Världen är full av idioter!

Dagen började bra, frånsett att den började lite väl tidigt (se föregående inlägg). Vid 10-tiden befann vi oss på julmarknad på Åhaga, samma ställe där det var terrierutställning förra söndagen. Köpte en julklapp och lite glögg, sen fick det vara bra. Jag fortsatte på en shoppingrunda och nu är nästan alla julklappar klara, fast det inte ens är december ännu?! Det som inte är klart är antingen beställt via nätet, eller så vet jag vad det ska vara men det är ännu inte inköpt. *klappar (!!) nöjt mig själv på axeln*

När jag kom hem packade jag in Karlsson i bilen och åkte till klubben. Vi började med ett uppletande i tävlingsrutan, men jag vallade bara en korridor på ca 10 meter där jag la fyra föremål långt ut. Dessa plockade han in på 4,5 skick. På det halva fick han hjärnsläpp efter några meter, men jag kallade in och skickade om och då gick det som på räls. Terrängen och vinden i den rutan är rätt knepig, så jag är faktiskt riktigt nöjd.

Sen skulle jag fortsätta med framåtsändandeträning. Samtidigt som jag parkerade vid stugan var det en kille med en helkuperad dobermann som gick upp på plan. Han fortsatte till den övre av våra två appellplaner och jag, Karlsson och vår ”grupp” (de fyra hinkarna) tog plats på den nedre. Jag såg hur killen monterade på en lång lina på hunden och började ”longera” och leka. Flera gånger gled hunden ner i sluttningen för att kolla vad vi höll på med, och jag ropade och frågade om hunden var ”kopplad” eftersom jag inte såg om han höll i linan eller om den bara släpade. Jag fick till svar att ”jaadå, han har spårlina på”.

Vi fortsatte träna, vilket f ö gick rätt bra. Helt plötsligt kommer killen och hunden ner på vår plan och stannar ca 15 meter från yttre delen av ”gruppen”. Hunden har koppel samt linan släpande efter. Vi fortsatte träna, för naturligtvis trodde jag att killen höll i något av alla snören om han nu ville ha oss som ”störning”. Karlsson brydde sig inte så för den delen spelade det ingen roll.

Helt plötsligt ser jag hur hunden sätter fart mot oss, och hur killen fullständigt saknar grepp i både lina och koppel. Han försökte trampa på linan men hallå – 40 kilo dobermann och plastad lina i leran?! Tack och lov var Karlsson just då intill mig, vilket han av naturliga orsaker (framåtsändande, remember?) inte var hela tiden. Jag fick tag på honom och lyfte upp honom på axeln. Helt emot alla ”regelböcker”, men vad gör man? 8 kilo borderterrier – 40 kilo dobermann? Där var det bara ren och skär instinkt som gällde. Att utföra något experiment för att kolla om hunden var ”snäll” och om de kunde lösa det själva fanns inte på kartan. Att jag skulle låtit K vara kvar på backen och själv gått emellan fanns liksom inte heller på kartan. Tror faktiskt inte att den hunden varit så imponerad av mig. Hunden kommer fram till oss och börjar naturligtvis att hoppa som en stolle för att komma åt Karlsson. Vänlig eller ovänlig? Jag har ärligt talat inte en aning…

Vad gör då husse i detta läge? Jo, han står kvar på utgångspunkten och tittar på cirkusen! Så småningom börjar han sakta promenera mot oss medan han rättar till sin mössa som hamnat på sniskan. -Han är snäll… fick jag höra. Jo tack… -Men kom för h***te och hämta din hund, vrålade jag, med dobermannen flåsande i öronhöjd. Husse fortsatte sin promenad, gick förbi hela linan utan att försöka hala in, och kommer till sist fram och får tag på hunden. Jag vill minnas att jag yttrade några fler väl valda ord om vikten av att hålla i kopplet…

Jag släppte ner Karlsson, som tack och lov inte verkade ha tagit särskilt illa vid sig, och då märkte jag att mitt hjärta slog i en klart ohälsosam takt och att benen var som spagetti. Jag bjöd Karlsson på lite godis och lekte lite med honom för att avdramatisera det hela. All förmåga till konstruktiv träning hade dock runnit iväg i rask takt. Stod kvar en stund och tittade på det ”spännande” ekipaget. Då band han upp hunden i en stolpe (inte särskilt stabil sådan) längst ut i linan där hunden nästan nådde fram till våra hinkar. Sedan fortsatte han ”träningen”. Troligen hoppades han att vi skulle göra detsamma så att han skulle få störning?! Men hej vad han bedrog sig. Jag plockade in hinkarna och åkte hem, chockad och med en klump i halsen. Naturligtvis evigt tacksam att det inte blivit några fysiska skador, och jag tror inte det blev några mentala heller, åtminstone inte för Karlssons del. Men som sagt – världen är full av idioter! Och optimister!

Förresten; trevlig första advent på er! 😉

Och här kommer helgens sista Down Under-inslag:

Den onda cirkeln

Om man på fredag kväll är så jättetrött att man lägger sig tidigt och av misstag ställer klockan på ”normal-ringning” så är man jättetrött på lördag kväll, lägger sig tidigt och vaknar – klockan 06.00!

Utan klockradions hjälp.

Men man får i alla fall mycket gjort…

Iza blir glad.

Och i morgon är det måndag igen… *suck*

***

Morgonens Down Under blir denna: