Dagen började bra, frånsett att den började lite väl tidigt (se föregående inlägg). Vid 10-tiden befann vi oss på julmarknad på Åhaga, samma ställe där det var terrierutställning förra söndagen. Köpte en julklapp och lite glögg, sen fick det vara bra. Jag fortsatte på en shoppingrunda och nu är nästan alla julklappar klara, fast det inte ens är december ännu?! Det som inte är klart är antingen beställt via nätet, eller så vet jag vad det ska vara men det är ännu inte inköpt. *klappar (!!) nöjt mig själv på axeln*

När jag kom hem packade jag in Karlsson i bilen och åkte till klubben. Vi började med ett uppletande i tävlingsrutan, men jag vallade bara en korridor på ca 10 meter där jag la fyra föremål långt ut. Dessa plockade han in på 4,5 skick. På det halva fick han hjärnsläpp efter några meter, men jag kallade in och skickade om och då gick det som på räls. Terrängen och vinden i den rutan är rätt knepig, så jag är faktiskt riktigt nöjd.

Sen skulle jag fortsätta med framåtsändandeträning. Samtidigt som jag parkerade vid stugan var det en kille med en helkuperad dobermann som gick upp på plan. Han fortsatte till den övre av våra två appellplaner och jag, Karlsson och vår ”grupp” (de fyra hinkarna) tog plats på den nedre. Jag såg hur killen monterade på en lång lina på hunden och började ”longera” och leka. Flera gånger gled hunden ner i sluttningen för att kolla vad vi höll på med, och jag ropade och frågade om hunden var ”kopplad” eftersom jag inte såg om han höll i linan eller om den bara släpade. Jag fick till svar att ”jaadå, han har spårlina på”.

Vi fortsatte träna, vilket f ö gick rätt bra. Helt plötsligt kommer killen och hunden ner på vår plan och stannar ca 15 meter från yttre delen av ”gruppen”. Hunden har koppel samt linan släpande efter. Vi fortsatte träna, för naturligtvis trodde jag att killen höll i något av alla snören om han nu ville ha oss som ”störning”. Karlsson brydde sig inte så för den delen spelade det ingen roll.

Helt plötsligt ser jag hur hunden sätter fart mot oss, och hur killen fullständigt saknar grepp i både lina och koppel. Han försökte trampa på linan men hallå – 40 kilo dobermann och plastad lina i leran?! Tack och lov var Karlsson just då intill mig, vilket han av naturliga orsaker (framåtsändande, remember?) inte var hela tiden. Jag fick tag på honom och lyfte upp honom på axeln. Helt emot alla ”regelböcker”, men vad gör man? 8 kilo borderterrier – 40 kilo dobermann? Där var det bara ren och skär instinkt som gällde. Att utföra något experiment för att kolla om hunden var ”snäll” och om de kunde lösa det själva fanns inte på kartan. Att jag skulle låtit K vara kvar på backen och själv gått emellan fanns liksom inte heller på kartan. Tror faktiskt inte att den hunden varit så imponerad av mig. Hunden kommer fram till oss och börjar naturligtvis att hoppa som en stolle för att komma åt Karlsson. Vänlig eller ovänlig? Jag har ärligt talat inte en aning…

Vad gör då husse i detta läge? Jo, han står kvar på utgångspunkten och tittar på cirkusen! Så småningom börjar han sakta promenera mot oss medan han rättar till sin mössa som hamnat på sniskan. -Han är snäll… fick jag höra. Jo tack… -Men kom för h***te och hämta din hund, vrålade jag, med dobermannen flåsande i öronhöjd. Husse fortsatte sin promenad, gick förbi hela linan utan att försöka hala in, och kommer till sist fram och får tag på hunden. Jag vill minnas att jag yttrade några fler väl valda ord om vikten av att hålla i kopplet…

Jag släppte ner Karlsson, som tack och lov inte verkade ha tagit särskilt illa vid sig, och då märkte jag att mitt hjärta slog i en klart ohälsosam takt och att benen var som spagetti. Jag bjöd Karlsson på lite godis och lekte lite med honom för att avdramatisera det hela. All förmåga till konstruktiv träning hade dock runnit iväg i rask takt. Stod kvar en stund och tittade på det ”spännande” ekipaget. Då band han upp hunden i en stolpe (inte särskilt stabil sådan) längst ut i linan där hunden nästan nådde fram till våra hinkar. Sedan fortsatte han ”träningen”. Troligen hoppades han att vi skulle göra detsamma så att han skulle få störning?! Men hej vad han bedrog sig. Jag plockade in hinkarna och åkte hem, chockad och med en klump i halsen. Naturligtvis evigt tacksam att det inte blivit några fysiska skador, och jag tror inte det blev några mentala heller, åtminstone inte för Karlssons del. Men som sagt – världen är full av idioter! Och optimister!

Förresten; trevlig första advent på er! 😉

Och här kommer helgens sista Down Under-inslag:

Om man på fredag kväll är så jättetrött att man lägger sig tidigt och av misstag ställer klockan på ”normal-ringning” så är man jättetrött på lördag kväll, lägger sig tidigt och vaknar – klockan 06.00!

Utan klockradions hjälp.

Men man får i alla fall mycket gjort…

Iza blir glad.

Och i morgon är det måndag igen… *suck*

***

Morgonens Down Under blir denna:

I sin alldeles egen fåtölj. Men vilken tid det tog innan hon förstod att hon faktiskt fick ligga i den, även när vi var hemma. *host*

Hur kan man bättre fira in första advent än genom lite bortglömda idoler från Down Under? Tack vare ett felaktigt svar i På spåret igår blev jag påmind om dessa gamla hjältar.

Det lär dyka upp mer från samma världsdel under helgen om det går som planerat. 🙂

***

Eftermiddagen har ägnats åt spår och uppletande tillsammans med A och hennes goldenvalp och det är värst vad tiden går fort när man har roligt. 🙂 När vi avslutade med Karlssons spår var det nästan mörkt och spåret hade legat i närmare 2,5 timme.

Iza fick följa med och valla uppletandekorridorer och skulle sedan få hämta in några föremål. Ett föremål fick hon in sen straffade hon ut sig själv genom att vara mer intresserad av att äta ”naturens gåvor” som hon minsann hittade i rutan…

Karlsson skötte sig på det stora hela alldeles lysande. Två korridorer med tre föremål i varje. Visst finns det mycket att jobba på men med tanke på hur det såg ut i våras så får jag vara mycket nöjd. Dock hade han lite problem med en handske som uppenbarligen inte var riktigt död?! Den fick han springa några extra varv med, och dänga i backen några gånger, för att den skulle dö ordentligt innan han lämnade av. Förhoppningsvis lägger dom bara utan färdigdöda föremål på tävling?

Spåret gick också i stort sett bra. Problemet med ”rena” pinnar verkar tack och lov bara vara ett minne blott. Den enda pinnen han föresökte gå över var den som legat i A:s ficka och gottat till sig, och som hon fyllde ut med när det blev lite glest på slutet. Luktade den för mycket kanske?

A:s jaktgolden på sju månader är ljuvlig att se. Han har inte gått många spår i sitt liv, och nu var det ett par månader sedan sist, men det tog han ingen hänsyn till. 🙂 Spårade kanonfint och supermotiverat. Lite fladdrigt ibland, men vad kan man begära? Och pinnarna kastar han sig över och apporterade in till matte som om han inte gjort annat i hela sitt korta liv!

Uppletande är han också väldigt ”grön” på men inte heller det brydde han sig om. Han satt lugnt och fint och tittade på när K hämtade in sina saker och sen … gjorde han likadant. 🙂 Vad månde bliva av denna jycke?

***

I en kommantar till förra inlägget fick jag tips om att baka pepparkakor, men se nä – det ska jag inte göra. Inte än… Det är nämligen så att någon äter upp dom. Och det är varken husse, Iza eller Karlsson… Jag är ett väl utvecklat pepparkaksmonster, och i synnerhet mina egenhändigt bakade supergoda kan jag bara inte låta bli. Det är alltså lugnast så länge de inte finns. Inför glöggfesten vi ska ha längre fram ska jag baka, men så sent som möjligt. Har jag tur finns det då även några kvar till julafton… Men lite glögg ska det bli ikväll, medan jag tindrar med ögonen åt alla ljusstakar och annat pynt.

Igår kväll gjorde jag det igen! Alltså ställde klockradion på ringning, på ren reflex.

Kl 05.00 gick den igång, och för en gångs skull insåg jag ganska snabbt mitt misstag. Hade det varit vardag hade jag inte haft några som helst problem att somna om, men en lördag… nä!

Nu är klockan 10.30 och hela adventspyntningen är klar, inklusive julgardinerna i köket. Ja utom kappan då, som ska vara i fönstret vid diskbänken, som jag lyckades tappa ner i något kladd och fick tvätta om… (Där och då visade jag stort prov på mitt terriertemperament. Samtliga familjemedlemmar lämnade raskt slagfältet.)

Om ett par timmar kommer en kompis hit och så ska vi lägga spår åt hundarna. Ett uppletande hinner vi nog också med, när spåren ligger till sig.

När jag plockade ur diskmaskinen för en stund sedan lyckades jag krossa ett glas. Hundarna åkte omedelbums in i vardagsrummet medan jag röjde undan glasskärvor och splitter. När jag öppnar dörren igen möts jag av en vildsint lillnos som, med ett tuggben rakt ut ur käften som en cigarr ungefär, vilt morrande kastar sig ut i köket för att göra en gir och sladda tillbaks in i vardagsrummet och upp i syrrans fåtölj.

Samtidigt möts jag också av bekymrad stornos med rynkig panna och en blick som säger ”snälla, säg att han inte är på riktigt, säg att han bara är på låtsas?”

Den blicken möts man av med jämna mellanrum, när lillnos får sina tokspel. Iza har svårt för morrande hundar, även om det bara är på lek. Och även om det är hennes lillebror. Hon blir ledsen, för hon har ju inte gjort nå’t ont, så varför morrar dom då…?

Men jag tror hon tycker om honom ändå. Innerst inne. 😉

***

Lillnos har varit hos ”tant” veterinären idag, och fått sin varannanårliga vaccination. Som vanligt blev det en lättare besiktning också och allt (hjärta, lungor osv.) var OK. Bad vet. att kolla halsen också och visst är tonsillerna lite stora, men inte irriterade så det är väl helt enkelt så han är gjord.

När jag ställde honom på vågen i väntrummet höll jag dock på att få en chock. 12,2 kilo!!! Men så upptäckte en som väntade i kön att vågen stod på 3,6 kg när den var tom. Puh… 8,6 kilo kändes mer i sin ordning.

Fick också reda på att ”tant” veterinären ska sluta och börja jobba i Göteborg. Synd, för hon är en av dem jag har stort förtroende för, framför allt om det ska opereras. Nu är ju inte Göteborg världens ände så skulle det behövas kan man ju ta sig dit, men trist ändå.

Jag har ju tidigare skrivit om min nya favoritförfattare – Arne Dahl. För tillfället är jag inne på den femte boken på raken. Ordningen på böckerna har dock inte varit särskilt organiserad pga felaktig kronologi i första boken jag läste – ett rea-fynd. 10, 2, 1, 3, 4 har det blivit hittills. Men nu går det trögt. Jättetrögt. Inte för att böckerna är dåliga, för det är de inte! Men jag är så s*tans trött! Jag läser ju bara i sängen innan jag somnar på kvällen, och den där somna-fasen infaller tidigare och tidigare verkar det som. Lyckas inte ta mig igenom mer än ett tio-tal sidor varje kväll och då räcker en bok länge.

Kanske ska försöka variera mig lite och prova någon annan författare som omväxling när jag är klar med bok nr 4? Det finns ju en del att välja på i bokhyllan. Så småningom får jag kasta mig över de resterande sex böckerna i serien…

Jag har sett honom!

Jag har hört honom!

Jag har till och med pratat med honom!

.

.

.

Alltså han som uppfann självscanningen, som jag hyllade och hissade för mindre än en månad sedan.

Jag har inte ens tänkt i termer av att det var en ”han” som uppfann det. Inte en ”hon” heller för den delen. Jag har liksom inte funderat öht, det har blivit ett naturligt tillstånd. Men igår var han alltså en av föredragshållarna i Göteborg. Beteendevetare till yrket och mitt beteende hade han uppenbarligen rätt bra grepp på. 😉

Det var nästan (men bara nästan) så att jag blev lite kär. 😉

Tyvärr glömde jag be honom lobba för självscanning på Systembolaget.

***

Min insats för att häva lågkonjunkturen blev av det mer blygsamma slaget. För det första missade jag en del tid eftersom något snille byggt en tunnel under halva stan (utan att informera mig) och den svalde mig och min bil som en gigantisk (och lång) val och spottade sedan ut mig på helt fel ställe. Innan jag lyckats krångla mig tillbaks hade jag förlorat en del värdefull shoppingtid. Att köra bil i Göteborg är inte helt enkelt. Man ser var man ska, man vet var man ska, men det finns inga vägar som är tillåtna att köra utan man blir ivägskickad en halvmil åt fel håll innan man kommer på rätt spår… Vissa skyltar ser ut som avancerade elektroniska kopplingsscheman och är helt omöjliga att hinna förstå om man samtidigt ska köra bil (utan att krocka)…

Hur som helst blev det shoppat några julklappar och … en kanonbra pannlampa som jag invigde redan igår kväll.

Sen tog jag en tur till IKEA men där blev det mest förbrukningsartiklar som kronljus, värmeljus, julklappspapper och servetter. (Jag hävde tillfälligt mitt köpstopp på servetter, om någon minns det?) Och av en slump (!) råkar ju Huveröds ligga precis intill… Där blev det födelsedagspresent till lillnos som fyller år nästa vecka och julklappar till båda nosarna. Och lite godsaker att stoppa i träningsryggsäcken. Och reflexhalsband till lillnos. Och en säck foder. 🙂

***

Träningstävlingen i måndags gick hyfsat. Visst var han laddad, men inte på något negativt sätt. Vi körde högre klass igen och fria följet var bättre än sist men fortfarande ganska fladdrigt. Han kan betydligt bättre och det har han visat även på tävling. Större delen går han jättefint men ibland tappar han och då fladdrar poängen snabbt iväg, så detta har vi att jobba på. Tror f ö att det får bli ett ”projekt” till kursen för Maria Hagström i januari.

Framåtsändandet var både bra och dåligt. Farten var på tok för hög (full galopp åt båda hållen?!) och på första skicket skenade han iväg mot ryggsäcken, som stod vid sidan av planen, så att jag fick kalla tillbaks honom. Det verkar ju onekligen som om han fattat att den är rolig, men fortfarande tror att det är någon form av fritt valt arbete. På andra skicket galopperade han åtminstone rakt fram utan att pendla nämnvärt så riktningen känns som om han har greppat, och inkallningen/ingången var också helt OK så vitt jag kunde bedöma. Nu är det alltså tempoväxlingen vid gruppen vi får fokusera på.

Kvällens  höjdpunkter var krypet, skallet och tungapporten. På krypet blev det något missförstånd så att han satte sig upp direkt efter det inledande läggandet. Då ska man egentligen bara ha en 7:a enligt domaren men han kröp så fantastiskt fint så att vi jobbade upp oss till en 8:a. Inte enligt regelverket, men om han inte satt sig upp i början hade vi nog nosat på en 10-poängare för resten gjorde han jättebra. Skallet fick han 9,5 på och samma poäng utdelades på tungapporten.

Helt klart finns det hopp för lillnos (och hans matte). Det mest positiva var att han var betydligt mindre fundersam på tävlingsupplägget med domare och tävlingsledare. Vi skulle behöva träna på detta sätt minst en gång i veckan, inte en gång i månaden. Nu är det dessutom två månader till nästa gång med anledning av julhelgen…

***

Gårdagens sämsta var när jag kom hem och klev ur bilen. Gödseldoften slog emot mig och det visade sig att någon, troligen bonden, gödslat vår framåtsändandeplan!!! Maken till fräckhet… Fattas bara att de plöjer också, så är det helt kört. *suck*

Ikväll är det alltså dags igen för klubbens nya tradition – tävlingsträning.

Det är ca -4°.

Snötäcket är tunt, men det är.

Lillnos har inte satt sin tass på en appellplan på över två veckor och är sannolikt superladdad.

Det är inte jag. Laddad alltså…

***

I morgon bär det iväg till Göteborg på halvdagsseminarium å jobbets vägnar, och när jag ändå är i ”storstan” tänkte jag göra en insats för att försöka häva finanskrisen. Vi skulle ju shoppa oss ur krisen läste jag någonstans så… 😉

Om ett par veckor går bindningstiden ut på mitt mobilabonnemang och nu är dom uppenbarligen nervösa på Telia. Jag fick just det fjärde (!!) säljsamtalet på ett par veckor där ett, av Telia anlitat, säljföretag försökte pracka på mig ytterligare en 12-månadersperiod, och det jag skulle få i utbyte var tämligen mediokert.

Nej tack, jag ser fram emot att ha ett obundet abonnemang även om jag inte har för avsikt att byta operatör. Ni kan alltså bespara er dessa telefonsamtal, för detta var säkert inte det sista även om säljaren avslutade med ”tack, då vet vi”. Det tror jag nämligen INTE att de gör…

Den senaste veckan är det flera kommentarer som fastnat i moderation-filtret, ungefär lika många som under hela min tid på WordPress. Inget konstigt med kommentarerna såvitt jag kan se? Men dyker inte det ni skrivit upp på en gång så beror det förmodligen på detta. Vet inte om ni får något meddelande?

Men hav tröst, era kommentarer publiceras så fort jag upptäcker att de fastnat, åtminstone så länge ni är trevliga. 😉

Idag har det varit Hund för hela slanten. Förmiddagen tillbringades på terrierutställningen och jag konstaterade att det var väldigt skönt att inte ställa någon hund.

När jag kom hem blev det lite julkortsfotning. Det gäller att passa på när snön ligger. Nu kommer jag troligen inte använda dessa foton men de är en nödutgång om det planerade upplägget spricker. Efter det la jag ett spår till K och medan det låg till sig körde vi lite lydnad.

Spåret gick (nästan) kanonbra. Jag tror att det var nästan första gången han spårade i minusgrader, och snö låg det också på marken. Inte mycket snö, men ändå. Han var supertaggad och höll sig nästan hela tiden fint i spåret. Ibland ville han gena i vinklarna, om vinden låg ”fel” (eller rätt, det beror på om man är hund eller människa), men annars skötte han sig fint. För första gången sedan pinnstrulet började körde jag med osnitslade OCH ”rena” apporter. Och se på sjutton, han klippte fyra av sex pinnar kanonfint. Vid den femte var det en intressant kissfläck som tog överhanden och vid slutapporten var han lite ”ur spår” och gick förbi, men det kändes ändå som ett framsteg. Belönade med pip vid varje pinne och det verkar vara modellen, åtminstone för tillfället.

Efter spåret var det bara att störta iväg med Iza till simmet… och sen hade den dagen gått.

***

Hundcoachen i TV4+ är det ju många som har åsikter om, och så även jag. Förra veckans avsnitt missade jag men hade ställt DVDn på inspelning av reprisen tidigt i morse. Nu visade det sig att DVDn också hade synpunkter på programmet. Så mycket synpunkter att den dog… Stone dead. Är icke mer! Och jag som har sex avsnitt av Six Feet Under som väntar. Nu är husvagns-TVn med inbyggd DVD riggad, så får jag avnjuta min favoritserie i 14″-format. *suck*

Och som vanligt med dagens tekniska apparater är det väl ingen idé att laga eftersom det troligen blir lika dyrt som att köpa nytt. Jag tror faktiskt bara att den är tre år gammal så det känns lite surt.