Letade reda på gammelkameran, ställde in på macro, och tog några bilder. Det var som jag trodde, den ÄR bättre i den grenen. Nu var ändå inte förutsättningarna optimala, blåsigt och för korta armar/fel vinklar…
En pensé till Agnetha… 😉
(som jag har för mig efterlyste en sån bild för ett par veckor sedan?)
Och så kan man misstänka att blåbärssäsongen startar tidigt i år, eller…?
När jag går ut med båda hundarna inträffar ett roligt fenomen när de, en i taget, ska uträtta nummer två.
När Iza krullar ihop ryggen och sätter sig tillrätta kommer Karlsson och sätter sig fot hos mig och stirrar mig stint i ögonen. Gud förbjude att han skulle titta på syrran ”under tiden”.
När det är Karlssons tur står Iza lugnt i kopplets längd och stirrar rakt ut i luften, var som helst men inte på honom.
Det är tydligen viktigt med någon form av privatliv även när man är hund. 🙂
Kan inte påminna mig att jag på något sätt uppmuntrat detta beteende utan det har de kommit på själva.
Kissa i kors kan de däremot försöka sig på utan större betänkligheter och då gäller det att matte är vaken.
Igår kväll fick Iza följa med till Elfsborg eftersom husse skulle bort på kvällen och därmed inte kunde tillhandahålla någon promenad. När jag var klar med Karlssons träning började det tunna ur bland folk och hundar på plan pga medlemsmöte (som jag inte skulle vara med på eftersom det inte är min ordinarie klubb).
Jag tog ut en lagom uppvarvad Iza som suttit i bilen och tittat på när jag tränade med Karlsson. Vi körde lite linförighet både fram- och baklänges, lite kryp utan krav på position och precision och sen… körde vi ett hopp! Kul tyckte Iza som helt plötsligt började känna sig som en riktig brukshund igen. Mellan varven lekte vi och busade, och hon njöt medan jag försökte rädda mina fingrar från en för tidig död.
När jag var på väg till bilen låg det en tungapport, 4 kg, och skräpade och … varför inte? Hon fick köra två apporteringar och med tanke på att hon inte gjort detta sedan vi tävlade senast (sept -07) så får jag säga att det var helt OK. Inte ett spår av tvekan men vissa problem med att vrida in i position, men det hade hon å andra sidan när hon var tävlingshund också.
Vi körde ett hopp till innan vi bröt och sedan hade jag en hund som var både lycklig, förvånad och nöjd.
Note to self; gör detta oftare!
Mer om Karlssons träning kan man läsa på hundarhundar.se.
…vill jag meddela att jag i söndags, på väg hem från Varberg, lyckades få husse att bromsa husvagnsekipaget i höjd med regionens största och mest välsorterade skobutik.
Jag kom ut därifrån med … två skohorn.
Och motiveringen att jag inte hittade något jag behövde?!
Vuxenpoäng på det?
Efter en hyfsat hektisk dag på jobbet igår var det dags att aktivera hundar. Det jag avsåg att göra med K krävde ingen appellplan, mer än den som finns att tillgå hemmavid, så där blev vi. Fokus igår låg på fjärren och rutan och mer om det kan man läsa här om man är intresserad. Han ansåg uppenbarligen att fyra dagar utan träning var helt oacceptabelt och var lite speedad i början men lugnade ner sig efter en stund. 🙂
För Izas del stod det simning på programmet. När vi kom fram rådde fullständigt kaos i väntrummet! Fullt med hundar och … katter. När vi väntade på vår tur hade Iza fullt upp med att räkna katter och att (på en meters håll) flirta med en leonbergertik (!) iförd ungefär 20 stygn på sidan av buken samt tratt. Responsen från både leonbergertik och katter var, milt uttryckt, ljummen. När vi väl anmält oss och rundat byggnaden kom vi inte in. Krånglande lås eller glömsk personal som inte öppnat? Nåväl, upp i väntrummet igen (som nu var ännu mer välfyllt). När jag, pressad mot ytterdörren, såg ytterligare en kattbur nalkas tog tålamodet slut. Jag fick syn på en veterinär som jag känner, ropade till och bad att bli insläppt i simmet ”bakvägen”, vilket han löste snabbt och smidigt. Det har sina fördelar att vara stamkund. 🙂 Det var i grevens tid för frågan var vem som skulle krevera först; jag eller Iza?
Simningen gick bra och Iza var rejält på G. Så på G att hon stundtals körde elvispmetoden och vattenspridningen var … hm … god. Hon kändes inte heller särskilt trött efteråt.
Idag är det svalt, det regnar och blåser. Ovant men, måste jag erkänna, samtidigt ganska skönt. Dels behövs det regn och sen är det ju bättre att vi tar lite av den sortens väder nu och inte sparar allt till sommaren. Växtligheten är i en fas som normalt inträffar 2-3 veckor senare så det skadar nog inte att ”bromsa” det hela lite.
Ja jag vet att första delen av rubriken låter som en medioker låt av Thomas Ledin, men det är ungefär det helgen har handlat om så – varför inte?
I torsdags eftermiddag kopplade vi på husvagnen och drog till Getterön (Varberg). Då rådde det fortfarande högsommartemperatur. Husvagnen kom på plats och förtältet kom upp. Trots att det var premiär för säsongen så kom jag och husse faktiskt ihåg nästan samma saker om hur det skulle gå till! Och i de fall vi inte kom ihåg samma saker så insåg husse att jag troligen kom ihåg rätt. Det tog fyra år innan den poletten ramlade ner…
Helgen har ägnats åt promenerande, slöande med en bok i solen, ett litet besök inne i Varberg och umgänge med T, M och Bozz. Samt lyssnade på sågande, spikande och allmänt byggande. Så här i början av säsongen har ju alla ”säsongare” (=campingproffs) ett fasligt sjå med att få ordning på sina boplatser samt inhägna dessa tills de mest liknar fästningar.
På torsdag kväll tog vi en promenad ner till klipporna med M, T och alla hundarna. Där avnjöt vi en öl i solnedgången och det var riktigt skönt även om Iza hade lite svårt att förstå varför vi skulle sitta still?! Det fanns ju liksom både omgivningar och en Bozz att utforska!
Så mycket vettigt har inte blivit gjort under helgen, men det var väl inte direkt meningen heller. Det har inte ens blivit någon lydnad med K. Han har nämligen haft fullt sjå med campandets vedermödor och tidvis varit ganska sliten. Igår morse/förmiddag var han så slö att jag blev riktigt orolig. Så orolig att jag t o m tog tempen på honom! Den var dock helt OK och han tog sig under dagen. När matte på eftermiddagen gick och köpte glass till hundarna var lyckan fullständig och sedan blev han sitt vanliga pigga jag igen. Det kanske kan vara något inför tävling – glass till frukost? Äh… det räknas säkert som doping det också…
Än en gång har jag konstaterat att Iza och Karlsson är helt underbara som campinghundar (=campingproffs). När de är bundna utanför förtältet är de sååå coola, och det ska till något exeptionellt för att bringa dem ur fattning. Vid ett tillfälle kom det en yngre gentleman springande. Han skulle väja för en mötande bil och sprang på insidan av vår bil. Där låg Iza. ”Oj” sa han. ”Oj” tänkte nog Iza men hon var helt tyst och reste sig inte ens trots att han passerade ca 75 cm från hennes nos.
En av våra grannar hade en liten blandrashistoria som var rädd för allt och alla, såväl två- som fyrbena. Eftersom anfall är bästa försvar skällde den på allt som passerade. Kanonbra inlärning! Hund skäller och INGEN kommer fram! Att de sedan bodde mitt emot servicehuset och att ingen av de förbipasserande ens tänkt tanken att komma fram visste ju inte hundstackar’n… Men den lärde sig att skäller jag så får jag vara ifred! När de passerade förbi oss lyckades den lilla hunden frambringa läten som jag trodde var omöjliga att få ur en sådan liten kropp. Och Iza och K var helt tysta och bara skakade medlidsamt (nåja 🙂 ) på sina huvuden. Hade jag en så’n hund skulle jag nog allvarligt överväga att ge upp campingkarriären…
Men totalt sett har helgen varit behaglig även om temperaturerna dämpats lite efter hand. Solen har dock lyst från klarblå himmel och för att vara början på maj har värmen också varit helt OK. Utvalda delar av kroppen (ansikte, underarmar och skenben!) har antagit en ny nyans.
På fredagkvällen lyckades jag göra en högst ofrivillig frivolt. Hade någon lyckats filma den hade den garanterat blivit en favorit på youtube, men nu var det bara Iza som såg den – tack och lov. Trots en mycket beskedlig promillehalt lyckades jag ”missa” trappan när jag skulle kliva in i husvagnen. Det resulterade i skrapsår på höger skenben, grus på höger knä och – öm svanskota?! Hur jag lyckades slå dessa vitt skilda delar i samma vurpa är en gåta? De enda bestående men jag har är dock såren på skenbenet.
Några av helgens promenader har skett i sällskap av kameran, dock utrustad med ordinarie objektiv eftersom låneobjektivets autofokus inte funkade med min kamera. Har gjort några halvtama försök att leka naturfotograf, med blandat resultat. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig gammel-kameran för den är banne mig bättre på makro-fotning. Men här kommer ett litet urval i alla fall.
Sådana här växer överallt. Undrar vad de heter?
Massor av välskötta fina hus, och pedantskötta trädgårdar finns det men där går gränsen – att fotografera in i folks trädgårdar, även om jag var sugen ibland. 🙂
Lite känsla av Grekland?
Observera Varbergs fästning i bakgrunden!
King of the campingplats!
(Äntligen lyfte kärringen på röven så att jag fick en egen stol!)
vallterrier.com 