Semesterns första del är avklarad och just nu befinner vi oss mitt i ”mellanakten”.

För två år sen fick hundarna rabiesvaccin och pass. Dels kändes det klokt med tanke på all ”skit” som flödar in över gränserna men tanken fanns väl på att någon gång våga ta med dem utanför Sveriges gränser och i år var det alltså dags. Till Danmark bar det iväg, inte så långt och inte så exotiskt men ändå alldeles underbart.

Siktet var inställt på Klim Strand på nordvästra Jylland. Där i närheten hyrde svärföräldrarna hus på somrarna i herrans massa år och husse har tillbringat ett antal somrar där också och ville gärna dit av nosalgiska skäl. Det var ett bra val, men vi börjar med båtresan.

För två veckor sedan tog vi Stena-färjan från Göteborg till Fredrikshamn. När vi bokade biljetterna fick man även boka in hundarna och det fanns plats för max sex hundar (eller katter) ombord. Jag såg ju framför mig hur vi skulle få en egen ”kuppe”, dvs alla djur inklämda i ett litet rum, så döm om min förvåning när det visade sig att hundplatserna var belägna utmed väggen i en relativt smal korridor där alla som ville ut på däck skulle passera?! Den ena av hundarna tog spektaklet med ro, som vanligt, medan den andra var en smula mer exalterad… Efter ett par timmar insåg vi att den exalterade hunden (som i ärlighetens namn var ganska jättejobbig) var mer bekväm utomhus, på däck, där det inte var så trångt, och eftersom det fanns ett vindskyddat utrymme funkade det fint.

När vi kommit i land styrde vi raka spåret mot Klim Strand och som visade sig vara snudd på paradiset för en hundägare som är lite lätt folkskygg. 😉
Lugnt och stillsamt med oerhört glest mellan husvagnarna och höga granhäckar som gav ett utmärkt skydd mot blåsten och delade in campingen i mindre ”rum”. Det var dessutom nära till den långa och oftast folktomma stranden. Där vid horisonten (250 meter?) var stranden (bilden nedan).

Men det bästa av allt var faktiskt den totala avsaknaden av skyltar som den här. Inga pekpinnar, inga förbudsskyltar. Läste man noga i broschyrerna kunde man se att hundar skulle vara kopplade på stranden men det var det enda.
Detta struntade dock både vi och de flesta i så länge man var ensam där eller övriga hundar/människor fanns på långt avstånd. Funkade alldeles utmärkt faktiskt.

Nåja, vi installerade oss och sen var det dags för den första riktiga strandpromenaden och som jag njöt! 🙂 Misstänker att det har med åldern att göra men havet är verkligen balsam för själen numera, även om det är bråkigt. Maro gillade också det hela och blev kaxigare och kaxigare med vågorna under veckan även om han inte blev blöt mer än på magen. Karlsson tyckte nog mest att det var knöligt att gå på stenarna. 😛

Sen blev det stranden morgon och kväll varje dag, och var vi inte på utflykt så blev det en sväng vid lunch också. 🙂 Det gäller att passa på när tillfälle finns för man vet aldrig när det blir nästa gång.

Vi trivdes nog förträffligt alla fyra. 🙂

Att bara ta det lugnt i förtältet, utan en massa stökiga grannar tätt inpå, var också guld värt. Maro läste kartan och verkade vara sugen på Legoland men där sa vi stopp. 😛

Dagarna gick och den planerade avfärden på fredagen sköts upp med två dagar. Vi fortsatte att gå på stranden och bara ladda batterierna med sol, vind och vatten. En dag var det faktiskt mulet men temperaturen var behaglig och vinden avtog så vi klagade inte ens då. Termometern visade runt 18-19 grader hela veckan. Precis lagom – man behövde inte frysa och man orkade göra det man ville utan att det var för varmt för varken folk eller fä.

Vi åkte som sagt runt lite också, på dagsutflykter. Bl a mellanlandade vi i Thisted som verkade mysigt men den här gången nöjde vi oss med en glass i hamnen. Det syntes tydligt på åtminstone en av oss. 🙂

Men som sagt; stranden! Himlen! Solen! Havet! Vågorna! ❤

En eftermiddag tog vi oss i kragen och körde ett träningspass på den enorma appellplanen (eller var det kanske en campingplats? 😛 ) mellan husvagnen och stranden. Även Karlsson fick sig ett litet pass som inte fastnade på bild. Ser ni kelpien på bilden till vänster? Och då använde vi ca 1/12 av den totala ytan. 🙂

Solnedgången missade jag inte en enda kväll, inte ens när det var mulet. 😉
(Det är en salig blandning mellan bilder tagna med Fånen och med finkameran. Vi kan väl konstatera att Fånen ”tar i” lite mer. 😉 )

Sista dagen blåste det rejält, jag misstänker att det var snudd på storm men det hindrade inte oss, varken på dagen eller kvällen.

Dagen efter hade det lugnat sig något, när vi tog sista promenaden (för den här gången) på detta underbara ställe. Sen packade vi ihop och åkte vidare för att se lite mer av Danmark. Jag känner mig dock ganska säker på att vi kommer tillbaka, kanske redan nästa år, och hade det inte varit så förbaskat dyrt och krångligt att ta sig dit hade jag
t o m kunnat tänka mig en säsongsplats. 😛

Vi drog vidare söderut på Jyllands västkust, närmare bestämt till Hvide Sande där vi planerade att stanna två nätter. Ingen idé att sätta upp förtältet alltså…

Lite snopet var det att se den makalöst vackra stranden samtidigt som man insåg hur krångligt det var att ta sig dit. Väldigt höga sanddyner så både upp- och nedfärd hade blivit av det mer äventyrliga slaget. :O Andra (och sista) kvällen kom vi dock underfund med en ner- och uppväg som vi förmodligen hade överlevt men det får kanske bli en annan gång.

Den hela dagen vi var där hann vi utforska både byn Hvide Sande och Ringkøbing som var en riktigt mysig liten stad.

Sedan lämnade vi Jylland och mellanlandade två nätter i Bogense på Fyn där det slumpade sig så att vi kunde sammanstråla med Karlssons gammelhusse och -matte som var på väg västerut i Danmark. Mycket trevligt och bra timing. 🙂

Mer havsnära än så bodde vi inte på hela semestern. Var man sugen på att vara inomhus, i vagnen, kunde man studera solnedgången från köksfönstret. 🙂 Tyvärr fanns det ingen strand, varken lång eller bred, men vi överlevde ändå. Maro tyckte att Karlssons kusin Yla var en mysig liten pryl och när vi var ute och gick fick han en faslig massa att hålla ordning på. 🙂 Lite blandade bilder från dessa två dagar…

Efter detta lämnade vi Danmark via bron till Malmö och tog oss ändå till Ängelholm innan nästa mellanlandning, men sen bar det iväg hem och det är ju faktiskt lite mysigt att bo i hus också. 😛

Nu är det full fart mot lägret som börjar på lördag. Mycket som ska förberedas, fixas och arrangeras men det känns som om jag har hyfsad koll nu iaf. 😉

Jag är ju inte jätteintresserad av det där med utställning och efter Maros skräckupplevelse på My Dog, som valp, har jag tänkt att vi skiter i det, tills vi eventuellt behöver utställningsmerit för ett brukschampionat (om vi skulle råka komma dit).
Dessutom är jag inte kapabel att löpa runt i en utställningsring i den takt som krävs för att han ska bli korrekt visad och i övrigt är jag inte heller någon klippa på att visa hund.

Han är dock rätt snygg och de av hans syskon som har ställts ut har gjort bra ifrån sig.  När en kompis, som kan det här med utställning, i vintras erbjöd sig att visa honom så såddes ett litet frö. När jag sen såg att det skulle vara en kvinnlig australiensisk domare på SKK-utställningen här i stan började fröet att växa. Kvinnlig domare = trevligt ur Maros synvinkel (domaren på My Dog var en stor, rätt brutal man). Australiensisk = kul, ur min synvinkel. Alltid roligt med en domare från rasens hemland. Jag vet inte om det stämmer men jag inbillar mig att man då borde kunna rasen extra bra.

Nåja, jag kollade med den tilltänkta handlern som gick igång på idén och jag skickade in en anmälan. Det höll dock på att få ett snöpligt slut när det visade sig att kompisen/handlern hade missuppfattat datumet och därför var dubbelbokad. Första tanken var ”ok, då skiter vi i det”. Sen började jag scanna av bekantskapskretsen och hittade rätt snart en annan duktig kompis som kunde tänka sig att visa honom.

Igår var det alltså dags för vildhunden att för första gången i vuxen ålder äntra en utställningsring. Utställningen började kl 10 och han var nr 1 i ringen. Eftersom han heter A-Amaroo så blir han automatiskt nr 1 i rätt många sammanhang, åtminstone när man sorterar i bokstavsordning. 😛 OK, hade det funnits valpar, unghundar och juniorer anmälda hade det ju inte funkat men den här gången gjorde det inte det.

Veronica baxade runt det något motsträviga djuret efter bästa förmåga och se det dög bra. Det viftades med ett rött kort (som i det här sammanhanget är bra). Sen var det dags för dagens andra (och sista) kelpie; en tik. Eftersom den inte fick rött kort fick Maro och V gå in i ringen igen och hämta en röd-gul rosett.

Facit av den korta och effektiva tillställningen blev alltså ett antal bokstavskombinationer (och två rosetter):
EXC (excellent)
CK (certkvalité)
BIR (bäst i rasen)

Den där sista bokstavskombinationen lägger jag inte alltför stor vikt vid eftersom konkurrensen inte var särskilt stor (dagens underdrift). Exc och ck däremot känns ju lite kul. 🙂 Det är ju en ren kvalitetsbedömning och har inget med befintlig eller obefintlig konkurrensen att göra. 🙂 Att han inte fick cert beror på att han (vi) saknar bruksmeriten som krävs; uppflyttad till högre klass. Nu ligger vi alltså lågt med utställningar åtminstone tills vi har fixat det. 😉

Inte helt korrekt uppställd men vi orkade inte ”bråka” mer med honom. Han fick göra lite som han ville för nu har han ju papper på att han är ett snyggo. 😉

Nu återgår vi till ordinarie program; dvs bruks och lydnad. Vi har hämtat oss lite efter den pinsamma lydnadstävlingen och matte har en plan för hur vi ska hantera problemet som uppstod då. Det är bra att ha en plan – har jag hört. 😛

Närmast på det riktigt seriösa programmet står Kindslägret v 30 och tyvärr har jag haft alldeles för mycket administration och fix med det sista tiden vilket har gått ut över träningen, men det får vi försöka ta igen under den veckan om inte förr.

För övrigt var han lite högfärdig när jag försökte skåla med honom igår kväll. ”Jag har papper på att jag är snygg, det har inte du” tror jag att han tänkte. 😀