Letade reda på gammelkameran, ställde in på macro, och tog några bilder. Det var som jag trodde, den ÄR bättre i den grenen. Nu var ändå inte förutsättningarna optimala, blåsigt och för korta armar/fel vinklar…
En pensé till Agnetha… 😉
(som jag har för mig efterlyste en sån bild för ett par veckor sedan?)
Och så kan man misstänka att blåbärssäsongen startar tidigt i år, eller…?
När jag går ut med båda hundarna inträffar ett roligt fenomen när de, en i taget, ska uträtta nummer två.
När Iza krullar ihop ryggen och sätter sig tillrätta kommer Karlsson och sätter sig fot hos mig och stirrar mig stint i ögonen. Gud förbjude att han skulle titta på syrran ”under tiden”.
När det är Karlssons tur står Iza lugnt i kopplets längd och stirrar rakt ut i luften, var som helst men inte på honom.
Det är tydligen viktigt med någon form av privatliv även när man är hund. 🙂
Kan inte påminna mig att jag på något sätt uppmuntrat detta beteende utan det har de kommit på själva.
Kissa i kors kan de däremot försöka sig på utan större betänkligheter och då gäller det att matte är vaken.
Igår kväll fick Iza följa med till Elfsborg eftersom husse skulle bort på kvällen och därmed inte kunde tillhandahålla någon promenad. När jag var klar med Karlssons träning började det tunna ur bland folk och hundar på plan pga medlemsmöte (som jag inte skulle vara med på eftersom det inte är min ordinarie klubb).
Jag tog ut en lagom uppvarvad Iza som suttit i bilen och tittat på när jag tränade med Karlsson. Vi körde lite linförighet både fram- och baklänges, lite kryp utan krav på position och precision och sen… körde vi ett hopp! Kul tyckte Iza som helt plötsligt började känna sig som en riktig brukshund igen. Mellan varven lekte vi och busade, och hon njöt medan jag försökte rädda mina fingrar från en för tidig död.
När jag var på väg till bilen låg det en tungapport, 4 kg, och skräpade och … varför inte? Hon fick köra två apporteringar och med tanke på att hon inte gjort detta sedan vi tävlade senast (sept -07) så får jag säga att det var helt OK. Inte ett spår av tvekan men vissa problem med att vrida in i position, men det hade hon å andra sidan när hon var tävlingshund också.
Vi körde ett hopp till innan vi bröt och sedan hade jag en hund som var både lycklig, förvånad och nöjd.
Note to self; gör detta oftare!
Mer om Karlssons träning kan man läsa på hundarhundar.se.
vallterrier.com 