Dag: 9 maj, 2009

Det är billigt att tävla. Då betalar man in sin anmälningsavgift på 150-175:- och så är det klart. När man inte tävlar har man alla möjligheter i världen att göra av med pengar. Det har jag gjort idag. Och på köpet lyckades jag skaffa mig två saftiga skavsår…

Det började igår med att jag, på väg till trimmet, stannade till hos min pelargonspecialist och shoppade ytterligare några pelargoner av nya sorter samt några lobelia. Eftersom det var en klubbkompis som hade jouren där fick jag lite rabatt. Han dömde lydnaden på vår senaste (sista?) skandaltävling så det kanske var lite plåster på såren? Inte för bedömningen, för den var säkert helt korrekt, men för den dåliga prestationen.

Hur som helst; idag vidtog den stora krukjakten. Eller egentligen; ampeljakten. Vad har hänt med alla amplar? Det är nästan omöjligt att få tag på nu för tiden om man inte vill ha korgamplar med insida i tunn plast som kommer läcka som ett såll efter två veckor. Hur som helst hittade jag ett par stycken till sist, inte optimala men de fick duga. Det inhandlades även lecaculor och blomjord. Och mitt i alltihop slank det visst med ett par blusar och ett par shorts också?!

Under denna expedition som, trots allt, inte innefattade några jättelånga promenader lyckades jag ådra mig två rejäla skavsår på hälarna. Det ena så rejält att den stora vattenblåsan på ena hälen dessutom lyckades gå sönder innan jag var hemma. Så nu har jag alltså ett ”köttsår” på ca 2cx2 cm på höger häl, och ett inte fullt så köttigt skavsår på vänster häl. Tack och lov fanns det Compeed hemma så nu klarar jag mig hyfsat. Problemet är bara att jag bara har ett plåster kvar, och två skavsår, så jag hoppas de sitter kvar till måndag när det vanliga apoteket öppnar igen. Det mest fascinerande var att skavsåren uppkom att ett par, vanligtvis, jättesköna Ecco-skor som är inne på tredje säsongen. Vi har genomlevt både längre och varmare promenader tillsammans, men idag tyckte inte fötterna om dem, uppenbarligen.

När plåstren kommit på plats lyckades jag snöra på mig kängorna och ge mig ut på en lek- och buspromenad (med visst krav på samarbete) tillsammans med Karlsson. Han fick springa av sig rejält men jag behövde inte röra mig jättemycket… Smart va’?

När vi kom hem fortsatte vi med träning av rutan samt inkallning med ställande. Testade en ny variant (för vilken gång i ordningen?) på rutan där jag ställde de främre konerna på en knapp meters avstånd för att göra det tydligt att han ska in mellan dom. Vågar inte dra några slutsatser än, men det kanske kan vara rätt väg. Sen får jag gradvis flytta ut dem. Konerna står kvar på gräsmattan i avvaktan på lydnadspasset som ska gå av stapeln i morgon bitti.

Några hyfsat tjusiga ställanden fick han också till. Nu tjöt jag ”stå” i falsett (inte ”stanna”), följt av back utan handtecken och det verkade som om han köpte det? Men i morgon är det en ny dag och då kan allt vara glömt, han är ju terrier.

Efter fintrimningen hos V igår kväll uppenbarade sig ett par ganska kraftfulla bakbensmuskler. 🙂 Tänk om det var lika ”enkelt” för en annan att skaffa sig en tjusig muskulatur – bara att rycka bort lite päls liksom? 😉

För övrigt blev jag utskickad ur trimmet igår när V ville prova att klippa hans klor utan att jag var närvarande. Förvisso klippte jag dom i onsdags, men det fanns lite kvar att ta. Jag tror jag fick en ganska klar bild av hur blivande fäder kände sig förr i tiden när de vankade omkring utanför förlossningssalen, nervöst rökande. Samtliga inblandade överlevde dock med både hälsa och förstånd i behåll.

Nu på morgonen har vi kört ett litet lydnadspass. Jag måste bli bättre på att träna även tidigt på dagen! Han var förhållandevis laddad trots tidpunkten och vi körde rutan och fjärren med varierad framgång. Till sist blev det ganska bra. Försöker skärpa till mig nu med att han bara får en chans varje gång. (Eh… hur lät det där?) Dvs om han inte kommer rätt i rutan vid första försöket så vänder jag ryggen till och säger ”fel” och så börjar vi om från början. Det är så himla lätt att man slarvar till det med ytterligare ett kommando och så blir det en vana. Har ju varit medveten om risken men ändå inte sett riktigt vad jag hållit på med. Tror att krypet har fastnat lite i den fällan. Han har fått för sig att det är det andra kommandot som gäller, inte det första…

En liten porträttbild blev det också när jag ändå hade kameran ute.
Med uselt ljus, blött skägg och en hund som hatar porträttfoto
blev dock resultatet ”sådär”…

Avslutningsvis vill jag gratulera Agnetha och Bucks som igår klämde till med en klassvinst, 1:a pris och uppflyttning i lydnadsklass II med finfina poäng! Snyggt jobbat! 🙂