Den idéella nerven?

När jag igår såg att Borderterriersällskapets västkustsektion behövde folk (och hundar) till montern på My Dog i januari pillade det till lite i den avdomnade idéella nerven. Bara ett litet pill, men tillräckligt för att jag skulle hinnan slänga iväg ett mail och erbjuda mina och K:s tjänster. Så söndagen den 4:e, på eftermiddagen hittar ni oss i borderterriermontern. Stackars K… som trodde han sluppit ut ur utställningsträsket. 😉 Men nu får han bara vara trevlig och gosa med folk istället. Det passar nog honom bättre.

Idag insåg jag att det kanske är lite olämpligt med ruggugglefrisyr när man ska vara rasrepresentant? Någon av mellandagarna (om inte förr) får alltså ägnas åt trimning. Hade tänkt ta ett (litet) tag i helgen, men det kom av sig.

***

Beträffande gårdagens incident (se föregående inlägg) så har jag spekulerat i vad Karlsson egentligen trodde, där han satt uppflugen på min axel? För det första så märkte han aldrig när hunden kom emot oss eftersom han hade ryggen emot, och att jag lyfter upp honom ibland när vi är på plan är ju inte märkligt i hans värld. Det är ju t o m en form av belöning vi använder oss av.

Jag hoppas (och tror) att han uppfattade det som sedan utspelade sig som en rolig lek. Vi ett tillfälle morrade han till och det var när jag ropade till som värst för att få fart på den andra hundens husse. Antagligen ville han bara stötta mig lite, för det lät inte särskilt allvarligt. Troligen var det inte något ont i den andra hunden heller, förmodligen ville den bara – ehmmm – leka. Hade den haft någon annan målsättning hade den sannolikt lyckats genomföra den. En dobermannhane blir liksom – lång när den står på bakbenen, och den hade utan problem kunnat klippa både K och mig om den bara velat.

Och som jag skrev tidigare; K verkade helt oberörd när han landade på marken igen. Tittade inte ens åt den andra hunden utan var lika fokuserad på mig som vanligt och lekte och kampade hej vilt när jag bjöd upp, så förhoppningsvis har han inte fått några bestående ”men”. Det mest idealiska hade naturligvis varit att fortsätta träna som om inget hänt, men under rådande omständigheter var det inget alternativ.

Jag är dock väldigt tacksam över att jag med K, precis som med Iza, lät honom träffa massor av vuxna snälla hundar i alla tänkbara format när han var liten. En mentalt stabil hund som har hunnit skaffa sig massor av positiva erfarenheter kan liksom ta en ”smäll” (åtminstone så länge den håller sig på det mentala planet) utan att det får konsekvenser för tid och evighet, den betraktar incidenten som ett olycksfall i arbetet och går vidare.