Inte smartast i stan?

Min förmåga att kasta bollar är tämligen obefintlig. Om bollen råkar vara utrustad med snöre går det dock lite bättre, och jag är rent av ganska pricksäker. Eller … brukar åtminstone få iväg dem hyfsat rakt. Dock inte alltid…

På eftermiddagens träningspromenad lyckades jag kasta lite snett. Så pass snett att bollen hamnade i ris, täckt av bedräglig skarsnö, vid sidan av vägen. Men eftersom terriern är en terrier så var det ju inget som hindrade. Snöret stack upp ur snön så jag trodde ju det skulle bli en lätt match, men se det tyckte inte terriern. Han skulle prompt ha tag på själva bollen och grävde och rotade en bra stund, med matte elakt skrattande i bakgrunden. Men att han skulle ge sig? Det fanns inte på kartan! Nu är han ju på intet sätt främmande för att bita i, och hålla i, snöret,  Det händer ju titt som tätt att han tar det istället för bollen och rusar omkring med, men inte idag.

För övrigt körde vi framåtsändande, där tempoväxlingen helt plötsligt kom för tidigt (?), men i övrigt var bra. Långa inkallningar med stå och ligg samt fritt följ hann vi också med. Just nu tränar vi fritt följ mest för min skull. Jag måste lära mig att sakta ner tempot och ta det lugnt i svängarna för att han ska klara att hänga med på ett bra sätt.

I förmiddags var det simning för Iza, och stora julbadet (läs: schamponering) hann vi också med, till hennes stora förtvivlan. 🙂

Gårdagens skumma väder ledde inte till plusgrader på vårt ”fjäll” utan det höll sig runt nollan, och alltså finns det en del spektakulära skapelser kvar på växtligheten, och när det kombineras med solsken så kliar det naturligtvis i avtryckarfingret, så jag tänker alltså plåga mina stackars läsare med några vinterbilder till. Eller också klickar ni helt sonika vidare till en annan blogg. 😉