedan så att Iza höll på att stryka med och sedan, i princip, utfärdade en dödsdom över Iza pga en diagnos som sedan visade sig inte existera. Det ger alltid en viss tillfredställelse att visa upp min pigga och fräscha pensionär för just den veterinären… 👿

Behöver jag nämna att det INTE blir ögonspecialisten som opererar? Har bokat in henne hos en annan duktig kirurg och f ö samma som tog bort den förra knölen på samma ställe.

Nåja… nu är det nästa onsdag vi laddar för och ni kan börja värma upp tummarna redan nu!

I övrigt går livet på någon sorts högvarv, framför allt jobbmässigt, som alltid den här årstiden. I lördags jobbade jag hela dagen, om än hemifrån, men i söndags hann vi träna sök i regnet. Det gick inte lika bra som helgen innan men var väl ingen katastrof heller. Vi utökade till sju figgar och det slet på den lilla. Det var riktigt tung terräng för den kortbenta lilla hunden även om det inte var särskilt kuperat. Tungt för matte var det också. Konstaterade att det är tur att det bara är tre figgar (=tre påvis) på tävling. 😉

Ikväll har vi kört ett ganska rejält lydnadspass här hemma på gräsmattan. Troligen lite för rejält. På slutet blev det nämligen tilt i den lilla terrierhjärnan men ingen skada skedd hoppas jag. 😉

I lördags var det dags för sökträning igen och jag tycker mig (märkligt nog eller tack och lov) märka att det har en viss effekt att träna en gång i veckan istället för en gång i kvartalet som det blev under sommarmånaderna? 😉

Den lilla terriern var tokladdad och skötte sig riktigt fint. Vi utökade med ett skick jämfört med förra helgen och fick på så sätt ihop till sex figgar. Han köper mina tillrättavisningar (han hittade något väääldigt gott på vägen ut på femte skicket och sprang inte dit jag pekade på ett annat) på ett mycket bättre sätt nu än vad han gjort tidigare. Då har han ju liksom tjurat ihop så som bara en terrier kan göra men nu behåller han sitt glada humör och gör (ungefär) som jag säger istället för sina egna hittepå. 🙂

Sedan lägret i somras kör vi med ljud (handklapp) för att ge honom riktningen – rakt ut. Detta ska naturligtvis bantas bort helt med tiden men än så länge kör vi på. På allra sista skicket var han för härligt när han knep igen det skäggiga lilla matintaget i huvudet och höll andan (!) när jag riktade in honom och handklappen kom på stigen, den som sedan ska besvaras av figgen. Kan inte tänka mig annat än att koncentrationen var på topp och han verkligen inte ville missa ljudet från skogen?! Annars andas han så häftigt att jag knappt hör handklappen och det måste susa ännu mer i hans huvud, men där var tydligen koncentrationen total. 🙂 Ganska starkt faktiskt med tanke på att det var sjätte figgen i en ruta som var rejält kuperad, åtminstone på ena sidan.

Sen försöker jag att, åtminstone där det är hyfsad terräng, hänga med i påviskopplet i alla fall en bit för att se om han kan behålla fokus och hitta tillbaks till figgen trots att han inte får springa hej vilt i sin egen takt. Hittills tycker jag han har skött den biten jättebra även om det ibland kommer ilskna blickar som jag tolkar som ”släpp snöret för h…te kärring så jag får springa till mitt godis”. 🙂

Jag har också ändrat på figgarnas taktik och nu är det enbart godis och mys som gäller där. Bus med pipleksakerna sparar vi till sista figuranten och då får han dem av mig på påviset. Känns som en bra strategi som ger mer och mer fokus på lösrullarna. Ett liknande upplägg på uppletandet har gett gott resultat, där han har fått jobba längre och längre innan han fått favoritbelöningen. En mindre bra strategi just i lördags var dock att ge honom två pipar… De lutade nämligen mycket brant uppåt mot stigen och när han kom och bytte pip varannan meter så rullade den han haft ner för slänten och jag fick hämta! Det tog ett par gånger innan jag kom på att det var en dålig idé med två och tog den ena i beslag. 🙂 Släppte han den han då hade kvar fick han vackert hämta själv.

För varje gång vi tränar inser jag dock hur mycket vi har kvar att lära. Ju mer vi lär oss desto mindre kan vi, typ. Förra hösten/vintern, när vi började med söket, trodde jag att vi kanske skulle kunna vara klara för start i lägre den här hösten. Då förutsatte jag naturligtvis en mer kontinuerlig träning än det blev under sommarhalvåret. Men vi är lååångt ifrån tävlingsstart.

Vi ska träna/lära oss:

• uthållighet
• tomskick
• framslag (nu tar han gärna samma väg in som han sprungit ut, även om jag gått framåt på stigen)
• fastrulle (har vi inte ens börjat med)
• helt kopplade påvis
• uppträdande hos figuranten ute vid legan (är visst inte så bra om hunden hånglar upp figgarna på tävling har jag förstått? 😉 )
• helt dolda, väl gömda figuranter
• transport tillbaks till stigen med hyfsat organiserad hund…

 

…och förmodligen en massa annat som jag inte ens vet att vi borde kunna?

Dessutom ska vi träna bort en massa hjälper, typ handklappar och annat. Puh… både han och jag hinner nog bli pensionärer innan det blir en tävlingsstart? Hur som helst håller jag, som vanligt, tummarna för en snöfattig vinter så att vi kan hålla igång träningen utan längre avbrott. Förra vintern var ju kanon ur den synvinkeln med inte allt för mycket snö. Just nu är i alla fall den eventuella tävlingsstarten uppskjuten med minst ett år… Kanske, kanske nästa höst…?

Med i gänget i lördags hade vi ett födelsedagsbarn (40!) som skulle överraskas med kalas på kvällen. Jag höll andan större delen av dagen och hoppades på att slippa frågor om varför jag var tvungen att (för första gången någonsin) avvika innan vi var klara med alla hundar. Under tårtkalaset, fem minuter innan jag skulle dra, fick jag dock frågan: ”varför måste du åka tidigare då?” Uppenbarligen gick min förberedda lögn hem. Den som jag hoppats slippa dra eftersom mitt pokerface inte är särskilt bra men den här gången räckte det tydligen till. 🙂

Hem åkte jag, gick en promenad med båda hundarna, välte en halvtimme på soffan (eftersom planeringen blev ändrad så jag fick en stund över), duschade och åkte iväg åt samma håll där vi varit på dagen, fast inte riktigt lika långt. Surprise-partyt blev något av en succé tror jag, att döma av 40-åringens reaktioner under kvällen och därpå följande blogginlägg. 🙂 Jag drack dock bara Loka hela kvällen eftersom hundarna var med i bilen och jag var tvungen att köra hem. Husse var för ovanlighetens skull bortrest hela helgen nämligen. Att jag bara druckit Loka var dock svårt att tro igår eftersom jag var rätt seg, men det var det värt för det var en riktigt trevlig kväll med goa klubbkamrater.

Laddad terrier som väntar på sin tur i sökrutan. Varför behöva stå still
på en sten och vara söt när man bara vill jobba?

Nöjd Laban efter avslutat pass. Livet kan väl inte bli så mycket
bättre än att ligga i skogen med en favvo-boll i munnen och
baktassarna i en påse med resten av bollarna?

Efter det här monsunregnadet som aldrig verkar upphöra var det nästan magiskt när solen helt plötsligt bröt igenom på kvällskvisten. Fram åkte kameran, omedelbums. Hösten har ju onekligen en viss charm ibland. 🙂 Dock undrar jag lite hur förvirrad, på en skala 1-10, den där lupinen till höger är?

När vår enda kvarvarande, någorlunda mysiga, skogsväg ser ut så här är det inte lika charmigt… 😦

Då ska man veta att vi bor på ett berg med hyfsad avrinning, åtminstone jämfört med låglandet.

Yr.no visar just nu inte en endaste regndroppe på en dryg vecka. Hoppas, hoppas, hoppas att de har rätt men jag tror det när jag ser det…

Jösses vad det ramlar på?! I min enfald trodde jag att livet skulle bli lugnare när vår tävlingssäsong var över men det vete f…n? Bara sista veckan har jag varit på klubben tre gånger varav bara en gång med hund. Det har varit möte, förberedelse för tävlingssekreteraruppdraget på skyddstävlingen i söndags och så själv skyddstävlingen då. Det är fyra mil enkel resa så det tar ju sin lilla stund. Dessutom har jag varit i samma krokar ytterligare en gång – och tränat sök.

Har ju varit ifrån det här intensiva ideella arbetet ett tag och när det var i full gång senast hade jag bara en dryg mil till klubben, varav en stor del motorväg. Nu är det mestadels asfalterade kostigar det handlar om. Nåja, som man bäddar får man ligga och jag trivs bra så… 🙂

Lördagens sökpass gick faktiskt strålande med våra mått mätt. Det var nog bara på första figgen (av fem) som han krånglade med lösrullen och hellre ville vara kvar och tugga på den istället för att leverera den till mig. Sen gick det fort. En gång kom han inte iväg ordentligt så jag fick skicka om och det köpte han. Men ingen större tvekan eller något tjafs på någon av sidorna oavsett hur vinden låg och DET kändes som ett stort framsteg. Hade en riktigt go känsla i magen och en del idéer i huvudet när jag åkte hem. På lördag är det nog dags igen så då får vi se om den goa känslan finns kvar?

Eftersom det attackregnade när jag åkte hemifrån och till viss del under själva träningen tog jag inte med mig kameran så vi får trösta oss med en gammal sökbild.

I måndags körde vi ett lydnadspass i vår träningslokal. Ytan är inte stor men räcker till för ”småfix”. Både då och igår, när vi tränade på klubben, har han varit riktigt toktaggad. Inte för att han brukar vara särskilt trög men det har onekligen varit lite extra gnista vilket är roligt även om det ibland blir lite fort och fel. 🙂

På kursen fick jag tips om att lära honom backa framför mig, bort från mig. Det är ju något som han kan men som gradvis konverterats till någon sorts backa-sitt. Backa stående har jag inte krävt på länge så det var till att börja om. Huvudsyftet är att han så småningom ska backa stående, istället för hoppandes på rumpan, i stegförflyttningarna bakåt. Dessutom kan jag nog ha god nytt av det i fjärren om jag får in lite ”bakåttänk” men då gäller det att han börjar sortera ordentligt och lyssna på vad jag säger eftersom handtecknet kommer bli detsamma i flera skiften. Hur som helst så börjar han nu kunna backa stående på enbart handtecken utan att jag rör mig mot honom. Utvecklingen har gått fort och det känns kul. 🙂

Sen började vi om med rutan. Han måste få en större förståelse för att han ska in mellan konerna. Min tidigare idé, och träningsmetod, att berömma hoppet över markeringen har ju hjälpt oss en bra bit på väg men han missar trots allt ibland och när det kostade oss 1:a-priset på senaste tävlingen insåg jag att vi inte klarar oss med den metoden i alla lägen. Min nya, och alldeles egenuppfunna metod, började jag med igår. Jag tog bara två koner och ställde dem tätt, med kanske en meter emellan. Mellan varje skick flyttade jag minst en av konerna och med ojämna mellanrum bytte jag sida. Huvudsyftet var att han skulle mellan, och förbi, konerna. Det greppade han snabbt men dock blev det, lite för ofta, bara precis förbi konerna. Nästa gång ska jag komplettera med tasstarget för att få målpunkten lite längre bort. Igår körde jag också på väldigt kort avstånd. Så kort att jag kunde slänga korvbitarna med hyfsad precision ”på” honom. 🙂 Detta blir ett av vinterns projekt men det kommer ganska snart kräva medhjälpare som flyttar koner och tasstarget utan att han ser det. Det får åtminstone inte vara lika tydligt som när jag gör det själv. Får väl försöka muta husse. 🙂

I måndags bestämde jag mig, helt plötsligt, för att köpa ett regntäcke till Iza. Efter 12,5 år blev jag akuttrött på blöt schäferpäls. De här monsunregnen verkar ju inte ha något slut. Hittills har vi bara behövt använda det en gång – i måndagskväll. Både igår och idag har vi klarat oss utan. Kan det vara så enkelt så att det räckte med att köpa det för att slippa regn på promenanderna? Nä, ok, två dagar kanske man inte ska dra några större växlar på?

 

Eftersom jag kände att jag livräddat nog med vilda djur idag (se föregående inlägg) så fick den här lilla stackaren ligga kvar på grusvägen. Det är märkligt nog den första snoken (för det ÄR väl en snok?) jag sett här sen vi flyttade hit för 21 år sedan och jag har nog ärligt talat inte sett så många alls i mitt liv.

Den är inte stor. Snarare yttepytteliten – som en välväxt daggmask ungefär, typ 20-25 cm. iPhone-kameran är alltså bara ett par decimeter ovanför det lilla krypet när bilden tas. Borde inte en snokunge rimligen vara aningen större vid den här årstiden? Men jag kände att jag räddat nog med liv idag och övervägde INTE att ta hem den och göda den till acceptabel storlek. Jag flyttade den ärligt talat inte ens från grusvägen. Jag har ingen ormfobi direkt men där någonstans går gränsen.

Missa för all del inte den långa tungan som sticker ut i framänden. 😉

Den här lilla filuren dånade för en stund sedan in med full kraft i fönstret i arbetsrummet. När jag gick ut satt den ihopkurad på marken, men vid liv. Inga synliga skador men chockad och omtumlad. Där var den ju ganska garanterad att bli second breakfast åt grannens katt så jag inledde en livräddningsaktion och förflyttade den upp till altanräcket, intill schersminbusken. En något mer skyddad position med lite större chans till rehabilitering.

Där satt den en stund och försökte räkna ut vad som hänt. När jag gick ut igen efter en kvart hade den piggnat till, var inte alls sugen på mänskligt umgänge och flaxade iväg in i busken. Hoppas den klarar sig. Eftersom jag är en fulländad o-ornitolog vore det kul att veta vilken fågel det är. Hjälp – någon?

Edit: brandkronad kungsfågel är det! Sveriges minsta fågelart så det var nog inte någon unge som jag trodde utan en vuxen. 🙂

Mycket läsvärt för oss som håller på med hundträning och -tävling.

Först ”originalinlägget” av Jenny:

Får man vara med även om man inte vill bli bäst?

Och sen en spin-off hos Hanna:

Tänkvärt om hundträning!
Läs & begrunda!

 

 

Efter gårdagens korta och roliga träningspass, där vi praktiserade en del av det vi lärt oss i helgen, var det en liten jycke som stod som fastvuxen i gräsmattan och vägrade inse att det var färdigtränat. 🙂

Igår morse begav vi (jag och Karlsson) oss mot Sjöhaga pensionat mellan Mullsjö och Habo. Där skulle vi delta i en lydnadskurs, anordnad av Mullsjö BK, som vi lyckats få en plats på. Instruktör på kursen var Lillemor Edström, en av landets mest meriterade lydnadsmänniskor och SM-vinnare 2010. Det visade sig att hon medförde ett stycke äkta hälft som är lydnadsdomare och utrustad med ögon som var lika skarpa som  hennes egna samt ett väl utvecklat sinne för detaljer. Two for the price of one – vilket klipp! 🙂

Vi var sju deltagare fördelat på en border collie, en isländsk fårhund, två schäfrar, en schapendoes, en tervuren och … en Karlsson. 🙂

Under gårdagen regnade det oavbrutet även om det mestadels var regn av den mer stillsamma sorten. Idag har det varit mer gynnsamt väder och kameran har fått jobba en hel del. Vi hann köra tre korta pass var både igår och idag. Jag och Karlsson har lagt mycket fokus på att få ordning på fria följet. Starter och landningar, typ. Som vanligt handlar det rätt (läs: väldigt) mycket om att matte ska lära sig gå… *suck* Hur svårt kan det va’ – egentligen?! Fjärrdirigeringen har också fått en hel del uppmärksamhet. Där handlar det verkligen om ”gör om – gör rätt”. Som vanligt har jag gått på tok för fort fram… Många bra tips har vi fått och någon form av plan håller på att utarbetas i mattes huvud. Vintern är lång och träningslokalen uppröjd så vi har väl inte så mycket att skylla på. Mycket av det vi behöver träna på kan nämligen göras på en relativt liten yta, och gärna med speglar… 🙂

Summering; jättetrevlig och lärorik helg med många konkreta tips av en mycket duktig och trevlig instruktör. Trevliga människor, roliga hundar och att bo på ”pang”, med mat och fika som serveras med jämna mellanrum, är ju lyx. 🙂 Kvällen igår innehöll en del vin och en del ”tjat”. Trevligt!

Nu hoppas vi på en repris till våren och att vi då har utvecklats en del. 😉

Över 700 bilder fanns i kameran när jag kom hem. Här kommer några få utav dem. Resten (ja inte alla 700 men de som är något att ha) publiceras på ett ”privat” ställe när jag hinner/orkar fixa till dem, vilket förhoppningsvis kan ske under veckan.

Border collien Valle

Schäfern Uzka. I mångt och mycket en dubbelgångare till Iza när hon var i den åldern.
Till viss del utseendemässigt, ja Iza var faktiskt grå i begynnelsen, men framför allt till sättet.
Oj, oj, oj vad jag kände igen det utåtriktade, impulsiva, explosiva… 🙂

Schäfern Poppy

Enter, av rasen schapendoes. En riktigt kul typ, med mycket päls. 🙂

 

Terven Chippen.

Helgens utan konkurrens (nej, jag räknar inte Karlsson 😉 ) sötaste jycke – en isländsk fårhund.
Så underbar att fota och jag tror 300 av de 700 bilderna är på henne.

 

 

Och sist men inte minst; med partiska ögon sett, helgens sötaste jycke.
Här tror jag han försöker lära sig att backa utan att slå ner rumpan. 🙂

 

Mer backa, och här ser det lite mer koordinerat ut.

Avslutningsvis försökte han hångla upp instruktören. Förmodligen
försökte han även övertala henne att komma tillbaks till våren
och fortsätta med evighetsprojektet att uppfostra hans matte. 🙂

Jag har rätt många blogginlägg som ligger och ”bubblar” i huvudet, men man ska ju hinna få ut dem ur fingrarna också. Vi får väl se hur många av dem som kommer på pränt. Helt klart är att jag måste skärpa mig med bloggandet om jag nu ska fortsätta hävda att jag skriver för min egen skull. Ska det vara någon mening med det här så ska man helst skriva något annat än snyftinlägg om misslyckade tävlingar en gång i veckan. 😉

Så … då skriver vi väl om en lyckad träning istället. Den var lyckad åtminstone i fyra skick, sen blev det lite ”bortitok”, men det blev förhoppningsvis bra det också, med tanke på framtiden.

Rutan var rätt snäll terrängmässigt, och överskådlig vilket jag tycker är trevligt för då har jag ju faktiskt en chans att se hur det lilla träsktrollet jobbar. Träningskompisarna, som vet rätt väl var vi står i träningen hade varierat sig lite genom att lägga ut figgarna på fullt djup. Det var ett tag sen… 🙂 Det blåste rätt kraftig motvind på ena sidan så där var det inga problem alls i början. Även på andra sidan jobbade han fint även om jag fick gå ut en bit och skicka om vid ett tillfälle.

På pluskontot; han kom faktiskt när jag kallade in för att skicka om! Det har ju inte varit alldeles självskrivet tidigare. ”Den som söker han finner” har varit hans motto och därför har han struntat ganska högaktningsfullt i mina inkallningar. Det har i och för sig oftast slutat med att han hittat figuranten, via någon sorts kommunsök, men jag har hört att den metoden inte är så populär i domarkretsar?

På tredje skicket på motvindssidan (femte skicket totalt) struntade han blankt i vart jag pekade (med hela handen) och drog järnet mot den plats i dungen med smågranar där figgen befann sig skicket innan. Jag kallade in och han kom men där någonstans tog soppan slut i hjärncellen. Eller så var han bara en ”rastypisk” terrier = tjurig när han inte fick göra som han ville? När jag skickade om sprang han ut 10-15 meter och … gjorde ingenting. Jag kallade in, han kom och A gick och hämtade en terrierskrämma, dvs en malle. 🙂

A skickade ut Grappa och … Karlsson skrek, helt enligt traditionen, som en stucken gris. Jag insåg att fastrullen, med sin utlösningsfunktion, inte var särskilt stabil att hålla i så det slutade med att jag stod med en vilt sprattlande och hysteriskt vrålande terrier under armen. 🙂

När Grappa kommit in och varit ute på påvis fick figgen ligga kvar på samma ställe och jag skickade Karlsson. Hej vad det gick! Då var det minsann inte slut på någon soppa någonstans. Ut till figgen i en faslig fart, men att komma in med lösrullen var det inte tal om då. Här skulle minsann inte lämnas någon figge åt slumpen ifall det fanns fler terrierskrämmor i beredskap. Det slutade med att jag fick gå ut och när jag var 2-3 meter ifrån och kallade så kunde han tänka sig att leverera rulle för att sen genomföra ett mycket kort (och löst) påvis.

Som vanligt hoppas jag att han lärde sig något av detta? Det lär vi få se nästa gång, när det nu blir.

Det roliga är att det är ”no hard feelings” mot terrierskrämmorna efteråt. När vi kom tillbaks till stigen pussade han på Grappa och sen delade de bil på vägen hem (i varsin bur) som om inget hade hänt. Han är i alla fall inte långsint det lilla livet. 🙂

Jag konstaterar också att husse nog får börja göra lite nytta. Motivationen att leverera rullen till mig har förvisso blivit mycket bättre sen i våras men det tar ändå för lång tid innan han lämnar figgen, och oftast sker det inte förrän jag ropar. Får nog placera husse sittande på gräsmattan/på en stubbe i skogen/i TV-fåtöljen utrustad med ett gäng lösrullar och köra rena markeringsövningar.

Terrierskrämma de luxe!
Bilden från förra sökträningen där Grappa hugger efter flygfän,
men det behöver ni ju inte berätta för Karlsson. 😉

(Facebook är helt klart en stor anledning till att de här korta små reflektionsinläggen som förekom förr i tiden inte publiceras här längre, vilket är lite tråkigt tycker jag själv för de kan vara rätt kul att läsa när man går tillbaka. På FB ”försvinner” de ju liksom. Får väl börja göra som en del kompisar gör och lägga de mer fylliga FB-inläggen även i bloggen kanske?)

Det är allt lite lyxigt att tävla lydnad och dessutom i hemkommunen. Samling kl 12 och bara en dryg mil att åka till Elfsborgs BK. Varför jag skulle vakna 04.10 och ha svårt att somna om är en gåta…?

Vi var tre startande i klass III och det började bra med full pott på gruppmomenten men själva lydnaden var både toppar och dalar. Fria följet var väldigt ojämnt. Stundtals riktigt, riktigt bra och stundtals inte alls bra. Varje tävling så tappar han fokus när vi ställer upp för fria följet. Efter en stund kommer han igång men då har vi redan tappat (för) många poäng. Idag flippade han dessutom ur på stegförflyttningarna när det var ”bakåt marsch”. Troligen trampade jag honom på tårna, utan att märka det, men han flög iväg ett par meter åt vänster istället?! Se bild nedan. Det positiva var att han hängde med fint i språngmarschen när jag använde kommandot ”galopp” som jag glömt bort de sista tävlingarna. Även sakta marschen var nog rätt prydlig.

Sen rullade det på med ett par prydliga poäng men så var det dags för rutan… Troligen var det ett BIG mistake att träna just det momentet på den planen så sent som i tisdags. Han hade en minnesbild av var rutan stod då och styrde glatt iväg till vänster och förbi dagens ruta mot tisdagens plats. Jag fick stopp på honom strax bortom rutan men lyckades aldrig få in honom i den. Med facit i hand så hade det räckt med en 6:a på det momentet för att hamna exakt på de 256 som krävs för förstapriset (och uppflyttningen). Surt sa räven!

Dagens mest positiva var att jag på hopp-apport och metallen kom ihåg att använda mitt nya kommando: varsågod. Nu var det ingen tvekan, inga gnäll och inga tjut och han startade direkt. Där har vi ju tappat massor de sista tävlingarna så jag hoppas att jag nu hittat en väg ur det träsket.

På vittringen använde jag mitt vanliga ”lukta” och då blev det viss tvekan men med ett litet ”varsågod” så pep han iväg.

Fjärren var precis lika kass som vanligt, om inte värre. Mycket gnällande och några extra kommandon för att genomföra alla skiften, men vi kom i alla fall igenom dom. Det blir något att bita i för Lillemor Edström på kursen nästa helg. 😉

Dagen slutade med en andraplacering och ett andrapris på 232 poäng. Med en nolla så känns det ändå ganska ok, och jag fick ju faktiskt bekräftat en del teorier som jag velat prova i skarpt läge. Faktum är att jag missar ju hellre rejält än att missa 1:a priset med 0,5 poäng som dagens vinnare gjorde. Fy så snopet… 😦

Poäng:
Sitt i grupp 10
Plats 10
Fritt följ: 6,5
Sättande under marsch: 10
Inkallning med ställande: 9
Rutan: 0
Hopp-apport: 9
Metallapport: 9
Vittringsapportering: 8
Fjärrdirigering: 6
Helhetsintryck: 8

Så över till dagens bildskörd. Fotat av Camilla Axebrink med min kamera.

Ibland prydligt…

…och ibland mindre prydligt. Jag MÅSTE ha trampat honom?!

Inkallningen.

Hopp…

…apport…

…och återhopp.

Koncentration vid koll av vittringsapporter.

Rätt vittringspinne på väg tillbaka.

Efter avslutad tävling får man festa loss på en lammfläta. 🙂

Avslutningsvis dagens härligaste bilder, utan konkurrens. Gozo i momentet metallapportering. 🙂

Det började för en dryg månad sedan med getingarna som dog massdöden på vårt varadagsrumsgolv. Nu har de lugnat ner sig och det är flera dagar sedan vi hittade någon.

Men … igår hittade jag två näbbmöss som begått harakiri på vår infart, inom en radie av 1,5 meter? Det är väl möjligt att grannkatten är inblandad, men helt säker kan man inte vara. Och tror den i så fall att den bor här?! Katter ska väl släpa hem sina byten, eller…?

I måndags morse var det en hare som bestämt sig för att ta en liten tupplur (ungerfär när tuppen brukar vakna) på vår gräsmatta, precis framför strålkastaren med rörelsesensor. När jag kom ut med Iza (i koppel tack och lov) började den uppenbarligen vakna och sprattlade till så att strålkastaren tändes, bara några meter från Iza. En som också sprattlade var Iza…

Igår kväll när jag tog sista kvällskissen med Karlsson så fick jag en regndroppe på min nakna vrist. Det tog någon sekund innan jag noterade att det faktiskt inte regnade och tittade ner. Då var det en yttepytteliten groda, typ 2 cm, som satt där! 🙂

I morse fick vi en flygande start eftersom det satt en dödsföraktande hare några meter från dörren. Den hann inte försvinna innan hundarna kom ut trots att jag klev ut genom dörren först. Är det meningen att jag ska behöva knacka på dörren, inifrån, innan vi går ut?

För någon timme såg det ut så här i trädgården, under äppelbusken…

Det var ett tag sedan jag såg en älg här hemma så det är väl rimligtvis nästa steg?

***

Igår kväll var vi och tränade lydnadslydnad på Elfsborgs BK. När vi landade regnade det lite smått men lagom när jag kånkat ut alla tillbehör, satt upp en ruta och hämtat Karlsson så kom tidernas skyfall. Eftersom allt som inte dödar härdar så fortsatte vi träna, vilket vi var rätt (läs: helt) ensamma om.

Det var ett tag sedan vi tränade i regn och det märktes, i ett par minuter, sen anpassade han sig den lilla jycken. Det var dock lite si och så med det där att titta upp på matte. Fullt förståeligt. Jag hade inte heller velat ha de regndropparna rakt i ögonen. Det blev även några avbrott för att ruska ur pälsen, men i övrigt så skötte han sig riktigt bra, och lagom när vi var klara så var regnet det också.