En hösthelg vid havet

Vi började årets campingsäsong på Björkängs Camping så varför inte avsluta den på samma ställe? Det kändes liksom logiskt. Med tanke på att förbudet mot hund på stranden upphör 31/8 och väderleksprognoserna var försiktigt positiva kändes det ännu mer logiskt.

Nu visade det sig att prognoserna ändå varit för positiva. Solen glimmade till ett par korta stunder bara. Den ena stunden befann vi oss inne i Varberg. Den andra stunden störtade vi omgående ner till stranden, bara ett par minuter bort, men solen hann ändå försvinna och det mesta av bilderna blev … skit, milt uttryckt. Har nog aldrig raderat så många bilder vid ett tillfälle… Nåja, några blev kvar i alla fall. Det var dock uppehåll hela helgen, temperaturen var behaglig och det var vindstilla! Trots avsaknaden av bra bilder blev det alltså en skön helg med många strandpromenader och välbehövlig batteriladdning.

Maro ägnade sig åt plask & lek-skola. Med ett vattendjup som snittade på 10 cm, och inga vågor, tyckte han att det var helt ok. 🙂

Det roligaste är ändå att bli jagad av Karlsson, oavsett om det är på torra land eller i vatten. 🙂

En tur in till Varberg blev det också, som sagt. Är det semester, även om den heter mini- i förnamn, så ska det vara glass så det blev det för hundarna. Torgkiosken i Varberg snålar inte med kulorna så det räckte länge. 😀

Någon träning blev det inte på hela helgen, trots att planen var sådan och träningsväskan var med (men det tog vi igen i måndags och tisdags kväll).

En sista bild fick det bli innan vi packade och åkte hem på söndagen.170924K

Lydnad à la gott & blandat

När man fortfarande njuter av de två uppflyttningarna inom loppet av en vecka kan man unna sig att träna lite mer ostrukturerat. Det vi gör försöker vi göra korrekt men det är kul att våga prova lite allt möjligt utan att vara rädd för att det ska ske förväxlingar på tävlingsplanen. Sista tiden innan tävling fokuserar vi (jag) alltid stenhårt på det som verkligen ingår i den aktuella klassen för att inte förvirra den lilla kelpiehjärnan i onödan.

Just nu experimenterar vi hej vilt, och känner oss för på en del nya moment som kommer i klass 2 och högre (bruks). Det sker inte med någon jättestruktur utan vi har roligt och testar lite allt möjligt. Igår när vi hade gott om plats på Borås BK kunde jag inte låta bli att börja känna lite på ”cirkusmomentet” i klass 3. Har egentligen noll koll på i vilken ordning jag bör börja bygga upp momentet men gick på magkänslan. Började med att skicka runt kon från ca 25 meter. Det gick bra. Sen testade jag att både lägga och ställa honom efter att han rundat konen. Det funkade också men vi har mycket att jobba på med att få till tightare sväng för nu hamnar han väldigt snett när jag ställer/lägger honom.

Därefter la jag ut två apporter och började med att stå rätt nära apporterna och skicka runt kon och flyttade sen gradvis lite längre bak i förhållande till apporterna (och konen). Han fattade rätt snabbt att det ändå var runt konen som gällde innan han fick apportera. 🙂 Än så länge är han ju helt fantastisk på dirigeringar också så även om stoppet kom så snett att han i princip hade högerapporten (från mig sett) mitt framför sig så tog han den vänstra om jag dirigerade dit. Vi får väl se hur länge det varar… 😛

Nu ska vi inte göra mer med det innan jag har expertis att tillgå (kanske nästa helg) men vi har i alla fall känt på det. Överst på ”önskelistan” står i alla fall att tighta till svängen. Jag ska nog börja skriva ner den där önskelistan förresten, så att jag har klart för mig vad jag vill prioritera på kursen.

170919A

På dagens lunchpass slapp han metallapporten och vi tog tungapporten istället. Den är mycket roligare och han gör momentet utan att tveka det minsta. Dock finns det en del att önska av tempot på vägen in. Än så länge är det trav men det ska vi nog få till. Motivationen finns där så jag är inte särskilt orolig. Det börjar bli rätt bra ordning på ingångarna också. 🙂

Jodå, han har ingång vid sidan men jag lämnade min plats för att ta bilden. 🙂

Tyvärr avslutade han dagens pass med att justera min rygg när vi kampade. Jag kan iofs ha varit lite delaktig också. 😦 Just nu är det riktigt illa och är det inte bättre i morgon lär lunchpasset bestå av 10 minuters platsliggning…

Igår mötte jag helt plötsligt en kränkt terrier i köket. Av oklar anledning hade han vaknat mitt under förmiddagsvilan och förstod nog inte riktigt hur han hamnat i köket. Att han var kränkt var det dock ingen tvekan om. 😀 Det enda som är säkert är att Maro faktiskt var oskyldig för han sov i arbetsrummet, i andra änden av huset.

170919D

Håller tummarna hårt för att det onda i ryggen ger sig iväg under natten för sånt trams har jag faktisk inte tid med!

När hunden är snabbare än apporten…

Maro kan ju tänka sig roligare saker än metallapporter, helt klart.

• De skallrar mot tänderna. Det löser sig om han tar ett bättre grepp men så långt har han inte kommit i tankeprocessen.

• Tappar, eller släpper, man dem när man springer slår man benen i metall – läskigt.

• Har man lyckats baxa den hela vägen till matte och klantar sig i ingången så slår den i mattes ben (och i tänderna) och det är – läskigt.

Att springa efter den när matte kastar är dock skitroligt!

För att skoja till det lite provade jag att hetsa honom rätt rejält och sen låta honom springa samtidigt som jag kastade. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig…

Det visade sig att Maro är snabbare än apporten?! När jag dessutom lyckades få till ett onödigt högt kast höll han på att få den i huvudet! Något säger mig att han inte hade blivit mer förtjust i den då…

När den väl har landat ställer han sig och tittar frågande på mig.
– Måste jag verkligen ta den?
Efter ytterligare några apportkommandon tar han den i ett löst grepp och sen travar han in. Galopperar han skallrar det ju mot tänderna…

Jag behöver nog aldrig oroa mig för utslagna eller avslagna tänder i alla fall, pga för hetsiga gripanden, men bättre än så här ska det definitivt kunna bli.

Jag får nog ändra strategi. Klicka gripanden på nära håll, och köra hållande med omvänt lockande. Det löser sig nog med tiden och vi måste ju ha något att träna på. 😛

Det är ju inte heller nog med att han måste lära sig den här apporten. Vi har ju den andra sorten också, med platta sidor. Han har inte riktigt bestämt vilken som är värst… 😉

När luften går ur…

Någonstans i bakhuvudet hade jag nog formulerat målet ”uppflyttad till klass 2 och högre klass spår under året”. Inget var uttalat och när det gällde lägre så fanns det i princip bara två tävlingar (samma helg) att anmäla till i närområdet och det gjorde jag men vad som helst kan ju hända. Att komma runt spåret är ju t ex inte självklart.  Tävling två, i söndags, kunde jag ju trevligt nog lämna återbud till. Det där att få lämna återbud pga uppflyttning var ju något jag drömde om med Karlsson men det blev aldrig verklighet, tyvärr…

Så … 9:e september var årets mål uppfyllda och vad gör vi nu? Jo, jag vet! Vi fortsätter träna, mot nya mål, men luften gick liksom ur lite och den här veckan har det blivit någon av en vilovecka, åtminstone hittills men det är ju bara onsdag. 😉 Vi har kört våra 10-minuterspass efter lunchpromenaden och kört något litet inomhus på kvällarna men jag har inte orkat åka iväg någonstans för att träna. Vissa moment kräver ju onekligen lite mer yta än vad gräsmattan här hemma kan erbjuda men vi hinner. Att ta det lite lugnt en stund har nog ingen dött av… 😉

Idag ägnade vi 10-minutaren åt hopp-apport (med träapport). Det funkade fint men håller jag upp Fånen när han är på väg tillbaka vägrar han så det fick bli kort på uthoppet istället. 😀

Hur vi i förlängningen ska få till hopp med metallapport, som i klass 2, har jag just nu ingen aning om eftersom han tycker metallapporterna är rätt äckliga. Där har vi att jobba på. Jag minns fascinerat Karlssons första metallapportering. Han hade inte ens sett apporten innan och jag kastade iväg den som vilken apport som helst. Han sprang ut, grep den och lämnade av som om han aldrig hade gjort annat – och så var det klart. Det var onekligen rätt många moment som gick oförskämt lätt med den lilla… ❤

I måndags tog jag en liten shoppingrunda och handlade uppflyttningspresent till Maro, bland annat. En ny snuttefilt fick det bli och den var helt klart uppskattad. I början var han lite nervös att Karlsson skulle sno den men Karlsson ”couldn’t care less”, precis som jag misstänkte, och Maro är mycket nöjd. Den gamla snuttefilten ska få åka på spa. Några varv i tvättmaskinen och några i symaskinen så kanske den blir som ny – vem vet? 😀

170913C

Jag passade på att köpa lite vintertillbehör också, så nu kan vi köra rave-party varje kväll. 😛 Vill man ha en riktigt surrealistisk föreställning ställer man det ena på snabb blink och det andra på långsam… 🙂

170913D

Igår kväll, lagom till sista kvällskissen fick vi förresten oväntat besök! När jag skulle ta ut Karlsson och öppnade dörren mötte jag en hyfsat stor grå hund, som jag då uppfattade som en schäfer, och den var på väg in! Jag vrålade till i pur förvåning och drog igen dörren, snabbt som ögat. Skyfflade in båda hundarna i köket och gick ut men då var den puts väck. Det hade nog jag också varit efter det bemötandet. Stackars lilla hunden. Där tänkte den hus – ljus – trygghet och så möter den en galen kärring i dörren. 😛 Ingen anmälan fanns hos polisen men med hjälp av detektiven Facebook visade det sig att den rymt från hundgården hos en granne, men ingen granne vi känner eller går förbi särskilt ofta. Det var en östsibirisk laika, en tik på 8 månader, och enligt bild på FB och ägarens egen beskrivning ser den ut ungefär som en schäfer, bortsett från svansen som är krullig spetsmodell. Någon svans hann jag öht inte uppfatta på den knappa sekunder dörren var öppen. När jag ringde upp i förmiddags hade de precis hittat hunden, ca 12 timmar senare. Puh!

Fjärde uppflyttningen avrundar första tävlingsåret :)

Jag har ju inte stressat till tävlingsstart med någon av mina hundar. Med Maro har jag förvisso stundtals känt mig stressad, när vissa av hans kullsyskon skenat upp genom klasserna, men jag har ändå lyckats hålla mig i skinnet, och till min strategi – att ta det lugnt. Just nu känns det inte som om vi har missat så mycket. 😉 Han är fortfarande en ganska omogen liten slyngel ❤ men han gör ungefär vad han ska, när han ska, och det är bra.

I januari debuterade vi i startklass lydnad och igår, på årets totalt sjunde tävling, blev vi uppflyttade till högre klass spår. Jag kan ju inte vara annat än nöjd! 🙂

Januari – startklass, uppflyttad
April – appellklass (spår), uppflyttad
September – klass 1, uppflyttad och lägre klass spår, uppflyttad

Igår var det alltså dags, på Kind BK. I ösregn fixade han fullt på spåret, dvs 10 på påsläppet och 10 på spåret. Jag har nästan glömt vilken underbar känsla det är att traska efter en spårhund på tävling när det bara flyter på och pinnarna levereras en efter en, även om det ibland känns som om det är onödigt långt mellan dem. 😉 Bitvis flöt nog själva spåret också eftersom delar av det gick i kanten på en myr , men han (vi) kämpade på och han löste det alldeles utomordentligt trots en rätt långsam matte längst bak i snöret. Som spårhund har han verkligen växt under året och vi blir mer och mer samkörda. Underbart!

Lydnaden gick väl sisådär men det räckte. Det räckte t o m så bra att vi kunde avstå platsliggningen eftersom uppflyttningen redan var klar. Jag avstod även budföringen men det var planerat eftersom jag inte orkat terrorisera mina vänner med att försöka få honom att springa 100 meter bort från mig. Det var nog jobbigt att få till 50-meterssträckan i appellen… Hade vi lagt platsen, och allt gått bra, hade vi halkat upp någon placering och hamnat på pallen men det struntar jag fullständigt i. Det var bara uppflyttningen jag ville ha och den fick vi. 🙂

170909C

170909A

Nöjd spårhund efter målgång!

När vi kom hem hade husse köpt uppflyttningstårta! Han börjar fatta hur det funkar nu. 😉

170909B

Nu kommer det dröja till nästa tävlingsstart, i både lydnad och bruks. Realistiskt känns kanske sen vår i lydnaden och nästa höst i brukset men ibland snappar han ju upp saker otippat kvickt så vem vet, det kanske blir tidigare, eller senare? Det är mycket nytt att träna på i båda grenarna. Nu måste vi börja träna spårupptag på allvar, och uppletande (som jag liksom har låtsas lite att det inte finns när det började krångla). I lydnaden är det ju också massor av nytt så det känns som ett smart drag att jag spontanshoppade en lydnadskurs för Lillemor Edström och Diana Samuelsson i månadsskiftet sept-okt. Det ska bli kul! Dessutom har vi ju mycket att putsa på i våra befintliga moment. Förbättringspotentialen är stor, som jag konstaterade även efter förra helgens tävling… Nu ska vi dock njuta en stund först, och idag ska vi (nog) inte träna alls. På måndag är det en ny vecka och då tar vi nya tag och siktar mot nya mål. 🙂

Hundträning – the eco way

Ett problem med den lille kelpiepojken har ju varit hans något luddiga begrepp om var hans (vår) tomtgräns går och hans utåtriktade sätt som gör att han tar in ALLT som händer inom typ 400 meter. Han anser att allt som syns eller hörs från hus, altan eller gräsmatta är värt att skälla ut, eller åtminstone markera, vilket kan bli lite påfrestande för både oss och omgivningen eftersom vi faktiskt har grannar och bor nära grusvägen.

Det har blivit rejält mycket bättre på senare tid men han kan fortfarande reagera stort och högljutt i vissa lägen vilket har gjort att jag inte riktigt vågat träna med honom lös hemma. Oerhört störigt! Med Karlsson har jag ju tränat massor på hemmaplan och det är ju så mycket enklare och dessutom miljövänlig att inte behöva åka ett par mil, eller åtta, varje gång man vill träna.

På bortaplan är han, tack och lov, inte alls lika intresserad av det som händer runt omkring, åtminstone inte om han är lös. Det kan vara rätt rejäla störningar i närheten
(typ mondioringträning!) och han tittar inte ens?!

Däremot, om han är han kopplad är det ju ingen risk att han tappar bort mig och då kan han fokusera på annat. 😛 Kelpielogik i ett nötskal eller…?

Men nu när jag verkligen börjar lita på honom på bortaplan så har jag vågat testa även hemma och jo, det verkar funka! Vilken lättnad att kunna gå ut på gräsmattan och träna med lös hund. 🙂 Så mycket tid och pengar vi sparar på det, och så mycket mer tränat det kommer bli. 🙂

Just nu har vi iofs en havreåker intill vår appellplan och den ter sig säkert som en mur för kelpien. 🙂 Dock tror jag inte jag behöver oroa mig ens när den är borta. När vi gör något ihop så är det liksom det som gäller och det är oerhört skönt att faktiskt ha kommit till det stadiet. Det tog bara tre år… 😛


Idag har det varit vilodag (förutom promenad och vår 10-minutare som jag inte kunde låta bli) vilket innebar att jag bl a haft tid att inventera påsarna som ingick i klassvinsten i lördags. Där fanns bl a torkad kycklinglever vilket fick bägge hundarna att gå i spinn. Dessutom fanns det några små fyrkantiga saker som de tacklade lite olika. Karlsson blev galen och jag fick bryta upp käften på honom för att han inte skulle svälja den hel. Maro var något mer skeptisk, tuggade lite försiktigt och kom sen och bad mig ta hand om den. 🙂

We did it – 11,5 poäng åt rätt håll!

För tre veckor sen, när vi tävlade klass 1, räckte inte poängen till ett 1:a pris. Det fattades exakt 11,5 poäng till den magiska gränsen.

Igår åkte vi till Torslanda-Öckerö BK och gjorde ett nytt försök och se, nu gick det bättre. 11,5 poäng över den magiska gränsen. Det fanns mycket som kunde varit bättre, och som vi får putsa vidare på, men vi fick poäng på allt och tillräckligt många för 1:a pris, delad klassvinst och uppflyttning till klass 2. 🙂

170903A

Nej, vi tänker inte försöka ta ett LD (lydnadsdiplom) utan lägger nu fullt fokus på nästa klass. Vissa moment är påbörjade, andra är helt nya (vittringsapporteringen!) och som sagt; det finns stor förbättringspotential på det vi har. Vi har alltså mycket att pyssla med under hösten och vintern så får vi se när det känns tävlingsbart. Vi har inte haft någon brådska hittills och kommer inte ha det i fortsättningen heller. 🙂

170903B

En annan vinst med gårdagen var att vi för första gången tävlade på en för oss helt ny klubb och jag såg det därför som något av ett experiment. Experimentet lyckades och det underlättar ju väsentligt i framtiden. Med Iza åkte jag västsverige runt när vi skulle tävla på något nytt ställe för att det inte skulle vara nytt för henne på tävlingsdagen men slipper vi de resorna kan man ju lägga mer tid på träning. 😉

På vägen hem åkte vi och hälsade på A-L och Holly som vi inte träffat sedan i våras någon gång. Det var ett kärt återseende. 😛


Idag har vi spårat, och ätit uppflyttningstårta med träningskompisarna. 🙂 Maros spår blev något utöver det vanliga i form av risig terräng. Det blev inte direkt lättare av att han tappade spåret i det risigaste partiet så att vi fick snurra lite extra där. Men som han krigade den lilla kelpien (och även hans matte)! Trots att det strulade rejält, vi inte hittade så många pinnar (inte ens något slut) så kämpade han på, med en matte som hade ruskigt svårt att ta sig fram stundtals. Det var en himla massa ”stanna” och ”vänta” vilket han tålmodigt gjorde medan jag trasslade loss mig och/eller linan med jämna mellanrum. Trots att det på sätt och vis blev ett misslyckande tror jag hans självförtroende växte rejält av att övervinna motgångarna, och allt som inte dödar härdar – har vi hört. 😉

I morgon blir det vilodag tror jag, åtminstone från träning… 🙂