Dagens djävulsrunda ”avnjöts” i regn. Fördelen med regnet är att såväl italienska vinthundar som yorkshireterriers och mördartaxar förvaras inomhus. Eftersom Ferdinand och hans vänner tagits in för vinterförvaring (alternativt omvandlats till entrecôte, oxfilé och nötfärs?) var det rätt lugnt, frånsett nå’n förvirrad katt som inte förstått att det regnade.
När vi var nästan hemma blev det dock riktigt spännande. Först passerade vi det sociala, nyfikna (och oerhört söta) russfölet som bara verkar tycka att det är kul när Iza gör sina pantersprång i kort koppel. Jag tycker inte det är lika kul… Iza är dock nästan okontaktbar så det är bara att försöka ta sig förbi utan att snubbla på schäferben eller terriers. Men idag fick det här med russ en ny dimension när vi kom till nästa hage. Där gick några stycken som inte varit i närheten av vägen på hela sommaren och hösten, utan gått i en hage längre bort. Uppenbarligen var åtminstone en utav dem, ett fjolårsföl, gravt understimulerad och uttråkad. H*n kom i full fart mot staketet och tvärnitade. Där väntade h*n på att Iza skulle studsa till (och h*n behövde inte vänta länge) och då for h*n iväg i full galopp genom hela hagen, för att tvärvända och upprepa samma procedur. Fem gånger!!! Behöver jag säga att Iza var billig innan vi lyckats ta oss förbi?
Hon bryr sig inte särskilt mycket om hästarna om de inte bryr sig om henne, men när de beter sig på det sättet släpper allt. Hon är totalt blockerad och det hjälper inte vad jag säger eller gör. Som tur är så är hon åtminstone tyst. Karlsson skriker som en stucken gris i någon form av drevskall men han är trots allt kontaktbar och kan t o m fås att hålla käft och sätta sig fot en kort stund. Men inte Iza…
Den, trots regnet, ganska sköna och lugna promenaden förvandlades alltså till en mardröm innan vi var hemma och humöret var i botten. 😦
vallterrier.com 
På punkten hästar verkar Karlsson och Otto ha någon gemensam gen…