Det ständigt dåliga samvetet…

Idag på lunchpromenaden blev jag varse  att hallonen är mogna. Åtminstone tillräckligt mogna för att falla schäfertanten och terriertrollet i smaken. Visst har det en fördel att vara lite mer högbent och ha lite mer räckvidd. Och man dessutom ställer sig med frambenen  på en stubbe så… Hallonbuskarna delas liksom automatiskt upp i Hallon 1.0 och Hallon 2.0. Vem som tar vilken version får ni gissa. 😉 Och när vi ska gå vidare får jag dra dem därifrån…

Igår kväll fick faktiskt Iza följa med till klubben. Jag hade bråttom och K var hos dagmatte (svärmor) så han fick vara kvar där tills husse kom hem från jobbet. Iza iakttog lite halvlojt hur jag bytte om till hundkläder och gjorde i ordning hundgodis. Sen konstaterade hon att ”matte plockar ner mitt koppel”. Sen konstarerade hon att  ”MATTE PLOCKAR NER MITT KOPPEL!”.

Det tog några sekunder innan hon kopplade (!) att hon skulle med. Hon är ju min ständiga källa till dåligt samvete även om det inte går någon större nöd på henne. Egentligen. I regel är ju husse hemma och går promenad med henne när jag och Karlsson åker och tränar.  Men igår fick hon alltså åka med och mingla på altanen när jag delade ut  de sista klubbkläderna. Ett litet träningspass (på skoj) hann vi också med, men som vanligt gick hon med nosen i backen mest hela tiden. Det är då jag inser varför det faktiskt inte är särskilt  roligt att träna med henne…  Tyvärr.