10 minuter om da’n

För ett par veckor sen bestämde jag mig för att ställa klockan och köra ett litet lydnadspass på 10 minuter hemma på gräsmattan i direkt anslutning till varje lunchpromenad. Hittills känns det som ett himla bra koncept! När man åker iväg och tränar, vilket innebär minst 30 minuter i bilen och ganska ofta 1,5 timme, tränar man (jag) gärna för länge för att liksom få valuta för restiden och då blir det en del ”slaskträning”.

Det finns flera fördelar med 10-minuterskonceptet.

1. Jag blir förhållandevis fokuserad när jag vet att tiden är begränsad
2. Maro är uppvärmd om jag t ex vill köra kryp som ju onekligen frestar lite på kroppen
3. Om det är dåligt väder är vi redan blöta alt. utrustade med adekvat klädsel

🙂

Så min plan är att köra vidare på det, åtminstone tills snön kommer…

Igår åkte vi till klubben (den som ligger ca 45 minuter hemmifrån) och körde ett ganska rejält pass och jodå, han skötte sig fint även då. Stadga i rutan och tempo in med apporten var något av det som stod på schemat och nog gjorde vi framsteg kändes det som.

Kvällens leksak var spengummit med expander som jag köpte på lydnads-SM. Att kampa och fota (med Fånen) samtidigt blir … som det blir. Alltså inte särskilt bra. 😛


Inte heller dagens försök till kamp och foto simultant funkade vidare bra (herreguuud så många bilder jag får radera efter varje sån omgång) men han ser ut att uppskatta dagens leksak också. 🙂 Jag blir lika glatt överraskad när jag hittar något där han faktiskt hugger tag i leksaken och inte i expandern?! Han gillar expander så mycket att jag t o m har specialbeställt en ring i enbart expander och den är mycket uppskattad men vi får ju slita på olika saker. 😉

170830D

Mindre kul är att vår spårskog bakom huset har jämnats med marken den här veckan. Den skogen, eller rättare sagt den delen som fanns kvar efter tidigare avverkningar, där alla mina hundar lärt sig spåra och där vi hade våra uppletanderutor. Nu är den ett groteskt hygge… 😦 En annan del av skogen, som ganska nyligen har växt upp så att det går att spåra i den, finns kvar men problemet är att det nu är nästan omöjligt att ta sig dit. Vägen dit gick via skogen som nu inte finns och eftersom jag numera inte får gå över åkern som ligger mellan vår tomt och den skogen, ens under icke odlingssäsong, blir det rätt komplicerat. Jag skulle f ö aldrig drömma om att gå där under odlingssäsongen, och har aldrig gjort det, men det argumentet biter inte på grinig granne. 😦