Positive thinking!

Om man nu ska försöka hitta något positivt med det här ymniga snöfallet så är det väl att dagens lunchpromenad blev förhållandevis lugn och städad. Vi såg inte till en enda levande varelse, förutom russhingsten, på hela djävulsrundan. Och eftersom han skiter i oss så skiter vi (läs Iza) i honom. Så rent mentalt var promenaden rätt begaglig. 🙂

Den där Murphy kan man lita på!

Ikväll är det julfest med jobbet. Det börjar redan vid 16.15 med diverse ”idrott” (typ bowling, biljard, dart?) för att sedan fortsätta med julbord på ett annat ställe.

Murphy började lägga sig i det hela på ett tidigt stadium; redan när husse fick inbjudan till julfest med sitt jobb, samma kväll. Naturligtvis. Varför blev jag inte ens förvånad?

Nåja, det skulle väl gå att trassla ihop. Jag planerade att jobba hemma idag (vilket jag också gör och där snuvade jag Murphy på konfekten) och husses fest börjar senare så det skulle ändå inte bli så många ensamma timmar för de vilda djuren.

Men Murhpy gav sig inte med det minsann! Näädå!

Nu snöar det rejält och har så gjort i några timmar. Detta innebär att husse förmodligen inte går på någon julfest alls. Han jobbar istället, och naturligtvis är det mest synd om honom.

Men snöfallet innebär också att jag inte vågar chansa på att få tag på en taxi som kan ta mig hem när det passar mig och uppför (de sannolikt oplogade) backarna. Om jag ska vara med får jag alltså hålla mig nykter och köra egen (fyrhjulsdriven) bil så att jag vet att jag kommer hem till hundarna ”i tid”. Och känner jag mig rätt så infaller ”i tid” vid 21-snåret… Kul typ man är va’?!

Och visst, jag dör väl inte av att hoppa över snapsen och ölen, men just på julbord med jobbet så underlättas det hela av att man har en viss promillehalt i kroppen. Men nääädå, inte om Murphy får bestämma.

Var god stör ej! (tyckte lillnos)

Igår kväll tog jag och K ett träningspass i vardagsrummet. Husse och Iza befann sig i köket. Iza var naturligtvis vederbörligen upprörd för att hon inte fick vara med.

K var djupt koncentrerad eftersom det var svårt. Jättesvårt! Först körde vi backaövningar med klicker, vilket vi gjort ett par gånger tidigare men poletten har inte riktigt ramlat ner. Sen tog vi en liten paus och sen… sen gav vi oss på klossträning. För första gången! Och det var om möjligt ännu jättesvårare! K trodde nog att klossen var en fälla och att det gick ut på att INTE trampa på den. Han var superskärpt och hjärnan gick på högvarv när han försökte räkna ut vad jag ville, och ändå gav jag honom mer hjälp än vad man egentligen ska i ”korrekt” klickerträning.

Mitt i dessa vansinnigt koncentrationskrävande övningar kommer Iza! Hon hade lyckats pilla upp dörren som husse uppenbarligen inte stängt riktigt efter ett besök på träningsplanen… f’låt ”i vardagsrummet”.

Hur som helst fick hon sig en rejäl omgång av lillnos! Han fräste till ordentligt och högg vilt omkring sig i ett par sekunder, som om han trodde det var en grävling i grytet ungefär. Sen sansade han sig lite och insåg att det ”bara” var storasyster. Och hon … hon såg mest förvånad ut stackar’n, och ruskade på huvudet åt sin skruvade lillebror. Det är tur att hon är den pascifist hon är (även om ansiktsuttrycket säger annorlunda ibland, se gårdagens inlägg) och har den långa stubin hon har, annars hade jag haft ett fullt utvecklat hundslagsmål på halsen.

Men helt uppenbart var att Karlsson INTE ville bli störd när han och matte höll på med VIKTIGA saker! Är det konstigt att jag gillar min terrier? 🙂