Undrens tid är inte förbi!

Idag har Iza spårat. Med husse!!!

Trodde aldrig detta skulle ske, men jag sådde ett litet frö för några veckor sedan. Det vore ju kul om hon kunde se honom som något annat än en ganska tråkig promenadfarbror, och så slipper jag ha lika dåligt samvete. Idag blev det alltså av.

Jag la ett ganska enkelt spår på vår åker, med tre apporter + slut + 2 gotteburkar. Första gotteburken hittade hon, men sen kom hon på att ”ve och fasa, matte är inte med!”. Hon blev ganska splittrad ett tag men kom sen igång och spårade åtminstone hyfsat. Dock travade hon över alla tre pinnarna, hon funderade förmodligen fortfarande på vad som hänt, och vem som höll i linan, men när hon kom till slutapporten tog hon åtminstone den. Nästa gång ska jag antingen gå med i spåret eller hålla mig inomhus. Husse såg inte alltför avskräckt ut heller så…?

Karlsson har fått ett uppletande. Två korridorer (i skogen den här gången) med ca 20-30 meter mellan, och tre föremål i varje. Han fick in alla föremålen på åtta skick, och när han kom tillbaks utan letade han fint på vägen in också. Det känns som om vi börjar ta oss tillbaks på ”banan” efter det oförklarliga strulet. På näst sista skicket var han för go’. Två meter framför mig blev det tydligen ”error” i terrierhjärnan. Han tvärnitade och hade helt plötsligt ingen aning om vad han höll på med. När jag peppade honom med ett ”ut och leta” stirrade han till på mig, skällde en gång, och sen var det full fart ut.

Sen blev det lite lydnadsträning med fokus på framåtsändande. Jag tycker att min lilla grupp är ruskigt behändig, fyra röda platshinkar à 12:- som alltid ställer upp utan att klaga! Idag kändes det som om poletten började arbeta sig ner i terrierhjärnan vad det gäller tempot efter gruppen. Flera gånger fick jag honom att trava (ja det är lagom med trav när man har korta ben 🙂 ) rakt fram, en ganska lång sträcka. Och han köper även att jag berömmer honom under tiden och fortsätter bara framåt. Det är självklart massor kvar innan momentet är färdigt, men idag kändes det bra.

Rensning i en massa pappershögar har jag också hunnit med, och jag kan konstatera att om de bara får ligga tillräckligt länge så kan man slänga det mesta och slipper fundera på var man ska sortera in eländet.

Planerna för morgondagen är spår, ev. ett uppletande till och mer framåtsändande. Det gäller att passa på när man kan träna i dagsljus, och innan snön kommer…

Minns ni?

Kommer ni ihåg när man skrev brev?

För hand.

Riktiga brev, som berättade något om ens liv.

Som man sedan stoppade i ett kuvert.

Och lät posten distribuera.

Minns ni det?

(Orsaken till denna reflektion är morgonens microstädning i en ”pappershög”. Där hittade jag flera sådana brev, som uppenbarligen överlevt några tidigare städningar i samma pappershög med tanke på när de var daterade. De överlevde även denna…)